När Easy nu äntligen gör comeback efter mer än två års bortovaro vågar jag påstå att det är en av de mest efterlängtade återkomsterna i svensk pophistoria. Men varför var de borta så länge? Vad har de pysslat med under tiden? Vad händer nu? Svar på dessa frågor och många fler i SA!

Det som popgruppen Easy från Göteborg var med om under den knappa ettårsperiod som lite grovt räknat sträckte sig från sommaren 1990 till våren 1991 saknar motstycke i svensk musikhistoria. Det började med att de gick förbi alla svenska skivbolag och skrev kontrakt på fem LP-skivor med det engelska bolaget Blast First (tidigare hemvist för Sonic Youth och Dinosaur Jr). Sedan följde en massiv presshype, främst i Sverige, men även i NME och Melody Maker. De fick göra Englands- och Europa-turnéer med grupper som Gun Club, Lush, Charlatans och House Of Love (se SA #9). Deras video visades på “120 Minutes”. Deras skivor låg på engelska indielistan. Debutalbumet släpptes av major-etiketten Elektra i USA.
Så småningom, utan att någon egentligen tycktes veta hur eller varför, började det hela rinna ut i sanden och Easy försvann mer och mer ur publikens och medias blickfång.
Så, tidigt 1993, börjar rykten så smått komma i svang om att det äntligen är något på gång igen.
Mer behövs inte för att SA-redaktionen ska hoppa in i reportagelimousinen och tillryggalägga de dryga trettio milen mellan “Peking” och “Gotham”. Det är en fuktig och råkall hösteftermiddag i mitten av mars som vi äntrar ettans spårvagn för att ta oss den sista biten till “Huset Elliot”, Easys högkvarter på Prinsgatan i Göteborg.
Där möts vi av ett glatt och förtröstansfullt gäng; sångaren Johan Holmlund, gitarristen Tommy Ericson, basisten Rickard Jormin och trummisen Tommy Dannefjord (tidigare Jonsson, numera gift och med sin bättre hälfts exklusivare efternamn). Den ende som fattas är gitarristen/ keyboardspelaren Anders Peterson, som jobbar fast det är lördag. Men alla popstjärnor och popreportrar till trots så är det en helt annan person som står i centrum för uppmärksamheten: Johans och Susannes knappt ettårige son Elliot.
Jag är själv inte känd som någon specifikt barnkär person, men det måste erkännas; Elliot är ett charmtroll av Guds nåde (och vår yngste “läsare”, eftersom han fick en livstidsprenumeration i dopgåva av SA). Efter att ha gullat med honom ett bra tag försöker vi i alla fall samla ihop oss till något som åtminstone kan liknas vid en intervju. (Men det första och sista jag hör på kassetten är Elliots glada skrik…)

Ni har varit borta ett bra tag nu — LP:n “Magic Seed” kom hösten 1990 och senaste singeln tidigt 1991?
— Ja, men vi brukar skämta och säga att när Stone Roses nästa LP kommer ut så har vi ändå ett och ett halvt år på oss, ler Johan. De skrev ju jämt i vissa tidningar att vi var Stone Roses-kopior, så nu måste vi vänta och se vad vi kan sno från dem innan vi ger ut någon ny platta!
Fast det där var det ju egentligen inte så mycket med…
— Nä, det var väl popfrissorna i så fall, tycker Tommy D.
— Vi var mer grungeband än Stone Roses-kopior! snärtar Johan till under allmänt jubel.
Men alldeles bortsett från eventuella musikaliska likheter och sådant, så har det ju blivit en ganska lustig parallell även med det här långa uppehållet. Roses måste ju ha en väldigt otacksam sits nu, med skrivkramp och noja för att komma med någonting nytt. Har ni känt något av det?
