Cirkus, Djurgården, Stockholm. 27 augusti 1992. Roxette och EMI håller releaseparty för nya plattan »Tourism«. Men SA är inte där för att prata med »Peråmarie« om turism, utan med pophjälten Per Gessle om hans nyligen släppta CD-box. »På Väg, 1982-86« består av Pers båda utmärkta soloalbum, »Per Gessle« och »Scener«, kompletterade med singel- och EP-låtar, samt ytterligare en CD med intressant, tidigare outgivet demomaterial.

Bland popsnobbar och andra förmenta besserwissers möts påståendet att man faktiskt gillar Per Gessle allt som oftast av en lätt skälvning i vänster ögonbryn och en föraktfullt krökt överläpp. Det är en reaktion jag mött i drygt tio års tid nu, alltsedan jag beställde Gyllene Tiders första EP (och Peter Pop And The Helicopters singel) per postorder från Bill Gustavsson på Skivservice i Getinge.
Fram till den 9 december 1980 brukade jag köpa Beatles-skivor en masse från alla möjliga och omöjliga källor, både inom och utom landet. När så Skivservice visade sig ha en EP med den där nya Halmstadsgruppen som Mats Olsson talat så varmt om i Expressen, lät jag den slinka med vid nästa beställning, bland Deccagone-singlar, »butcher cover«-bootlegs och annat godis (smått profetiskt med historiens facit i hand).
När så »Flickorna På TV 2« »medv till att säkra gr en position som ett band m stark tonårsappeal« (Bonniers Rocklexikon) var det förstås kört. Vi vet alla hur det brukar gå för band som har »stark tonårsappeal« — de får vänta tio-femton-tjugo år på sitt rättmätiga erkännande (jämför Monkees, Paul Revere And The Raiders, Belinda Carlisle, etc).
Under den spärreld av nedsättande kommentarer som därefter drabbade mig så snart jag öppnade munnen till Gyllene Tiders försvar hände det — tvingas jag erkänna med skammens rodnad brinnande på kinderna — att även jag vacklade i min tro. Denna vankelmodighet fick emellertid ett abrupt slut en sen kväll någon gång i början av åttiotalet.
Per Gessle var inbjuden till ett radioprogram av den typ där någon aktuell celebritet får chansen att under en timmes tid spela sina favoritskivor och prata lite runt dem (även ovan nämnde Olsson och — vill jag minnas — Lennart Persson fick var sitt program). Hur som helst så var Per Gessles timme mycket nära den jag själv skulle ha satt ihop om jag fått chansen — och när han spelade upp »Question Of Temperature« med Balloon Farm (en av de fem bästa garagerocklåtar som gjorts) hade han vunnit en trogen vapendragare och en vän för livet.

EN VÄN FÖR LIVET, ja. Hade jag växt upp i Halmstad i stället för i Bollnäs är jag säker på att jag varit bästis med Per, för bortsett från hans goda popsmak är han nästan oförskämt trevlig. Trots att det bara går att gissa sig till hur många tusen journalister han talat med de senaste åren har han ett sätt att få mig att känna det som om vårt samtal just här och just nu är det viktigaste i världen. Det kan förstås bero på en väl inövad och ytterst förfinad professionell taktik, men jag tror inte det.
Hell, med färgat svart hår, smala svarta jeans, slitna chelsea boots och en mörklila skjorta med svart väst över ser han till och med ut som jag! När vi gemensamt konstaterar att vi båda gjorde vårt specialarbete i gymnasiet om David Bowie blir det nästan för perfekt.
Bilden på häftet i CD-boxen är väldigt inspirerad av omslaget till »Young Americans«. Har Bowie varit en influens för dig — det är ingenting som direkt hörs?
— Nja, Bowie var ju min store hjälte när jag växte upp. »Alladin Sane« var det första som verkligen knäckte mig, sedan slutade jag väl vara riktig fanatiker i »Scary Monsters«-vevan någonstans. Sedan blev man lite för gammal… Jag tror jag har trettio bootlegs med Bowie, vallfärdade till Göteborg under »Station To Station«-turnén och så där. Köpte alla konstiga Brel-utgåvor, »Crystal Japan«, »Heroes« på tyska och franska, och så vidare…
Så han var din store hjälte, men du har inte direkt tagit inspiration musikaliskt ändå, framhärdar jag.
— Bowie är ju så mycket… Det beror på vad du menar, vilken tid. När jag lärde mig spela gitarr — rätt sent, jag var sjutton år — så var det mycket till Leonard Cohen, Neil Young och Bowies tidiga låtar, typ »Memory Of A Free Festival« och »Cygnet Committee«. Det är ju en helt annan Bowie än vad det blev sedan.
