”Musiker kan vara vår tids budskapsbärare. Även om det från vår sida förs fram ett slags töntigt kärleksbudskap, kan människor bli väckta — i rockmusik finns så mycket energi som en bok med ord inte har.” Incka Ullén, sångerska och textförfattare i popgruppen William, har väsentliga saker att säga oss alla. Först när vi börjar diskutera hennes texter lyfter intervjun några intressesnäpp — från att ha varit en standardiserad (och stökig) utfrågning av de fem medlemmarna i detta charmiga Göteborgs-band, till en mer givande diskussion om kärlek, sex och sommarhits. Det finns framför allt två ingredienser som ANDAS storhet om William. Inckas texter är den ena. Vardagspoetiska glimten-i-ögat-betraktelser fyllda av lust och vackra detaljer. Suktande blickar. Livsglädje.

”Mitt hjärta blir svagare
Men jag kysser en pojke lätt
För jag har tungan kvar
Ja, jag har tungan kvar
Mina ben blir svagare
Men jag dansar en dans till
För jag har livet kvar
Ja, jag har livet kvar”

Den andra ingrediensen — ett knippe ljuvliga poplåtar som gjorda för melodi-radio-exploatering en masse — är anledningen till att vi bilar ner till västkustens huvudstad och Nonstop-festivalen på Himlabacken.

* Från ingenstans till

Någonstans ska allt börja och i Williams fall hette begynnelsen Örnsköldsvik. Incka, syster Lotti, Linda Lindmark samt två andra tjejer började spela tillsammans.
”Vi tyckte pojkar hade så roligt i replokalen.”
Andrea Doria, som de kallade sig, spelade ute relativt ofta under 1984-85 och medverkade även på en samlings-LP utgiven av Elevorganisationen i Stockholm, men utbildningar och olika ambitionsnivåer ledde till att bandet havererade.
Linda flyttade till Göteborg 1986, systrarna Ullén följde efter året därpå och snart hittades trummisen Erika Granström (även hon från Ö-vik) samt, genom en slump, gitarristen Henrik Andersson, ursprungligen från Örebro.
Linda berättar att de genom sitt jobb med musikföreningen i Ö-vik kom i kontakt med rätt mycket Göteborgs-musiker. En av dessa var Jönsson, mest känd från Attentat, och Linda blev kär. Eftersom han tillhör de drivande krafterna i musikföreningen Nonstop, som förstås också är ett skivbolag, blev William naturligt nog kopplade dit.
Och snart skulle de skriva pophistoria…

* Strawberry Boy

”Det finns murar överallt
Dom är till att sparkas ner
Sen ställer man sig på högen
För då ser man mycket mer”

Responsen för debutsingeln har nästan undantagslöst varit positiv. Åtminstone i pressen. På radion är det som vanligt nästan bara Lasse Aldmans goda smak som gett plats för en av årets oupptäckta SCHLAGERS. ”Strawberry Boy” inte bara andas KOMMERSIELL, den skriker i trallvänligt utförande ut sin hitkänsla i riktning mot Radioapparaten, Eldorado och de övriga program som skapar alla listklättrare.
Williams förvåning är lika stor som vår över det brutala faktum att ”Strawberry Boy” inte blivit den landsplåga vi känner att endast strutsaktiga radioproducenter hindrat den från att bli. Kommersiell, lättillgänglig melodiradiopop. Jordgubbspojken trallar och ingen begriper någonting.
Henrik hoppas att Lars Nylins fina recension i Slitz ska medföra ett försäljningslyft. Ett problem tycks vara att skivaffärerna inte tar in singlar efter det att första omgången sålt slut. Det är kanske därför som ”Strawberry Boy” endast har kommit upp i runt femhundra sålda ex — inga siffror i riktig hitklass precis…

* Mer hårdslående sida

”Vill du komma på party i kväll…”

Inför en rätt sömning publik lyckas William, mycket tack vare speciellt Inckas säkra scennärvaro, väcka liv i den församlade folkskaran. Incka tycker att det är skönt när de märker ett gensvar, om det så bara är i form av ett leende. Till hösten hoppas de kunna få åka ut mycket mera och verkligen SPELA.
”Där kommer rutinen, där blir vi en grupp och det är då rock’n’roll är rock’n’roll.”
Hittills har William mest spelat i Göteborg, samt tre gånger i Stockholm. Det borde kunna bli mer. Live visar William upp en tuffare, mer hårdslående sida. För guds skull, de inleder med en Guns’n’Roses-cover!
”Singeln är egentligen ingen rättvis bild av oss. Visst, det är viktigt att ha kvar melodierna, men samtidigt vill vi få in mer gitarr och rock”, påpekar Incka.
Innebär den ambitionen att lätta, enkla, charmiga William försvinner? Incka försäkrar att det inte bara ska bli drugs and rock’n’roll i fortsättningen:
”Det ska vara lite sex också, glimten i ögat… heller inte bara Blondie-pop även om det är trevligt.”

