NÄR vissnar techno- och ravehysterins stroboskopblinkande blommor? När tar ecstasy-pillren slut så att folk förstår att James Brown faktiskt lever? Och kommer man då att kunna vänta sig något så banalt som en återgång till den elektroniska popmusikens rötter, syntpopen?
Richard Johansson, låtskrivare och textförfattare i syntpoptrion Elegant Machinery, uttalar orden ”house” och ”techno” som om det vore sjukdomar. Striden om hur modernt och trendigt gruppen egentligen skall låta har redan orsakat en medlems avhopp och nu fortsätter Robert Enforssen, Richard Johansson och Johan Malmgren längs den analoga syntens väg.
— Visst vill vi utveckla musiken, men hur fan utvecklar man syntpop utan att förlora det som är bra? Man kan köra body och vråla i distade mikrofoner eller lägga in mer dansanta trummor, men i slutändan är det nästan alltid det traditionella receptet som vinner, hävdar Richard.
Det traditionella receptet har fört Elegant Machinery långt. Hela vägen från det trevliga syntblippandet på debutsingeln ”Safety In Mind” till den senaste maxin ”Process” som släpps uteslutande i spanska skivaffärer. Vidare har gruppen fått uppdraget att skriva titellåten till Staffan Hildebrands nya ungdomsfilm och TV-serie.
Det eleganta maskineriet har med andra ord kommit längre än vad man brukar, endast utrustad med analogsyntar, nasal sång om kärlek och utmärkta popmelodier.
— Vår första LP ”Degraded Faces” är den skiva från Helsingborg som sålt bäst genom tiderna, påpekar Richard. Vi har sålt en hel del i Danmark också, men när vi spelade där satt alla mest kvar på sina stolar. Faktum är att ingen ens rörde på sig när Nitzer Ebb spelade i Köpenhamn 1989.
Konserter brukar ofta bli problematiska tillställningar för klaviaturbundna syntpoppare, och därför planerar Elegant Machinery att inför sin spelning på årets Hultsfredsfestival liva upp showen med en kvinnlig mimdansare.
— Howard Jones använde det i början av åttiotalet, säger Richard och erkänner att han lyssnar på en av det förra decenniets mest bortglömda och förhånade syntgestalter. Lika lyriskt talar han om Human League, Yazoo och den gamla engelska gruppen DATA — det är från en skiva med sistnämnda Elegant Machinery tagit sitt namn.
Richard Johanssons texter berättar ofta om vemodig kärlek, men i det söta LP-spåret ”State Of The Nation” får sångaren Robert Enforssen tralla om samhällets förfall och barn som mejas ner under knarkuppgörelser — en nästan obehaglig kontrast. ”Things I’m Saying” propagerar för en miljövänligare livsföring även om gruppen för den skull inte är några miljöaktivister.
— Robert är en typisk slipsklädd moderat som springer runt på alla fester med sina m-märken, kommenterar Richard som är nationalist och tycker att socialdemokraterna var det bästa parti som Sverige någonsin haft för hundra år sedan.
— Staffan Hildebrand är väl sosse? Låten som vi har gjort på svenska för hans film är inte så politisk, men det blir väl en del socialt engagemang när Paolo Roberto har huvudrollen.
Från Paolo Roberto är steget inte långt till karateslagsmål och Richard berättar om uppgörelserna mellan syntare och hårdrockare i Helsingborg våren 1982.
— Man fick stryk var och varannan helg när man gick ut i neonkläder, diggade Duran Duran och kallade sig ”new romantic”. Jag minns att vi skaffade karatepinnar och att det blev jävligt våldsamt i Helsingborg. Sedan stack vi till Hamburg för att köpa billig frisyrspray. Den tyska gelén är fortfarande bäst, men nu har jag snedlugg och använder hårvax.
Elegant Machinerys lättsamma syntpop är en tripp tillbaka till åttiotalets begynnelse, men trots att de förblir trogna sina förebilder känns de befriande i jämförelse med tungsinta Depeche-efterföljare som Mobile Homes eller tyngre dussinband i body-skolan. Här är syntarna sympatiska, uppiggande och medryckande. Det är elegant helt enkelt.