THROWING MUSES
Hunkpapa
Sire 925 855-1 (WEA)
****½

Mitt under en kaskad av brittisk popglädje kom jag för två och ett halvt år sedan över en LP som gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Boston-gruppen Throwing Muses var ANNORLUNDA, och i Kristin Hersh hade de en demonisk skaparkraft. Den enda känslomässiga jämförelsepunkten hittade jag i Violent Femmes oförglömliga första album; olika inriktning, fast jag upplevde samma exalterade nyhetslusta med bägge.
”Hate My Way” kvarstår dessutom som åttiotalets mest geniala låt, och Kristin sjunger så känsloladdat att jag ryser än i dag. Ouppnåeligt.
Tolvan ”Chains Changed” vidmakthöll klassen, likaså mini-LP’n ”The Fat Skier”, också från 1987 — några rätt komplexa spår drog dock ned helhetsintrycket. Knepigheten vilade ännu tyngre i nästkommande LP’s ryggrad. ”House Tornado” innehöll förföriska brutaliteter, till exempel ”Mexican Woman”, men lika ofta halvsvåra saker som gav ett splittrat resultat.
Det nya albumet ”Hunkpapa” överskuggar dessa små ”snedsteg”; Throwing Muses slår här tillbaka med stor säkerhet. Originalsättningen är intakt; Kristin Hersh (sång, gitarr, piano), Tanya Donelly (sång, gitarr), Leslie Langston (bas, sång) och David Narcizo (trummor, sång) gör en säregen musik — det låter hela tiden typiskt Throwing Muses. DEN egna identiteten har få grupper i dag.
Titeln ”Hunkpapa” härrör från Sitting Bulls siouxstam, och ”Dizzy” berättar om en comanche-flicka, men något indianskt tema går inte igen i resten av texterna — som är ovanligt fängslande. Jag ser många bilder framför mig vid genomläsandet av Kristins poetiska, tvetydiga texter.

”The last I saw of Oklahoma
A gas station fading in the dusk
Goodbye my father, I thought
I’m carrying the light
The light of my Comanche
Make sure the dog remembers me
I dream the sand beneath your feet
I hold the light”

(”Dizzy”)

I ”Mania” flippar det ur totalt:

”Tongue thickens
I am with those who eat drugs
Who peek over the wall and get shocked
Shocking is therapy
Electrify your head!
Pianos in my hearing
Vincent, my ear is falling off
Who left me alone?
What do you mean you’re alone?
Goddamn wolves
No one has that dream”

Nej, var lugn för DET…
Just ”Dizzy” tillhör de mest okonventionella stycken musik Throwing Muses skrivit, en riktig pophit framsprungen ur den amerikanska prärien. Lika kommersiell är Tanya Donellys ”Angel” — någon viskade till och med Bangles i mitt öra. Kristin har sagt att hon kan skriva sånger som dessa berömda flicksnärtor skulle göra allt för att få, och denna låt innebär långnäsa från Tanya åt Susanna Hoffs band. Hit nummer två.
Kristins ”Dragonhead” glider efter ett uppstopp över i en mjuk vaggvisa. ”Bea” är annan variant av Trowing Muses specialitet; den att flera låtar inryms i en och samma sång. Kristins röst spricker likt en Janis Joplin sönder exakt i ordet ”lover”. Många tycker att hon kraxar, och kraxar falskt. Jag kan inte för en ton hålla med, utan uppskattar framförallt den själ Kristin lägger in i sin sång.
Andra magnifika låtar är ”Fall Down” och ”No Parachutes”. ”Hunkpapa” gör mig faktiskt alldeles lam. Throwing Muses musik står för dynamik, spänning och lekfullhet. Helt unikt.

Throwing Muses,
c/o Hersh,
39 Cranston Avenue, Newport,
RI 02840,
USA.

Throwing Muses Fan Club,
Mitchell Alcrim, P.O. Box 1909,
Harvard Square, Cambridge,
MA 02238,
USA