I INTROT TILL nummer ett skrev vi: »När vi lyssnar på musik, och även när vi väljer vad vi ska bevaka i Sonic, spelar det mindre roll om det är kända namn eller obskyra kultfigurer.«
Snarare handlar det om att göra det som känns rätt för stunden, våga följa egna instinkter och impulser. Det var bland annat därför vi i nummer ett gjorde tio sidor på blue eyed soul-legenden Dan Penn och arton sidor på utanförskapets främsta ambassadörer Broder Daniel i nummer tre. Och det var, inte minst, därför vi startade den här tidningen från början.
När vi gillar någon artist eller skiva så mycket att vi håller på att gå i bitar av exalterad eufori och när vi känner att vi kan göra någonting riktigt bra av det, ja, då får det helt enkelt ta den tid och plats det kräver.
Sedan orkar vi faktiskt inte bry oss det minsta om någon tycker att vi var »för kommersiella« när vi intervjuade Aaliyah i förra numret, för vi gjorde det ju bara för att vi inte kunde sluta spela »Try Again«, för att vi i den låten inte kunde låta bli att höra en av de mest spännande artisterna inom modern svart musik (att vi i det här numret tvingas skriva om Aaliyah i imperfekt känns för övrigt helt overkligt).
Eller det rakt motsatta; att någon anklagar oss för att enbart skriva om en massa smala indie-artister, som vi till stora delar faktiskt gör i det här numret.
Det är ju själva poängen med att göra musiktidning, att skriva om den musik man tycker är bra, oavsett genre och vilket skivbolag den ligger på.
Med utgångspunkt i det resonemanget väljer vi den här gången att sätta en för det stora flertalet skivköpare okänd tjugo-nånting-kille från Omaha, Nebraska, på omslaget.
Han heter Conor Oberst och som sångare i gruppen Bright Eyes gör han musik som påverkar oss och den sakta men säkert växande skaran fans till den grad att vi inte såg någon annan utväg än att låta honom pryda vår förstasida.
Detta trots att Bright Eyes bäst säljande album, fjolårets utmärkta »Fevers and Mirrors«, inte sålt mer än 15 000 exemplar över hela världen.
För vilket mellanstort till stort skivbolag som helst är det i ett internationellt perspektiv en skrattretande låg siffra. Det är inte ens särskilt imponerade med svenska mått mätt.
Men för Conor Oberst och hans polare, som själva driver det lilla skivbolaget Saddle Creek Records, är det en framgång utan like. Det överträffar alla förväntningar. De drog inte i gång sin verksamhet för att bli rika på det, så allt som inte innebär förlust är en succé i sig.
Eller som en annan artist med benhård integritet och vilja, Spiritualized-sångaren Jason Pierce, säger till Markus Larsson i det här numret: »En hitlista är bara ett mått på skivbolagens effektivitet. Den visar hur många exemplar en skiva eller singel säljer under en begränsad period, inget annat.«
Vi vet inte om det är hela sanningen.
Men det är definitivt värt att tänka på.
Det kan möjligen vara kul trivia att mäta musik i siffror eller statistik, men det är självfallet inte utifrån detta den ska bedömas.
Varför vi inte utesluter vare sig superstjärnor, obskyra indie-hjältar och allt där emellan på våra framtida omslag. Det viktiga är ju — ännu en gång — att det är bra.

Sonic-redaktionen