BEBOP
»Jorden Håller Party«
Polydor 517 280 (PolyGram) CD
[**]

INGO & FLOYD
»Highways In Stereo«
RCA 74321 114012 (BMG) LP/CD/MC
[*]

Det är hedervärt när artister försöker bryta upp från en viss stil och ger sig ut på mer oprövade marker. Ibland går det åt rätt håll och det som en gång var föga nydanande tar sig upp på nivåer där ingen tidigare lyckats klättra upp. Som Primal Scream när de besteg sitt K2 (med lustgas i syretuberna) och gav världen »Screamadelica«. Men lika ofta blir resultatet det rakt motsatta och den grund som åtminstone var hyggligt stabil sjunkmossa visar sig vid ett närmare studium numera bestå av mördande instabil kvicksand. Bebop och Ingo & Floyd vill tvätta bort sina tidigare stämplar — Bebop som »pojkrumspoppare«, Ingo & Floyd som… popmesar — genom att minsann visa att de har hår på bröstet.
Bebop med Tomas Froms i spetsen var betydligt intressantare när de snodde idéer från Di Leva och Beatles. I min pophandbok finns det förvisso ingenting som säger att det skulle vara fel att sno från Clash och Massive Attack heller. Singeln »Lever Du?«, med nämnda inlån, är till och med albumets största tillgång. Trots det ändå bara en parentes som krymper ihop av det övriga materialets överansträngda försök till nydaning. Peter Puders gästar på »DJ«, och med svällande biceps kör han gitarrtemat från Commandos »Mot Stjärnorna«. Jag missar poängen.
»Biten Av Kärlek« lyfts upp av en Massive Attack-groove och sänks av en mjölig låt som brer ut sig alldeles för länge. An mer misslyckad är avslutande balladen »Amalia Sa«, trots en trippande basgång för att symbolisera Tomas textrad »smyger tyst på tå«, där sångare Froms låter som en vilsen Thåström. Med samma enkla symbolik kan »Jorden Håller Party« sammanfattas som ett party utan stämning eller för att sno ett Bebop-citat; »bara Bebop är kvar, som sjunger hip hip hurra…«
Ingo & Floyd har verkligen lyckats i sina intentioner. Från mesig pop till värsta sortens kukförlängarrock och jag har stor lust att slå dem på käften. Nu har jag minimalt med hår på bröstet och saknar biceps, så det lär aldrig bli mer än på ett bildligt plan.
Titellåten är ett ypperligt exempel på hur misslyckad gruppen är. Sågtandade riff som i Beastie Boys händer skulle sänkt lyssnarna, blir i Ingo & Floyds valkiga nävar bara långsamma jabbar som missar sitt mål. Och när vi kommit så långt som till tolfte ronden, i folkmun omdöpt till »Johnny Colors« (gruppen insisterade på att det skulle vara den amerikanska stavningen på »colors«), ser vi två feta south paw-boxare hänga över repen.
Publiken har tröttnat för länge sedan, de har sett den här parodin spelas upp förut. Jämför med videon till »Mama Said Knock You Out«. Där en riktig tungviktare, L L Cool J., visar hur man inte behöver ta sig i skrevet för att bevisa sin manlighet och attityd.