* Förolämpningar

”Slå mej i huvet så hårt att jag glömmer”

Rockinriktad musik på Williams skivtallrikar? Ja, där snurrar så vitt skilda band som ABBA, Blondie, Electric Boys, Led Zeppelin och Pretenders.
”Jag älskade ’Sons And Fascination’ med Simple Minds — den sitter jättedjupt”, säger Incka.
Lotti nämner Hunters & Collectors första LP och vilken basist skulle inte göra det?! Blondie-parallellerna är redan omnämnda. Incka älskar ”Parallel Lines” — och som Lotti mycket riktigt påpekar; det är ju inte precis någon negativ jämförelse. Fast felaktig.
”Strawberry Boy” är nästan deras enda låt som smakar Blondie och fick JAG styra Williams inriktning skulle de försöka skapa fler popschlagers — den senaste demokassetten saknar de riktigt stora sångerna typ ”Strawberry Boy” och deras Bommen-hit ”Genom Din Mun” (även på detta nummers SA-flexi!). Fast det är fortfarande kommersiellt.
Kommersiellt i positiv bemärkelse alltså… Den största förolämpning de fått var när en recensent tyckte att de musikaliskt sett liknade Suzzies Orkester!
”Det värsta bottennapp vi kunnat få”, suckar Erika.
Är det lika förolämpande om en recensent skriver tjejpop?
Ja, av förklarliga skäl är HENRIK inte särskilt förtjust i den benämningen. Lotti försvarar också Henriks heder genom att poängtera hans betydelse för musiken — han och Incka gör nämligen de flesta låtarna.
”Tjejband är lättare att tolerera — men tjejpop, vadå?” undrar Linda.

* Ryggradord

”Nakenhet är otäckt
När ingen orkar känna
Hur det är att vara ensam
Ingenting blir bättre
Men ingenting blir sämre
Av att stjärnorna finns”

Williams texter är på svenska. Få band försöker, och de flesta slingrar in sig i pretentiösa intigheter. Eller som John L. uttrycker saken:
”Det är för mycket gubbar som har skilt sig och sjunger om vad hemskt det är. Lundell, LeMarc… till och med Plura har ju gått i den trista fällan.”
Inckas texter har dessbättre inget ”tråkigt” eller högtravande innehåll.
”När jag skriver texter är det som om jag sätter mig ner, blundar och tänker mig stående på scenen: ’Nu ska jag kunna stå här, sjunga och se människor i ögonen.’ Då kommer det någonstans ifrån något slags ryggradsord.”
Vår tids budskapsbärare?! Men vad kan egentligen ett popband påverka?
”Oh, de kan göra så jättemycket. Det viktiga är att ge människor energin och sedan får de själva ta ställning till vad som är rätt eller fel. Tänka efter.”

* Sparka ner murarna!

”Jag har lust att måla
’Jag älskar dig’ på väggen
För väggarna är alltför tysta”

Vi undrar hur texterna uppfattas, för inte är det självklart att Inckas budskap går frami den trallvänliga kostymen? Men effekten kan höjas av kontrasten mellan ord och musik (jfr McCarthy), och som Incka säger:
”Det är inte bara tra-la-la-kliché-saker utan någonting som är genomtänkt. ’Man skall sparka ner murarna och ställa sig på högen för då ser man mycket mer’ är ett ganska klart budskap.”
Textbladet i singeln har i alla fall uppskattats. Charmfullt utfört i barnslig lekfullhet.
Texterna kommer oftast till ungefär en timme innan de går på scenen. Till exempel berättade Incka för de andra om ”Slå Mej I Huvet” kort innan spelningen på Nonstop-galan.
”Brödkaveln finns här och stekpannan glänser” ”Fint”, tycker Lotti. Lyssna på INNEHÅLLET! Det ger också mer när helheten är tillgänglig.
Vi återkommer till det ”töntiga kärleksbudskapet”. Ett tema som går igenom alla texterna?
”Ja, mer eller mindre… Att söka efter närhet i andra människor, på olika sätt och på olika ställen. Det är vad de handlar om jämt”, säger Incka.
Något hippie-budskap har det inte missuppfattats som. Enligt Incka innehåller texterna inga ”Love, Peace and Understanding”-fraser. (Vilka dock kan ha sina oemotståndliga ljusglimtar när äktheten värmer fram små leenden på mina läppar. Läs XTC!) Samma tvättäkta känsla som finns i Inckas naivistiska och färgstarka kärlekspoesi.
”Det finns en kontakt som vi hela tiden söker när vi spelar — att försöka nå människor”, förklarar Incka.