— Och så varjag väldigt inne på Patti Smith och John Cales »Helen Of Troy«, de var mina gudar då. När jag började lira själv under new wave-epoken och jag och Mats (Persson) startade Graperock, blev det mycket mer raka rör — Dr. Feelgood, Rockpile och Buzzcocks var våra hjältar då.
— Men Bowie gjorde samma grej nästan, han blev ju väldigt poppig med »Ziggy Stardust« och »Pin-Ups«. Efter det gick han vidare med soulen och konstgrejerna, »Low«, vilket är intressant. »Scary Monsters« framstår som mycket bättre nu än den gjorde då, den känns väldigt trendig i dag, tycker jag.
För att återgå till boxen, hur känns det att få sina »ungdomssynder« exponerade på det viset? Är det idel stolthet eller kan det vara lite genant, typ när morsan visar gamla foton för ens tjej från när man var fjorton år?
— Bägge delar. Men hela idén med att göra en sådan här box var att mina soloalbum inte funnits tillgängliga på CD tidigare — släpper man ut gamla plattor på CD är det lätt att det bara blir mediumpris, bortglömt, finns i lager. Så jag snackade med Kjell Andersson på EMI om vi inte kunde göra något speciellt, om det fanns gamla outgivna låtar, vilket det inte gjorde — förutom gamla demos som det inte blivit något av.
— Dessutom finns det en ganska klar linje mellan Gyllene och Roxette, där även demoinspelningarna kommer från den här perioden. Så det kändes som vi skulle kunna göra någonting extra. Men jag brukar alltid säga att boxen och layouten är bättre än innehållet, säger Gessle och skrattar gott.
— Det är ju inte så fruktansvärt märkvärdigt egentligen. Jag tycker det är ganska kul med de här extralåtarna, men jag vet inte direkt om jag själv hade köpt någon annans demos…
— Det fanns dessutom ungefär lika många demolåtar till som vi inte använde eftersom de var aningen för poppiga, vi ville att de skulle hålla sig inom den här formen. Men de kommer väl på »The Rox-Box« så småningom (skratt). Kjelle brukar reta mig och säga: »Ännu en Gessle-produkt på marknaden!« Det ligger väl lite sanning i det, man får akta sig för att släppa för mycket. Å andra sidan har jag haft en ganska speciell karriär, med Gyllene, solo, Roxette. Man kan ju försvara det också på något sätt. Men jag håller med de som säger: »Va fan, who needs it?« Jag fattar det.
Du är ju väldigt produktiv, med nya Roxette-skivan nu till exempel, som kommer lite som en blixt från klar himmel. Så när släpper Per Gessle soloalbum nummer tre? Har du några sådana planer?
— Nej, absolut inte! I och för sig, jag ska inte säga inte… Det beror lite på vad som händer med Roxette, vi planerar att gå in i studio i mars nästa år och ha en platta klar till våren ’94. Så det är ganska långt dit, det är mycket som hinner hända.
— Jag vet inte, det närmaste jag kommit var de här »Pers Garage«-grejerna. Fast det var lite annorlunda ändå, det bara hände på något sätt under tre eller fyra dagar i studion när vi satt och gjorde låtar tillsammans.
Ett exempel på hur mycket du har att få ur dig…
— Ja, men är det kul går det på nolltid. Alla är väl medgångsmänniskor, men jag är kanske extrem… När jag har flyt och det känns kul jobbar jag tjugofyra timmar om dygnet, vilket många i min omgivning hatar mig för, det blir bara jobb, jobb, jobb. Det var lika med »Tourism«, det är en grej som jag drivit igenom. Marie tycker i och för sig också att det är kul, men det är mycket jag som drivit projektet för att jag ville ha någonting att göra.
— Men för att komma tillbaka till din fråga, så var Roxettes första platta egentligen min tredje solo-LP. Allt låtmaterial på »Pearls Of Passion« var på svenska från början, som jag sedan översatte. Så om jag gör ett nytt soloalbum blir det förmodligen på engelska.

Som stockkonservativ vinyljunkie passar jag naturligtvis på att ta upp det kära tvisteämnet CD contra vinyl. Tycker Per exempelvis att det är synd att det inte kommer en LP-box också?
— Nej, jag vet inte… Det är en väldig skillnad, men jag har vant mig vid CD nu, köper inget annat. Jag skaffar till och med mina gamla skivor på CD, det är mest det jag köper, inte så mycket nytt. Beat Goes On-utgåvor och sådant. Till och med »Teenage Head« (Flamin’ Groovies) finns på CD, det är helt otroligt!
