***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE
* USEL
– BOTTENLÖS

DET BLÅSER MOTVIND. Alltmedan “den svenska musiken” sägs bli en allt större exportvara, där både amerikaner och tyskar lär sig älska Ace Of Base, Clubland och vad de nu brukar heta, så kämpar de svenska källarbanden med att över huvud taget märkas på hemmaplan. Detta nummers frodiga demoskörd ger svar på vad som händer sommaren 1993. Det finns anledning att se positivt på den närmaste framtiden.
Först något om en allmän och tröttande tendens som alltjämt råder: karbonkopieringen av senbrittisk gitarrpop. Nu kommer andra generationens nybörjargäng. Inte undra på att påhittigheten tryter om hur danstrummorna, gitarrmanglet och den mumlande sången ska låta. Det är inte heller särskilt förvånande att den växande tunga amerikanska riffvågen rullat längre in i landet. Samma gäller för backspegeltittandet mot mer garagestök, mer avgrundsmörk Sabbath.
Visst finns det en bunt mogna undantag i säcken med demos. Åter andra är så uselt udda att de mått bäst av att stanna på idéstadiet. De ska heller inte ta upp plats här.

En av de stora överraskningarna i demobunten är Linköpings gamla pophopp Send No Flowers. Vid det här laget har de hunnit spela in tre singlar och lika många demos. Och säga vad man vill, men liket lever. Jag trodde närmast de var på väg att skriva sitt testamente och så åstadkommer de en hejdundrande popkaramell med doft av sent sjuttiotal. Varför lät de inte så här tidigare? “Flower Power” **** bjuder på utomordentlig popkänsla, och dess bättre har bandet lagt den värsta snällpopen på hyllan. Inledande “Pop” är en rufflig sportbilslåt på 1:45! Duktiga sångerskan Åsa Tedebro (vars mostrar för övrigt är Göingeflickorna!) visar en ny kraftfull sida, medan bandet öser på som bara den. Till detta en gudomlig Farfisa. En hit och en smäll på käften till de bolag som ännu inte tittat närmare på Send No Flowers. “Let It Out” låter mer traditionellt för bandet, medan “Trust” har en utmärkt Blondie-känsla som till och med tangerar stökigheten hos tidiga Pretenders. “About Making Friends” är ett gammalt spöke som de tidigare spelat in med Johan Vävare — den kunde lika gärna fått ligga kvar på hyllan. Till sist en Neil Young-inspirerad sak som även den faller lite ur konceptet. Men vad tusan, fortsätt, fortsätt! Nu eller aldrig.
Min intuition ropar “stäng av!” efter de första minuterna av Waterbugs “Supercalyfragiliticexpialidocious” ***. Så kommer “Insanity” och “One Of Those Things”. Det här är röjig Göteborgs-pop som främst lyssnat in sig på den tyngre amerikanska rockskolan. Till och med dialekten har de pliktskyldigt anammat. Ettrigt, ja visst. Men också fluffiga bitar engelsk pop. Waterbug har inte hittat sin egen form, men klarar en begåvad dynamik.
En dov källardoft kommer från Uppsala-trion Wireheads självbetitlade demo ***. Ur högtalarna rullar en smärre ångvält med både analoga syntar och modern programmering — ett uns av den rock’n’roll Alan Vega gjorde på sjuttiotalet. Poplåtsuppbyggnaden påminner även om Blue For Two, Neon Judgement eller varför inte Chainsaw Zombies. Wireheads Pix sjunger inte lika maniskt som herr Wadling (svårt) men lyckas kombinera en undergångsstämma med nonchalans. Den taggiga gitarren i “Television Sky” ger mersmak. Mer sådant framför syntmattorna, bitte.
