”Med trick & tro kan jag få allt på min sida i dag” Någon svängde sitt trollspö över Göteborgs-kvartetten Tapirerna, tidigare kända som Camouflage, och en ny positiv kraft spirade fram. Där nyckelordet för att beskriva årets album, ”Trick & Tro”, är hur LYCKLIG deras musik känns. Uppvisande en strålglans som vida överträffar det mesta av materialet de gjorde under sitt förra namn.

Kanske var denna ”någon” trollpackan Magica De Hex, men för er som inte gillar sagor och serietidningar kan säkert gruppens sångare/gitarrist Ola Jörhall på ett mer konkret sätt försöka förklara Tapirernas ”nya” tro och livsbejakande styrka.
— Det här går inte att pressa fram utan det är någonting som infinner sig i stunden. Vi har alltid haft som ett slags ledmotiv att göra lycklig musik men ändå ha lite nordiskt vemod i den. Antingen ÄR det bara så eller också inte och man ska undvika att intellektualisera för mycket om det.
Depprockmolnen är i alla fall skingrade och det endimensionella sättet att framställa dem som ett fattigmans Cure saknar numera helt täckning. Men även om Ola ”erkänner” att Camouflage började spela i den tradition som fick epitetet postpunk, företrädda av band som Siouxsie & The Banshees, Echo & Bunnymen och C**e, fanns det stundtals inslag av mer kommersiella tongångar.
Andra Camouflage-LP:n (av tre), ”En Förtjusande Vän”, är en ganska glad skiva och Ola tycker att den i känsla har stort släktskap med ”Trick & Tro”.
— Skillnaden, förutom att vi utvecklat låt- och textskrivandet, och att vi spelar bättre, är att ”En Förtjusande Vän” i texthänseende känns lite grand som att jag stängde dörren väldigt mycket — det finns ingen öppning utåt. De senaste texterna är mer öppna, det finns möjligheter runt omkring.
Och man måste se framåt hela tiden. Förr kunde knivarna vina i källaren, NU gör de ett ”varmare land” — slutenheten är bortblåst.

* Svensk låtskatt

Det har varit på gott och ont, menar Ola, men bandet har alltid haft stor integritet. De led själva mindre av C**e-stämpeln än en massa förståsigpåare och när en person försökte leka stylist slog de bakut.
— Vi slog honom på näsan! Vi släppte inte in folk hur som helst och hade i början aldrig kunnat anlita en producent som Dan Sundqvist utan förlitade oss på ”sjätte medlemmen” Henrik Cederberg — då behövde vi vara i fred.
En liknande integritet hade jag gärna sett Lolita Pop vidmakthålla och tänker på när de lät sig stylas för utlandslansering. Och i samma ögonblick som modersmålet förkastades förlorade en stor del av sin identitet — sin mycket SVENSKA särprägel.
Tapirernas storhet ligger just i att bandets texter förmedlar intryck och stämningslägen som ingen engelskspråkig samling ord i världen lyckas tangera, och de verkar inte stirra sig blinda på vad som kan tänkas slå an internationellt sett för även musiken har ett svenskt drag i sin kärna.
— Det är oerhört viktigt det här svenska. Jag har hårdragit detta och sagt att jag känner mer för att bidra till en svensk låtskatt, i traditionen Hasse & Tage, Monika Zetterlund, Pugh, etc. Men någonstans känns det att där hör jag hemma, de låtarna har ju sagt någonting till mig när jag växte upp.
Det är ju vårt språk! Och det må vara opportunt att klanka ner på engelska texter men Tapirerna har det där lilla extra tack vare sitt språkval. Fast som Ola uttrycker saken; ”engelsk pop och att sjunga på engelska live kan vara skitkul”, så är det i slutändan frågan om ett vägval — och att också känna vad man är bäst på.

* Naivistisk ton

Krävs det då ett speciellt mod att kunna utveckla det här svenska? Få klarar av det, exempelvis lyckas Williams textmakerska Incka Ullén fint, och jag lägger för övrigt inte grupper som Easy och Wannadies på stupstocken enbart för att de sjunger på engelska — de är bra ändå, men…
Ola poängterar att han/Tapirerna inte vill vara någon dagslända. De vill skapa en profil som är varaktig.
En av plattans ledstjärnor är den naivistiska ton som genomsyrar hela ”Trick & Tro”.
”Dom rika har det bra, jag har knappt till mat och hyra”, sjunger Ola i ”Liza Minelli” och det kan man tolka som ett Tapirerna med socialt patos — eller bara ett rakt konstaterande att så här är det i vardagslivet. Naivt sett.
— Nja, det är nog mer utifrån vardagsmänniskan. Det finns ju i och för sig ett ”socialt patos” — vi är alla intresserade av omvärlden på det sättet. Men det är väldigt svårt att skriva politiska texter som funkar. Och viktigast är ändå att det fungerar musikaliskt.
Men det positiva tankesättet i texterna, att alltid gå vidare, ger musiken en högre dimension än vad nollställda engelska jönstexter eller platta svenska motsvarigheter kan göra. ”Varmare Land” ser Ola som en signaturtext:

