THE WEDDING PRESENT
Bizarro
RCA PL 74302 (BMG)
****

Efter debut-LP’n ”George Best”(seller) och det ukrainska sidospåret, vilka båda var jättehits på hemmastereon, var mina förväntningar på deras andra riktiga LP högt ställda. Och inte blev dessa mindre efter att ha sett dem live på John Peels femtioårskalas där de formligen rusade genom ett högoktanigt sjulåtarsset med idel nya låtar. Redan där kunde jag ana det nya och tyngre Wedding Present — tvärtemot vad jag befarade skulle hända när de skrev på för RCA i våras. Då såg jag framför mig ett framtida snällare och så där lite lagom fräckt Wedding Present.
För cirka en månad sedan kom första vinylprovet på detta nya, än mer hårtslående Wedding Present, singeln ”Kennedy”. En ren orkan av gitarrer och smattrande trummor med ett slut som bara maler på så att Gedge och company borde spelat armarna ur led.
Kort därpå, närmare bestämt första veckan i november, kom så ”Bizarro” och tonen slöt an från början med ”Brassneck”, som innehåller partier Sonic Youth inte skulle skämts för. Kanske en framtida SY-cover. Ett nytt resursstarkt Wedding Present presenterar sig. Tempoväxlingar, starter, stopp, smygande inledningar. Det händer mycket, det rullar inte bara på, blir aldrig tjatigt. Efter LP’ns andra rivstartslåtar med Sonic-partier och gitarrdueller i den högre skolan, bryts det hela av med den mera lättravande ”No”, inte dum alls.
Låt oss nu ta ett djupt andetag och helt abrupt avbryta hyllningen till den superba LP’n och faktiskt gnälla lite. Tråkigt nog har Gedge och de andra en akilleshäl precis som nästan all indiepop. Texterna.
Vad sjunger han om? Thatchers bostadspolitik, engelskt fotbollsvåld eller att det sitter trettonåriga barn i tunnelbanan och tigger matpengar? Nähä. Sviken kärlek eller oförklarad sådan, det är vad han sjunger om. Dessutom pratar han mer än han sjunger. OK, han klarar av det och skriver roliga texter. Det känns aldrig som några patetiska brev till ”brustna hjärtan”-spalter. Men ändå, lite omväxling skulle inte skada.
För att återgå till det roliga igen. På andra sidans andra låt, ”Bewitched”, är farten återigen neddragen, den här gången ända ner till skritt för att då och då övergå till trav. Ett travande som i slutet ligger obarmhärtigt nära ett galoppövertramp och därför så mycket mera spännande.
Efter den betagande ”Bewitched”, den sanslösa ”Take Me” — klassiskt Wedding Present-jingeljangel. En formlig vägg av gitarrer (nästan nio minuter lång!) som plötsligt i slutet går över i ett hejdlöst Status Quo-komp. Årets kupp av Wedding Present — glöm Wonder Stuffs vurm för Slade. Nittiotalets boogierockare är här! Nej, jag bara skojar, eller tror jag bara det?
Nåmenvisst. ”Bizarro” är en höjdare. Punkt slut.

Wedding Present,
P.O. Box HP 25,
Leeds LS6 1RU,
England.