Green från Lund har knåpat ihop en ny kassett sedan SA #19, “April 1993”, *** och poängterar återigen att de gillar att lyssna på This Perfect Day och Wannadies. Sexmannabandet stoltserar på ett förträffligt färgomslag i glansigt styvt papper för att stärka sina säljargument. Jaa, trevliga förpackningar är roande, men då kan det också lätt hända att den musikaliska ribban omedvetet höjs. Musiken är ju ändå det primära. Powerpop med duktig körsång ger pluspoäng. Gitarrmanglet som blandas med lugna partier känns igen. Det hindrar inte att det i låten “Skin” finns ett så melankoliskt ljuvt stråkarrangemang att bandspelarens returnknapp hotar lägga av. Green behöver de där fullträffsmelodierna för att över huvud taget få styrfart ur popfåran som andra svenska band redan plöjt upp.
Norrköpings Rust kör den så kallade innötningsmetoden och skickar ännu en tvålåtarstejp till SA. Dagens spår går vidare på “I’m a lonesome cowboy”-temat. Själva demotiteln, “Another Neurotic Trip To Trashville” *** är en finurlig travesti på det gamla gruppnamnet Nashville Neurotics. Waylon Jennings och Hank Williams och Johnny Cash. Det medföljande infobladet talar sitt entydiga språk. Rust väljer en countryrock där vägdammet sakta yr. Låtarna är självklart enkla, träffsäkra och har faktiskt några spår av tidig trevlig Lloyd Cole — hur det nu kan komma sig. Sången av MC Hellman är mer personlig än driven, mer whiskeyfuktig än tårdrypande.
Rhino är ett amerikanskt skivbolag som mest gör utsökta retroplattor, tillika varumärke för bland annat sidoväskor för hojar. Plural-formen däremot är ett surfpunkgäng från Göteborg. Producerade av Chips K låter Rhinos *** inte helt oväntat som en överdos Sator. Enligt medföljande brev är ambitionen att spela in en sexlåtars CD i höst. Och det kan säkert bli skoj. Inledande “2-D World” är en smärre hit som de övriga tre låtarna inte lever upp till, annars kunde det blivit en stjärna till. Fortsätter de i den goda stilen kan det här bli spännande.
Malmöiterna Living Kind ***½ levererar melankolisk snällpop med svävande synt-slingor och gitarrer, instoppat i ett ambitiöst och påkostat omslag. På det hela taget med en australiensisk touch som får mig att minnas Triffids men framför allt The Church. Lovande “Sad Frame Of Mind” påminner om G.W. McLennans enkla, slående låtkoncept. Sångarens märkliga inslag av amerikansk betoning, i till exempel “Round The Bend”, drar dock ner helhetsintrycket. Varför inte lite mer energiska gitarrer för att inte stämningen helt ska rinna ut i intet?
“1993” står det på Surreals kassett ***½. Innehållet är smart gitarrpop av brittiskt märke — från Varberg av alla ställen. Kvartetten har hittat melodierna och öset och har dessutom den goda fräckheten att sno bra idéer. Ibland blir resultatet riktigt hyggligt. Kompakt skrammel varvas med solskenspop, som i inledande “Rollercoaster Ride”. Att Surreal inte fått vara med på någon av de svenska samlingsskivorna i genren känns lite märkligt. Har ni verkligen skickat en tejp till Snap också?
Baby Lemonade får snäppet över väl godkänt för sin femlåtarsdemo med samma namn ****. Här har Hägersten begåvats med en särdeles läskande grupp. Det tycker också Snap-etiketten (himla tjat om den) som tagit med “Under Surface” på samlings-CD:n “Snapology”. På denna kassett har gruppen vispat bort den mesta kolsyran, varvat ner arton gånger och hittat både mjuka Pale Saints-nystan och Poverty Stinks-idéer. Gitarrsticket på inledande “Snowshine” är synnerligen godartat. Det etsar sig fast fullkomligt hänsynslöst, precis som bra pop ska göra. “Another Pop Song” låter närmast som en upprepning, vilket botas i “Cauliflower”. Det är bara att buga. CD:n kommer väl snart, förmodar jag.