* Mellan varma ben

Scennärvaron. Inckas utmanande utspel. Ja, det kanske kan få någon senil gammal snuskgubbe från ett eller annat storbolag att komma viftandes med ett kontrakt. Men känns det inte lite billigt att spela så mycket på det sexuella?!
”Näe, jag tycker i stället att det saknas lite grand av det bland svenska rockband”, säger Incka.
Men tjejer är mer utsatta…
”Så länge jag vågar se dem i ögonen blir det inte billigt. OK, jag sjunger ’du ger mig varma kårar mellan mina varma ben’, men man måste kunna blinka åt det här erotiska. Det finns mycket roligt i det sexuella och erotiken. Prince är ett utmärkt exempel, han har så enorm distans till det han gör, vilket vi hoppas folk förstår att också William har.”
Ja, vi konstaterar i alla fall att det är bra mycket roligare att se en åmande Incka på scen än en stel Suzzie (hon med orkestern, ni vet).

* Slå igenom

Vid sidan om bandet jobbar Incka med utvecklingsstörda, Lotti går på amatörteaterledarlinjen, Erika pluggar på socialhögskolan, Linda är mammaledig och som diverse andra musiker (Union Carbide, Sonic Walthers) hankar sig Henrik fram som bananarbetare i hamnen.
Men de vill naturligtvis kunna leva på sin musik. För att komma till den situationen krävs de rätta kontakterna, en gnutta tur och kanske den förlösande hiten. ”Strawberry Boy” BORDE bli en sådan — en riktig sommarhit!
”Det känns som om pressen är på vår sida, men vi har fått noll respons från radiomediet — utom Aldman…” säger Incka.
Lite uppgivet funderar bandet på hur de ska nå fram till Bengt Grafström, Kaj Kindvall och deras gelikar. Mycket hänger på promotionbiten och Nonstop saknar tyvärr de större bolagens resurser. För när det gäller musiken är William som sagt kommersiella och till exempel inte helt väsensskilda från popkometen Jakob Hellmans lättsamma guldhitsmelodier.
EMI lät Jakob vara uppvärmare till Wilmer X, en massa folk fick se honom och den enkla men smarta PR-idén betalade sig i form av årets stora genombrott. Det kan gå oerhört fort när storbolagen backar upp.
För Williams del finns tryggheten nu i Nonstop och Göteborg — i Stockholm ligger alla större bolag helt ovetandes om deras existens (eller näst intill). Om JAG vore ”talangscout” på något av dessa skulle snart alla dörrar öppnas, kontrakt signeras och William pushas som popstjärnor. Nu får de själva försöka sparka upp dessa dörrar — hur det nu ska gå till…

* Jorden snurrar ändå

I framtidsplanerna ingår en ny singel, medverkan på Cinderellas (se ledare) samlings-CD och förmodligen viktigast av allt; spelning på Hultsfreds-festivalen. Många ögon kommer att riktas mot William och succé där kan leda till större saker. Några andra stora framtidsvisioner?
”Spela och få folk på spelningarna. Nå någon slags respekt som grupp. Att alla förstår vårt budskap även om vi kanske inte har rent politiskt skrivna texter — men att de ändå fyller en funktion i människors liv”, avslutar William kollektivt.
En sansad förhoppning — för precis som Incka sjunger så kommer jorden att fortsätta snurra, vare sig William blir stora popstjärnor eller inte. Men under några minuter på ”Strawberry Boy” förvränger de åtminstone min världsbild till den grad att tiden krymper ihop och jorden slutar rotera. En läcker poplåt är ALLTID rätt medicin mot tristess och tillsammans med denna singel blir allting alltid… RÄTT.