Jörgen Wall är trummis och sångare i funk-punk-hip-hop-rock-popbandet Ingo & Floyd.
— Ingo är en boxare och Floyd är en… boxare. Det är schyssta snubbar, säger han.
Med ovan nämnda boxare har de fyra bandmedlemmarna, som förutom Jörgen är Hannu, Magnus och Helkki (frånvarande vid intervjutillfället), inte särskilt mycket gemensamt. Fast schyssta snubbar är de. Långhåriga, snusande schyssta snubbar med en suspekt böjelse för svamp.
I Hultsfred tvingades de spela utanför det ordinarie programmet.
— Vi åkte dit dagen före festivalen och spelade skiten ur alla. Det var femtusen i publiken och alla skulle stagediva.
— Svinkul, säger Jörgen lyriskt. Hoppas bara att arrangörerna var där och glodde. Det enda de håller på med är att gulla med Popsicle och sådana.
— Och Popsicle, som får svinmycket uppmärksamhet, låter exakt som ett band som heter My Bloody Valentine, säger Jörgen belåtet — i tron att han har avslöjat århundradets bluff. Det har han emellertid inte. Han har fel.
Du har fel, Jörgen.
— Nej, då. Det är precis samma mangel. Men de är helt OK, för fan. Bättre än den andra sidan av svenskt musikliv. Orup och Christer Sandelin lyssnar jag inte på.
Vem kan klandra honom? Efter att ha lyssnat igenom nya LP:n med Ingo & Floyd, »Highways In Stereo«, är man dessutom ganska övertygad om att plattorna som förändrade killarnas liv inte spelades in av några Clearasil-kletiga Starlet-idoler.
— Vi lyssnar på allt, förklarar Hannu. Led Zeppelin, T Rex, Sweet, Sparks, Elvis Presley…
— När hip hopen kom tänkte jag att »nu är den nya punken här«, och i samma veva startade vi Ingo & Floyd, säger Magnus.
På fritiden läser de serietidningar för stora pojkar. Fast inte Jörgen. Han ägnar sig åt intellektuella grubblerier i stället.
— Jag filofo… fiso… äh, vad heter det?
Hannu plockar svamp och med rösten fylld av stolthet berättar han om söndagens fynd:
— Tjugo liter trattkantareller!
Har du någon att dela dina svampar med?
— Min sambo. Trestjärniga svampar finns det nästan hur många som helst. Stolt fjällskivling, ropar han och låter som Jarl Kulle på nyårsafton.
Den bästa svampen är emellertid av ett annat slag, säger Jörgen.
— Magic mushrooms. I det svenskaste av allt, den svenska kohagen, växer det knark, ha ha.
— Jag provade en bit en gång och då blev jag rolig, berättar Hannu. De är tunna och mörkbruna och växer ovanpå komockorna.
Med det som Ingo & Floyd ständigt sammankopplas med är flipperspel och öl.
— Vi slog ölrekordet när vi gjorde grunderna till den nya skivan, påstår Jörgen. Vi var i studion i nio dagar och när det var två dagar kvar sa den danske teknikern »fy for faen!«
— Det var på samma ställe som Sisters of Mercy spelade in sin senaste platta. Puk i Danmark, förklarar Hannu.
Och nu släpper ni alltså LP nummer två. Som är ganska olik den första.
— Vi var poppigare innan, säger Hannu.
Magnus tycker att den största skillnaden ligger i att de numera sjunger på engelska.
— Det händer jävligt mycket när man ändrar språket. Nämn ett enda band som spelar rock’n’roll och sjunger på svenska!
Även till debuten hade bandet skrivit engelska texter. Fast i slutändan tvingades de ändå sjunga på åttiotalsenlig svenska. Det föregående skivbolaget ville ha det så.
— Fast Mange sjunger ändå mest yoghurtengelska, som inte betyder någonting, säger Jörgen.
Amerikanska?
— Mange är cheva-torsk, säger Jörgen och skrattar.
Va?
— Jag tycker mycket om amerikanska bilar. Jag ska köpa mig en Chevrolet snart, förklarar Magnus.
Och vad händer med texterna om du köper en Volvo 740?
— Då blir det socialrealism.
Lämna ett svar