MATTIAS ANDERSSON
In Memoriam: Men Persiennerna Är Kvar… / Emelie / I Of The Hurricane
Demo
* ½

Mattias Andersson är en lokal förmåga, med ett förflutet i den trevliga modspopcombon The Way. Det var förstås några år sedan, och husgudarna är numera snarare Ulf Lundell och Carl Michael Bellman än Pete Townshend och Steve Marriott.
Först ligger dock ”Men Persiennerna Är Kvar…”, en förbluffande inledning som mest av allt påminner om en blandning mellan Mott The Hooples femtiotalstravestier ”The Golden Age Of Rock’n’roll” och ”Pearl’n’Roy (England)” och Ratatas dito, ”Doktor Kärlek”!
Produktionen är helt följdriktigt av STOR sjuttiotalsmodell — här fattas intet. Ja, det skulle möjligen vara en saxofon i så fall. Annars kan man tro att inspelningen är gjord i en katedral, komplett med piano, svepande stråkar, kvinnlig bakgrundssång, rytande gitarrer och hela baletten. På något märkligt sätt gillar jag det!
”Emelie” däremot… Emelie, Emelie, vad har du gjort för att förtjäna detta? Här har vi ett av de mest pinsamma försök till ”rockpoesi” som någonsin plågat dessa öron. De första verserna får tjäna som ett litet exempel:

”Och Emelie vilar
I tallbackens lund
Under trädkronors gnistrande blad
Och jag tänker på dig
När jag vandrar omkring
På gator i Norrköpings stad

Nu ska människor döda ännu en helg
Dricka sig fulla någonstans
Ur dimman föds sol
Med neonljusets färg
Det var innan jag visste du fanns”

Allt detta med gravallvarlig ”jag-heter-Joakim-Thåström-och-kan-minsann-sjunga-Bellman”-röst! När 70.000 Mantovani-stråkar brakar in i refrängen kan jag inte annat än gapskratta. ”Over the top” är ett engelskt uttryck som passar osedvanligt bra in på den här låten…
Tyvärr hinner jag inte riktigt hämta mig förrän ”I Of The Hurricane” uppslukar mig. Mattias omger sig med ett gäng väldigt kompetenta musiker, och här släpps de lösa i full frihet i ett mega-epos på dryga tjugo minuter — ja, åtminstone känns det så…
En koll med klockan gav vid handen att det räckte med 8.15, men redan det är mer än nog. Svulstigheten känner inga gränser, och syntsjoken formligen väller ur högtalarna. Som på beställning dyker också det oundvikliga David Gilmour-solot upp mitt i smeten.
Kom tillbaka, Mike Oldfield, allt är förlåtet. Gäsp…
Demon har döpts till ”In Memoriam” — det skulle väl i så fall vara till minne av den goda smaken…

Mattias Andersson,
c/o Hellman,
Ektorpsgatan 42,
603 54 NORRKÖPING.