— Nej, vi har ju inte direkt något “movement” bakom oss som de hade, den här Manchester-grejen som gick i graven eller vad man ska säga, menar Tommy E. Vi stod inte för något sådant, vilket i och för sig gör att vi inte vet vad vi ska vänta oss av publiken nu. Är vi Popsicle-kopior numera, eller vad? Vi är lite oroliga för att folk kanske inte ska fatta att vi höll på innan dem eller andra sådana band — det har nästan gått inflation i den här gitarrpopen…
— Men allt går i vågor, funderar Johan. Nu har det gått så långt över tiden att det inte spelar någon roll längre. Jag tror inte att någon väntar sig att vi ska göra en skiva till, så därför är det rätt kul att slå till igen.
— Det som är väldigt svårt att veta, när man lyssnar på vår första skiva och jämför med de nya låtarna, är om det finns någon gemensam nämnare. Vi kan inte bedöma det på samma sätt, för vi är så nära materialet, säger Tommy D.
— Nej, vi brukar skämta om att det känns som om vi gör vår tredje LP nu, skrattar Johan. Vi hoppar över den andra och går direkt på tredje! Vi har hållit på så mycket med låtarna fram och tillbaka…
— Oftast brukar de två första plattorna låta rätt lika, menar Tommy D. Ta “In The City” och “This Is The Modern World” till exempel — vi skippar “The Modern World”, för det var ändå ingen höjdare!
I stort sett har ni varit väldigt aktiva, även om det inte märkts så mycket utåt; ni har skrivit nya låtar, repat regelbundet, och så vidare?
— Verkligen, säger Johan med eftertryck. Vi har repat till den gräns att vi ibland ifrågasatt varför vi hållit på så mycket när vi ändå aldrig givit ut några skivor. Vi har bråkat en hel del, tjafsat om låtar och idéer så att man många gånger undrat vad fan vi håller på med. Men nu börjar det kännas som om vi verkligen fått ut något av det med, tycker jag.
— Och har vi klarat den här krisen, eller vad man ska kalla det, så är det ju bara att åka vidare, skjuter Tommy D in. Då känns det mycket roligare.
Så sättningen är helt intakt, men det har alltså varit lite slitningar… Eller?
— Nej, inga stora slitningar egentligen, säger Rickard, som suttit tyst tills nu.
— Jag tror inte det har varit värre än för andra band, mumlar Johan.
— Nej, men däremot har det varit väldigt frustrerande med den här Blast First-historien, suckar Tommy D. Det bolaget fungerar ju över huvud taget inte längre. Det har faktiskt varit enormt jobbigt…
— Det var en väldigt konstig situation egentligen, tycker Johan. Från mitten av 1990 till april 1991 gjorde vi över hundra spelningar, höll på hela tiden och figurerade överallt. Och så i två år nu har det i stort sett inte hänt någonting… Hur många konserter gjorde vi förra året? frågar han rätt ut i luften.
— Tre! säger Tommy D.
— Och alla var inofficiella, konstaterar Rickard torrt.
— Förband till Jesus And Mary Chain i Göteborg, och vad var det mer? undrar Johan.
— Förband till Union Carbide till och med! garvar Tommy D. Vi fick nästan ingen gästlista, vi var ju bara support och de visste knappt vilka vi var på Magasinet!
— Ja, sådana grejer har vi gjort, bara för att få testa de nya låtarna, fortsätter Johan.
— Men ändå, det kändes att det gick jävligt bra då, minns Tommy D.
— Ja, det var ganska kul, att slå lite underifrån så där, fyller Rickard i.
Så det funkar bra att stå på en scen fortfarande?
— Ja, det var nog en av de bästa spelningar vi gjort över huvud taget, säger Johan. Jag tror vi lärde oss mer på den här intensiva perioden än vi själva inbillade oss just då. Att vi nästan blev halvprofessionella på köpet. Det kan vi plocka fram ibland när det krisar sig för oss — vi är ju inga nybörjare bara för att vi börjar om nu…
Men vad var det egentligen som hände — eller rättare sagt inte hände — med Blast First?
