En ganska charmig del av det här »jobbet« är de stora kontraster man understundom utsätts för. Efter att ha pratat klart med Per Gessle, som gjort ett tiotal LP-skivor och sålt bortemot fyrtio miljoner ex, går jag tvärs över vägen till det lilla kafé som ligger mittemot Cirkus för att träffa Torbjörn Thorsén, talesman, sångare och gitarrist i Stevepops, som gjort en halv singel och sålt bortemot femhundra ex (delat med två…).
Nu är det ju emellertid så, som alla SA-läsare säkert vet, att kvaliteten på ett band ofta nog står i omvänt förhållande till det antal skivor de lyckas kränga, och det är därför med största intresse jag ser fram emot samtalet med Tobbe Thorsén. Min nyfikenhet har väckts av två fantastiskt fina demokassetter (och en julsingel de delade med sin favoritgrupp och stora förebild, Elvert Under Ground). Den första demon, »Frightfully Groovie…«, belönades med fyra stjärnor i SA #14, och den andra, »Snap, Crackle & Pop«, rönte samma grad av uppskattning i SA #17.
Musiken beskrivs bäst som powerpop, men utan den retrokänsla som begreppet ibland kan innebära — trots att Stevepops lirar ultraklassisk pop är de också väldigt mycket »NU!«. Deras finaste stund, tonårseposet »Waiting For The Summer«, borde ha varit den här sommarens stora hit, men lär bli det nästa år i stället, då den ska dyka upp som huvudspår på en mini-LP från Ceilidh Productions…
Thorsén är en munter syn, som hämtad direkt ur »Andersonskans Kalle«, med kortbyxor som når strax under knäna, lila tennisskor och en stor kepa på skallen. Men det där med svensk trettiotalsfilm och alla eventuella JoBoxers-tankar bör ni genast slå ur hågen, för han låter mig — med viss skärpa — förstå att utstyrseln i stället är någon slags skate-mundering.
Stevepops är nämligen ett förvånansvärt USA-inspirerat gäng — nio av tio bandnamn som sprutar ur Tobbes mun härrör från den livaktiga och dessvärre av mig föga kända amerikanska hardcorescenen: Big Drill Car, Green Day, All, Doughboys, Bad Religion och Odd Numbers (»världens bästa powerpopband, varenda låt de gjort är bättre än >Going Underground<!«).
Nå, även detta har sin förklaring och trots att Stevepopparna har sina rötter i brukssamhället Sandviken (i Gästrikland; känt bland annat för sina sågar) har medlemmarna tidvis varit utspridda över jordens alla hörn.
— Sandvik är ett stort företag och de skickar en massa folk utomlands hela tiden. Sedan blir det ofta så att de här ungarna klumpas samman när de kommer tillbaka, eftersom de har så annorlunda erfarenheter än de vanliga Sandviken-kidsen. Bara det att man flyttar så ofta — jag har aldrig bott på ett och samma ställe i mer än tre år…
— Jag och min bror Gunnar (sång, gitarr) bodde i USA i början av åttiotalet, basisten Palle Lernmark har bott i Brasilien och Irak, och trummisen Jonas Adler bodde i Kanada i slutet av sjuttiotalet. Efter det var han över som utbytesstudent i Alaska under ett år!
Så berättar han om hur de träffades på gymnasiet, och matar mig med en massa dubiösa favoritnamn från den tiden; Depeche Mode, Duran Duran, Spandau Ballet, etc. Jag tar mig för pannan, men Tobbe bara garvar:
— Jag tycker fortfarande de är bra, men jag är den enda i Stevepops som lyssnar på sådant i dag. Men det var de grupperna som fick mig att börja spela, inga gitarrband… Jag har inte en enda platta med Echo & The Bunnymen och jag har knappt hört Joy Division och sådana postpunkgäng över huvud taget.
Och sedan drar han en lång ramsa om alla synt- och new romantic-band han och resten av Stevepops ramlat in och ut i. En alldeles för omfattande (och tveksam) exposé för att den ska få plats här. Men lugn, det tar sig:
— I slutet av januari 1984 hörde jag »What Difference Does It Make?« med Smiths på »Discorama«, och helt plötsligt var inte Howard Jones den störste hjälten längre. Efter det har jag samlat Smiths-skivor så sådana har jag väldigt många av nu.
Tack.
— Tiden gick, men så en dag kom Gunnar upp med en Wonder Stuff-kassett. »Skitbra! Ska vi bilda ett band igen?!« Jag är väldigt förvånad över att ingen som skrivit om oss nämnt Wonder Stuff, för det är det enda band som ALLA gillar, verkligen idoliserar och försöker låta som.
— Så fick vi en spelning i juni 1990, på musikfesten i »Bålångern« i Gävle. Efteråt kom det fram folk och var överlyckliga: »Ett band som kör Wonder Stuff-covers!« Men vi hade inte kört några Wonder Stuff-covers — det bara lät så… En månad senare lirade vi på en festival i Sandviken och i september var vi förband till hjältarna Fugazi. De gillade oss!
Och så spelade ni in en demo, målade en vacker blomma på omslaget och gjorde en snygg pressrelease. Ni tycks ha fattat att sådant är viktigt?
— Så fort man har bokat band själv, som vi gjorde väldigt mycket i Sandviken, så inser man hur mycket det betyder. Alla band borde boka gigs ett tag, så får de se hur kul det är att få sådana här skittrista handklottrade lappar med demokassetterna!
Exakt. Och sedan blev det julsingel i röd vinyl med Elvert Under Ground, ny demo, och nästan klart med egen debut i början av nästa år.
— Precis.
OK, nu måste vi äntligen få veta varifrån ni hämtat ert giftiga namn!
— Från en belgisk serie gjord 1965-66, släppt i Sverige av Carlsen Comics i tiotumsformat 1981. Steve Pops — ytterst hemlig agent, agentnummer H2O.
Kunde just tro det. Stevepops — popagenter i hennes majestäts ytterst hemliga tjänst.
2021-12-25 kl. 11:22
Härliga, charmiga killar. Roliga att dricka glögg med å spela badminton med. Kalasgrabbar!