INTERMISSION
Skywalk
HSM 005 (Amigo)
***½

Förra årets debutsingel ”Consolation” var stor popkultur. Om den spelats i Bengt Göranssons unkna korridorer hade möjligen stenåldersmentaliteten där fått ge vika för framåtanda och aktiv kulturpolitik. Ett smärre mästerverk kan omvända vilken surkart som helst.
Intermissions finaste ögonblick återkommer på första albumet ”Skywalk”. Obegripligt nog stoppar de in en anskrämlig krämar-synt i ett slaganfall av att försöka göra en redan kommersiellt gångbar topplåt än mer attraktiv. Visst höjer jag glaset om ”Consolation” bubblar in på listan och trots mitt buttra angrepp står melodin fortfarande högt i kurs — frågan kvarstår dock; varför detta onödiga övergrepp?
Låtmaterialet håller överlag mer än anständig klass, ledsagat av väloljad, proffsig produktion. Bandets egna farhågor om att det skulle kunna uppfattas som överproducerat är ytterligt befogad. Efter ett antal genomlyssningar känns hela anrättningen en aning endimensionell.
Koncentrationen riktas i allt för hög grad på sångaren Lars Yngve och till exempel basisten försvinner diskret ut i en anonym ljudkuliss. Jag begär inte att det ska låta lika oborstat som det gör om Union Carbide, fast nu deras senaste LP samtidigt har ypperlig produktion, men släpp för guds skull fram BANDET!
Producenten har gjort ett gott hantverk ljudmässigt, och det felriktade sångframhävandet är på sätt och vis förståeligt. Yngve sjunger övertygande, om än nästan plågsamt likt Bono, vilket han säkert lär få påskrivet. När U2’s beundrarskara upptäcker Intermission kan lyckan vara gjord, likheterna med irländarna är främst tack vare Yngves röst rätt slående. Eller ska jag hellre kalla honom Woody Black? Samtliga medlemmar har nämligen internationaliserat sig och ståtar med utländska namn på konvolutet — oerhört BILLIGT tilltag.
När Intermission börjar släppa loss finns otvivelaktigt genombrottschansen bakom hörnet. Lite mera mod tack, och succén synes given.

HSM,
c/o Skånsk Musikproduktion,
Box 1122,
22104 LUND.