ETT LITET RUM i en källare i Kroksbäck i Malmö. Två turntables, en gammal soffa och en stor Che Guevara-flagga på väggen. Inget mer. Tillvaron för den nya generationen inom svensk hiphop är fortfarande spartansk.
Hopklämda i den gamla soffan sitter Advance Patrol; Gonza Blatteskånska, Rodde Rock-a-Spot, Juan Maguver, Luke LuCuts och Shafic Chafua — fem killar i åldern nitton till tjugotvå som fortfarande befinner sig långt ned i det som brukar kallas den oberoende underjorden. Men de börjar allt oftare nämnas i samma andetag som Fattaru och Fjärde Världen, det vill säga som de främsta representanterna för det som ska bli svensk hiphops tredje generation.
De säger att de älskar att ha roligt och det hörs. Advance Patrol är ett band att ha roligt till. Men flaggan på väggen skvallrar om något mer.
Och visst finns pretentionerna där, allvaret, det sociala patos som hånat och sönderironiserat trots allt genomströmmar så mycket av svensk hiphop. Och nedpressade i den där gamla soffan, ombedda att prata om sig själva och om sin musik, så är det just allvaret som tar över gruppen.
— Hiphop är ett sätt för den lägre att tala till den högre, säger Gonza. Vi snackar om vad vi upplevde i Lindängen och Kroksbäck när vi var femton år. Folk i Limhamn kanske ser det på ett annat sätt, de tror att vi överdriver, att det inte var så. Men det var det. Vi försöker berätta för de högre om verkligheten helt enkelt. Jag har tänkt mycket på varför det blev just hiphop för oss. Det ligger förmodligen något i att vi är invandrare, vi sprang runt i våra gäng, i stora byxor, hade den där attityden, tuffheten i det hela. Och så såg vi på »Yo! MTV Raps« och tyckte att de artisterna var coola och tänkte »vi är ju likadana«.
Advance Patrol fick sitt första break när de gick till final i Rap-SM. Sitt andra genom samlingen »Ordkrig« där deras låt »Vem vill hem?« fick uppmärksamhet dels som plattans värsta partybanger, dels för att refrängen lyckas klämma in tre olika språk — svenska, engelska och spanska — i en lika vansinnig som oemotståndlig blandning.
Nu har de signats till Playground. Två tolvor ska de släppa på det bolaget, kanske ett helt album nästa år.
Är det så att det i Sverige håller på att ske en geografisk spridning av hiphop-scenen precis som i USA? Att fler och fler till exempel kör på dialekt?
— Ja, och det är positivt. Det ger alla en möjlighet att representera sitt. Om några år kommer soundet i Göteborg att vara helt annorlunda än det i typ Uppsala. Och det är bara bra, säger Juan.
— Man är också lite trött på stockholmssoundet, Collén & Webb och de där. Det är coolt men man vill höra något annorlunda också, säger Gonza.
— Det är mycket rikssvenskan som gör det, menar Juan, folk här i Malmö kan inte relatera till det språket. Det är inte samma ord, inte samma slang.
Men ni kör själva på tre olika språk.
— Ja, vi kör på engelska, spanska och svenska, säger Juan.
— Och blatteskånska, fortsätter Gonza.
Blir det inte krångligt med alla språk?
— Nej, det är naturligt för oss att använda alla språken, det är inte så genomtänkt. Själv pratar jag till exempel svenska nu men spanska hemma, säger Gonza.
Vad händer egentligen annars på hip-hopscenen i Malmö? Är det något stort på gång?
— Vi pratar helst inte om de andra grupperna, vi koncentrerar oss på våra grejer. Och vi är på gång, säger Rodde.
— Ja, det enda stora som är på gång det är vi, säger Gonza.
— Exakt, säger Rodde.
Och de är fortfarande allvarliga. Men det är ett allvar som spricker i kanterna när Advance Patrol står på scen eller i studion. »Vem vill hem?« med baksidan »Farbror Blå«, som blir deras första skivsläpp, är främst en tolva att skaka nackar och rumpor till. Höga pretentioner och seriositet har ju heller aldrig, i motsats till vad många hävdar, uteslutit förmågan att bara ha roligt.