— Alltnog, det jag saknar på en CD är att det inte finns tjugo-tjugotvå minuters musik, början och slut på en sida. När jag jobbar i studion tänker jag ofta som med en bok — att det måste finnas »svackor och gupp«, och det är väldigt svårt att göra det på en CD. Speciellt i dag när alla försöker pressa in sjuttiotvå eller sjuttiosex minuters musik, vilket är helt sjukt! Jag har bråkat så mycket med skivbolaget om det, särskilt i England tycker de att det är ett måste att ha sjuttio minuter, för »ungarna köper inget annat«.
— Men det handlar ju inte om det, utan det handlar om att det är bättre att göra en platta med tio eller elva låtar som är skitbra, i stället för sexton låtar med två remixar längst bak. Det är verkligen sjukt, jag tycker det är helt fel att tiden ska sätta gränsen för när skivan känns klar. Det är en omöjlighet! Jag håller fortfarande på det här med femtio-femtiofem minuter högst.
— Det är det enda negativa jag kan tänka mig. Jag vet inte, det är klart att lyssnar man på gamla Stones-plattor eller »Blonde On Blonde« så låter det klart ballare på vinyl, det kan man inte förneka. Men CD är mer praktiskt…
Sedan gör jag en överraskande listig, närmast P3-artad övergång, där jag drar paralleller från vinyl/CD till riktiga band/studiomusiker (underförstått Gyllene Tider contra solo och Roxette). Per Gessle låter sig inte skakas så lätt:
— Jag är jävligt allergisk mot den här supermusikerskolan. Jag älskar folk som spelar mycket mer primitivt — Sticky Bomb och Clem Burke (Blondie) är två favorittrummisar, gitarrister som Mike Campbell (Heartbreakers)… Matthew Sweets steel-gitarrist är med på »Tourism«!
Sedan får Per tillfälle att avliva en envis gammal myt.
För att återgå lite grand till soloplattorna igen… Du fick ju nästan chockartat bra kritik för båda. Jag fick en tjock lunta med pressklipp från EMI och genomgående är de svinbra. Hur kändes det? Blev du enbart väldigt glad eller kändes det lite…
— Sjukt?
Just. Det är ju inte väsensskilt från Gyllene Tider?
— Nej, men vet du vad? När jag gick tillbaka och tittade på de här recensionerna så blev jag också väldigt glatt överraskad; »wow, vilken bra kritik!« Men sedan gick jag tillbaka ytterligare en bit och tittade på »Puls«-recensionerna, som var ÄNNU bättre! Helt otroliga! Ända fram till »Heartland Café« fick Gyllene Tider fantastiskt bra recensioner i pressen.
Är det sant?! Man har ju den här bilden av att…
— …vi var helt nersablade av kritikerna? Det var inte så. Kanske i viss »chic« press, men Expressen, Aftonbladet, Kvällsposten och alla de här blaskorna — superpress!
Det är rätt kul, för då har man en vrångbild. Det man fått lära sig är att det bara var Mats Olsson som »vågade« erkänna att han gillade Gyllene Tider. Det stämmer alltså inte?
— Nej, det gör det inte. Vi fick faktiskt nästan inte en enda dålig recension för »Puls«, och alla recensenter på de stora tidningarna var jättefans.
Hmm, intressant faktum… Men vad beror den här felaktiga uppfattningen på?
— Jag tror att när man går tillbaka till den tiden så fanns ju alla de här andra banden; Attack, Noice, Freestyle, Strix Q, Slips och Studs och allt vad de hette. De blev alltid jämförda med oss och fick ALLTID skit. Det var DE som fick skiten! Vi hade ju otroligt klara förebilder, recensenterna hittade alltid rötterna hos oss och det var antagligen därför de gillade det. Men till och med jag hade köpt den här myten, för jag blev själv otroligt förvånad när jag läste alla superpositiva »Puls«-recensioner.
I det läget känner jag mig nöjd med intervjun, knäpper av bandaren och stoppar ner den i väskan. Vi blir dock sittande kvar vid bordet under säkert tjugo minuter till och snackar om ditten och datten medan Per avslutar sin laxmiddag. Och till sist biter jag huvudet av skammen och ber honom signa mitt medhavda ex av Gyllene Tiders första EP (very uncool, I know, but…).
Per skiner upp:
— När jag rotade igenom källaren hemma i Halmstad på jakt efter demos till boxen hittade jag en hel låda med den här EP:n! »Wow, två-trehundra spänn styck!« tänkte jag.
Sympatiskt sagt av en person som förmodligen tjänat ihop priset för en sådan EP cirka en miljon gånger under de senaste fem åren…