— Vi gav ut två singlar från LP:n på våren 1991, “He Brings The Honey” och “Horoscope”, börjar Johan en lång redogörelse. Om vi någon gång skulle ha slagit igenom riktigt ordentligt i England så skulle det ha varit med “He Brings The Honey”. Då hade vi jättemycket flyt, var där och spelade, var med i tidningarna, videon var med i “The Chart Show”, ett engelskt listprogram. Den gick till och med in på listan, den riktiga, på vad var det… 173:e plats eller något sådant… Men ändå, bara att ta sig in där! Och självklart var vi med på indielistan. Det gick verkligen bra då, men sedan, måndagen efter att vi varit med i TV, gick Rough Trade i konkurs… Det var precis i den vevan och då blev det bara, whoosh, rullgardinen ner över alltihopa.
— Det var verkligen symbolen för hela det engelska indieförfallet på något sätt, fortsätter Tommy D. Vi stod i hamnen i Göteborg och skulle åka i väg och lira på… Powerhaus tror jag. Det var i alla fall vår största egna spelning och två timmar innan vi skulle gå på båten fick vi besked av Blast First att de inte längre hade råd att skicka några biljetter — så drastiskt var det.
— Och “Horoscope” kom knappt ut i affärerna, tillägger Tommy E.
Men gjorde ni inte en video till den?
— Jodå, det gjorde vi, säger Johan syrligt. Det finns två till och med.
— Vi gjorde en väldigt påkostad video som var helt bortkastade pengar, säger Rickard med en blandning av ilska och uppgivenhet. Det är nästan det som är det suraste av alltihop. Pengar som kunde ha gått till något annat…
— Det var väl närmare hundrafemtiotusen den videon kostade att göra och jag tror inte någon har sett den mer än vi själva! säger Johan.
— Då brydde vi oss inte så mycket, det är klart att det kändes tråkigt, men vi hade ju ändå fått ut så mycket av det här året. Så vi tänkte att nu gör vi en bra andra LP, och sommaren 1991 höll vi på med att skriva låtar, skickade över demos och så. Vi hade pressen på oss att vi ville utvecklas snabbt, så vi höll på hemskt mycket den sommaren — och varmt var det i replokalen minns jag! säger Johan och pustar vid minnet. Sedan dröjde det väl till hösten innan vi började prata ordentligt med Blast First, och då började de bli så där konstiga; “gör fler låtar så får vi se…”. Sedan har det hållit på så på något vis — vi har faktiskt inte träffat dem personligen på två år! Så långt hade det gått. Det har hållit på och strulat fram och tillbaka med olika saker… Förra sommaren försökte vi spela in en singel, men den blev vi väl egentligen inte så nöjda med själva. Bolaget tyckte att det vore bra att få ut något, men de har fortfarande inte släppt några skivor sedan dess…
— Till slut, i november förra året, insåg vi att nu får vi fan göra något, så här går det inte att hålla på längre. Så vi faxade, ringde, skrev brev — ganska syrliga och taskiga brev — till Daniel Miller på Mute, som äger halva Blast First, och sa att antingen eller. Till sist fick vi ett fax där det stod att “för bådas bästa inser jag att det inte är någon idé att samarbetet fortsätter och ni är fria att gå vart ni vill”. Han stod inte ut med att vi gick här och stampade med fötterna i marken och ville göra något, han förstod ju det också. Så vi blev av med kontraktet på ett ganska smidigt sätt, han hade kunnat säga att om ni skriver på för något annat bolag så får de betala av era skulder till mig först. Och då hade vi lika gärna kunnat lägga av med en gång…
— Vi fick ett rätt intressant avskedsbrev från Blast First, berättar Tommy D. En sammanställning över våra affärer — väldigt grovt avrundat… Det var tiotusen här och hundratusen där. Hotellnota Frankrike, femtiotusen. Jaha, det var ju kul att få reda på vad det kostade!
På tal om turnéer och sådant. Ni var på väg över till USA med både Charlatans och Inspiral Carpets?
— Det var på gång vid flera olika tillfällen, redan på ett tidigt stadium, bekräftar Johan.
— Ska man gå efter vissa tidningsartiklar har vi redan varit där tre—fyra gånger, fnyser Tommy D.