”Jag säger ja till allt, till lyckan som sipprar in och till det där svarta vi får ändå”

— Jag har alltid sett på rocktexten, om man ser den som fenomen, att det måste finnas en koppling mellan den lilla människan och den stora världen — båda elementen krävs. Bowies ”Heroes” tyckte jag länge var den optimala rocktexten, som nästan kunde förena kärlek och politik.
Olas favoriter i Sverige är Di Leva (”Nästan tråkigt, alla pratar ju om honom, men han är ju ändå duktig”) och Ratata.
— De känns svenska men ändå med ett internationellt stuk. Och om man snackar i de banorna så tror jag faktiskt att man får mer profil om man låter svensk och egen.

* Klumpfotad dinosaurie

En eventuell hårdsatsning på utlandet kommer i andra hand för Tapirerna. Visserligen har de jobbat med en översättning av ”Trick & Tro”, men några storslagna planer för att slå igenom utanför Sverige finns egentligen inte — kommer det så kommer det.
Märkligt nog har all den uppmärksamhet de fått här hemma, i synnerhet singeln ”Sova Med Dig” har exponerats flitigt på radion, inte medfört någon direkt boom försäljningsmässigt. Kanske beror det på att gruppen fortfarande räknas som ett kultband bland folk i allmänhet och att den rätta imagen saknas.
— En av våra stora tillgångar genom åren har varit att vi är chosefria. Inte det att vi saknat image, men att man kan se igenom det där — vi kan bejaka att vi är sårbara och vanliga människor på något sätt. Vi har aldrig torskat på branschen, alltid varit oss själva någonstans.
Attityd. Rock’n’roll-divalater. Ola och jag är totalt eniga om hur illa vi tycker om fåniga poser och folk som förvandlas till kaxiga primadonnor efter att ha nått stora framgångar — läs Creeps — eller haft den överlägsna attityden ända från början — läs Stone Roses. Det kluvna i sammanhanget är att framfarter som Manchester-slynglarnas alla upptåg samtidigt gör det hela mer intressant och spännande — oavsett vad man nu har för inställning…
— Jag hatar när rocken blir så här som John Lydon sa; det är en dinosaurie, så stor och klumpfotad. När det är poser och tomma klichéer är den föråldrad och stendöd. Om man är publik vill man ju se en människa som VILL någonting — man ser att hon /han tror så jävla mycket på det och BRINNER.

* Paradoxalt

”Jag är vanlig jag”

Så inleds nittiotalets första riktiga SVENSKA schlager. ”Liza Minelli”. Ett stycke som är ett ofantligt fint bidrag till den svenska låtskatten och nästan i klass med Di Levas ”Vi Har Bara Varandra”. Vi pratar länge och väl om ”Liza” och hur den på ett sätt varit ett modigt steg att ta för Tapirerna — hårfint nära som den ligger det insmickrande och banala.
— Det blir så paradoxalt många gånger. Att man tar ett steg mot det ”traditionella” kan vara det mest radikala greppet. Något mer konservativt än att luta sig tillbaka och köra i samma spår hade vi inte kunnat göra. Vi har känt mer och mer för varje platta att vi vill spränga gränser.
Nu vågar de stå för sin sak. Ola menar att musiken fått styra vart de skulle denna gång i stället för tvärtom. Inte som på Camouflages tredje och sista LP, ”La La La”, där de medvetet försökte styra musiken mot ett råare uttryck. Det fungerade mindre bra.
— Så här efteråt blev det nästan konstruktionsfel ibland i låtskrivandet. Vi strök ju några låtar som vi tyckte var för mesiga och som vi i dag spelar live!
Hur de ska bygga vidare med hjälp av sin nyfunna kraft är ännu inget som de funderat på.
— Ofta är det inte svårare än att man sätter sig vid pianot eller gitarren och spelar och så blir det någonting. Vi är inne på att låta musiken ta med oss men vi har inte tänkt så mycket på framtiden. När man turnerar får man ta en dag i sänder. Sedan när allt är klart så får vi väl se och tänka över det. Efter fotbolls-VM!