NICK CAVE & THE BAD SEEDS
Tender Prey
Mute STUMM 52 (Sonet)

En MYCKET efterlängtad platta. Nick Cave och hans Bad Seeds ger en ny musikalisk predikan som lugnt klarar föregångaren, ”Your Funeral… My Trial”. Bad Seeds består den här gången av Mick Harvey, Blixa Bargeld, Kid Congo Powers, Thomas Wydler samt nykomlingen Roland Wolf.
Ett suveränt band där Mick spelar första fiolen och i stort sett vad som helst. Lämnat kretsen runt Cave har basistlegenden Barry Adamson gjort, men Harvey behärskar även basspelet till fullo, så något tomrum lämnas inte.
Mörkrets obestridlige furste, Nick Cave, grubblar på ”Tender Prey” vidare om djävulska makter — men andra övernaturligheter sprids i texternas täta funderingar. Frågan är om inte Nick gått och blivit religiös — hela albumet genomsyras av kristliga tecken och symboler.

”In Heaven His throne is made of gold
The ark of His testament is stowed
A throne from which I’m told
All history does unfold.
Down here it’s made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away.”

Nej, Gud är aldrig långt borta — ”The Mercy Seat” maler på och Jesus ansikte glittrar fram i soppan.
Mick Harvey sprätter igång ”Up Jumped The Devil” med cool, ryckig bas, medan Nick berättar historien om den redan från födseln dömda person, som slutar sitt riktiga liv i galgen — och sitt liv efter detta i helvetet. Så in i h-e bra…
”Deanna” är Nick Cave & The Bad Seeds motsvarighet till Sonic Youths ”Schizophrenia” — en pophit som aldrig kommer att nå några hitlistor, men väl uppnå klassikerstatus. I ”Watching Alice” leker Nick ”peeping Tom” där han betraktar Alices nakna kropp glida runt i rummet — det blir en religiös akt morgon efter morgon. En finstämd elektrisk beauty och Nick spelar förföriskt munspel.
Minst lika gripande är första sidans avslutningsstycke. ”Mercy” kastar ut Nick i kylan — följeslagarna är borta, en vind torterar huden, ner på knä och beendes om nåd. Gråtmilt mördarspår. Clintan skulle kunna gestalta den här övergivne ensamvargen i en Leone-western, där de sparsamma replikerna bygger upp en hjälte…
Det var sidan ett, och jag har förmodligen redan överstigit alla ”anständiga” haussningsrecensioner redan, men…
”City Of Refuge” tillhör de svagare spåren på albumet — precis som ”The Mercy Seat” lite enahanda och utdragen. Sedan följer ”Slowly Goes The Night”, och nu är det jag som går ned på knä. En gudomlig (!) bakgrundskör, Nick stönsucksjungande och det här är näst efter ”Your Funeral… My Trial” det mest gripande verk Nick Cave & The Bad Seeds skapat.
”Sugar Sugar Sugar” kan vara en tolkning av Martin Scorseses ”Taxi Driver” — Robert De Niros försök att rädda unga fröken Foster undan från horträskets bottenlösa dy (”Must I kill that cocksucker…”). Det skulle förstås också kunna handla om ett annat slags ”socker”, men den övertolkningen vore inte ens Gertrud S. mäktig att göra.
”New Morning” avslutar. En träffande uttoningssång med rötterna i gospeln.
”Tender Prey” är djävulskt bra, änglalik — missa inte chansen att bli frälst!

Mute Records,
429 Harrow Road,
London W10 4RE,
England