Göteborgs-baserade Mary Beats Jane innebär tung hardcore ****. Sedan starten förra året har de blivit något av ett kultband för landets mörkermänniskor. Och det är inte bara gruppnamnet som väckt undran; konserterna i Göteborg och Christiania har lämnat gapande munnar efter sig. Här har vi ett gäng som tagit upp Black Flags fana och kombinerat det med valda delar metal och brötrock, Misfits och Slayer. Sångaren Peter Dolvings texter är förment aggressiva, spinner på teman kring låttitlar som “Neighbourhood Psycho” och “I Don’t Care”. Det har vi hört förr. Gitarristen Magnus Nyberg kommer för övrigt från Psychotic Youth och trummisen Peter Asp från Stillborn. Mary Beats Jane är en krutdurk som säkert låter höra av sig mer.
Två låtar och så otroligt bra! Elvert Under Ground från Sandviken är värda allt beröm. “Summer Knees” har redan tidigare hyllats på demosidorna (SA #19) och lyckas smita in igen tillsammans med nya guldkornet “A Drug Called Loneliness” ****. Elvert håller fötterna kvar i den irländska myllan där band som Levellers, Pogues och för all del även svenska Wild Rover huserar. Det är fiol, mandolin och stamp i golvet. Inte revolutionerande eget, men mycket kompetent inom sin genre.
Som den felande länken mellan Motörhead och Thore Skogman. Ja, så presenterar sig Linköpings/Borensbergs Trampsquad. Till andra demon, “Defenders Of The Y-Front”, har de traditionella kalsongernas väktartrio skaffat sig en hygglig sångare som fjärde medlem. De värsta hejaklacks-refrängerna har tonats ner en del och den distade basen fyller upp ett tidigare tomrum mellan gitarrlarm och speedtrummor. Mindre Ramones och lite mer punk-Sabbath om man säger. “Problem-texterna” är gjorda med en verklig glimt i ögat. Sångernas teman är väl valda; “jag bränner själv mitt hemma”, “vill bli rockstjärna men kan inte spela”, “skräckfilmerna jag tittar på är sanna”. Intressant. Spinal Tap är en sak, men ett hårdrockens svar på Torsson har jag (never say never) aldrig hört talas om.
Demoskördens minst aptitliga bandnamn kommer från Stockholm, Love On Ice. Påminner otäckt nog om tjatiga skridskoturnén Holiday On Ice. Det drar ner ett halvt poäng för bubbelgumpopparna. Sexlåtarskassetten med gruppens namn *** har en pastell-kladdig och fräknig ton där A7-, G7- och D7-ackorden återanvänds i det oändliga. En glasspopens Everything But The Girl-känsla vilar över produktionen, och på något sätt är det inte helt fel i till exempel “My Life As A Luxury Housewife”.
Tidigt åttiotal och Hunters & Collectors-stämning kommer från The Bandits ***. Kalmar-trojkans första demo är enkel och rak. Idéerna är bra, men störs av gitarrsolon. Mikael Elmlunds sång är värd en extra eloge, ett stänk av Peter Garrett (Midnight Oil). Väl värt att följa upp.
Linköpings breda musikliv har trängt fram till SA:s demosidor vid ett flertal tillfällen, så även denna gång. Sista bandet ut i numrets democheck är rutinerade The Brain som tyvärr inte är några större sensationer utanför Tannefors slussar. Gruppen som har rötterna i stökig sextiotalsrock och punk-slammer har nu begåvats med sångerskan Carolina Carlbom (bland annat från lovande Pusjkins). De riktiga tungriffsgitarrerna får inte komma fram på nya kassetten ***½, men här finns ändå en tjusning. “The Far Off Place” låter ungefär som en tyngre variant av Velvet Undergrounds “The Murder Mystery” från 1968. Inte illa.