— Vi fick ett rätt roligt brev från en kille i Arizona som varit och sett ett band som hette Easy, berättar Rickard. Han stod och ropade efter våra låtar. Efteråt hade han gått fram till gitarristen: “Fan vad ni har förändrats och blivit dåliga. Varför spelade ni inte ‘Cloud Chamber’?” Sedan hade han insett att det faktiskt var ett annat gäng och så skrev han hit och beklagade sig! Så vi har ju varit där på sätt och vis…
— Vi måste ändå ha rönt en viss uppmärksamhet i USA, för vi har fått en hel del brev därifrån, säger Johan. Bland annat från en kille någonstans mitt ute i öknen som bildat ett eget band efter att ha hört oss. Sådant är tufft… Till och med från Japan har vi fått brev!
Och nu ligger ni på Snap, som alla andra svenska popband…
— Ja, det var faktiskt Jonas Sjöström som ringde upp, mer av en slump, berättar Johan. Vi hade inte ens skickat någon kassett dit, vi hade varit på gång att skicka till dem och Telegram och så vidare utan att det blivit av. I alla fall så ringde telefonen: “Hallå, det är Jonas här. Hörru du, jag undrar, vad håller ni på med just nu? Jag har hört ert namn nämnas en massa på sistone.” Han lät nästan chockad över att vi över huvud taget fanns kvar. Så vi skickade en demo som han inte alls gillade först, han tyckte det lät “introvert och konstigt”. Då blev han lite skeptisk, efter att först ha varit väldigt entusiastisk, “det vore kul om ni låg på Snap!”. Så fick han höra det där och då var han inte alls intresserad längre (skratt). Men vi skickade en kassett till och då ändrade han sig illa kvickt!
Kan ni säga något om hur ni låter i dag, vad er publik kan förvänta sig av en ny skiva? Har ni utvecklats märkbart i någon viss riktning?
— Åt alla möjliga håll! utbrister Johan. Vi måste försöka knyta samman alla bitar…
— Jag tror inte vi kommer att låta speciellt förväntat, funderar Tommy E. På det viset har det nog varit bra med den här tiden som gått.
— Det är nog både och, menar Tommy D. Det finns vissa som hört våra demos som säger att det låter som det brukar göra, samtidigt som vissa grejer är rätt skumma, eller introverta då som Jonas sa. Ett tag var vi inne på Can och sådant… Då blev det lite sjukare grejer. Men det är inte lika fjäderlätt pop längre, det blir nog lite tyngre.
— Grejen med indiepop är att den blivit så säker och trygg under tiden vi varit borta, filosoferar Johan. När vår LP kom ut var det inte många skivaffärer som var intresserade, nu finns det egna avdelningar för independentmusik överallt. Och det är jävligt kul att det slår igenom, att det inte bara är det vanliga som finns, men samtidigt känner vi att det inte är så roligt för oss att göra precis en sådan skiva som alla förväntar sig att vi ska göra. Jag menar, under den här perioden har det ju inte bara funnits Stone Roses-kopior, utan hälften av alla Sveriges nya band har låtit som Ride, och säkert Nirvana just nu, och om ett halvår är det väl bara glamrock som gäller, typ Suede och så…

Nå, återstår att se vad Easy kan göra åt den saken. Själv är jag, efter att ha hört diverse demolåtar, inte ett dugg orolig. Och om du som läser detta är prenumerant så går det ju alldeles utmärkt att konstatera den saken själv — flexilåten “Marinelove” visar att Easy är tillbaka med besked.
När vi någon månad senare helt oförhappandes stöter på Johan igen, under Suedes konsert på Melody (nej, ni som inte fick tag på någon biljett behöver inte gräma er, så fantastiskt var det inte…), berättar han att de redan är i full gång med inspelningarna till en ny singel. Utmärkta “Never Seen A Star”, plus två låtar till producerade av den allestädes närvarande Micke Herrström, släpps redan innan sommaren. Och i höst kommer deras synnerligen efterlängtade andra album.
Före det har ni chansen att se Easys comebackspelning i de större sammanhangen när Snap Records anordnar stor popgala på Gröna Lund 7 maj (även Eggstone, TPD, Souls och Wannadies uppträder).
Till sist, några kloka ord på vägen, Johan?
— Lyckas man göra bara en enda bra popsingel motiverar det att man har funnits över huvud taget.
Tack.