VI HOPPADES ATT Sonic nummer ett skulle bli en framgång. I ärlighetens namn trodde vi nog det också. Men vi kunde knappast ana att det skulle bli en så formidabel succé. Tidningen sålde slut i princip överallt på en gång.
Det är hur kul som helst.
Och än mer glädjande är den respons vi har fått. Massor av mejl, brev och telefonsamtal vittnar om att en bred svensk musiktidning har varit svårt saknad. De flesta verkar också vara överens om att Sonic dessutom är en bra och snygg svensk musiktidning och snudd på alla gillar det faktum att den både går att läsa och lyssna på.
Därmed inte sagt att vi har klarat oss från invändningar och ren kritik. Vi har fått höra att vi är hopplösa sellouts som satte R. Kelly på omslaget och att det borde vara ännu mer svensk musik i tidningen. Samt en massa annat.
Men det hör till. Uteblivna reaktioner hade varit betydligt mer oroväckande.
En del av kritiken håller vi med om, medan annat känns mer olustigt och omotiverat.
Det kan bero att en och annan verkar ha missbedömt våra avsikter.
Vi menar att man kan starta något nytt utan att för den skull prompt behöva riva upp allt föregående och bedriva krigföring mot fiender som kanske inte ens finns.
Stora, dramatiska gester kan vara intressanta, men också irriterande innehållslösa.
Vi vågar tro att ett flertal av de skivor och artister vi skriver om kan skapa små privata revolutioner hos många människor. Och det är i regel när musik och musikjournalistik nöjer sig med att försöka åstadkomma små privata revolutioner som den är som bäst, och når som längst. »If you want a revolution there’s nothing like your own«, som Karl Wallinger formulerade det i en World Party-låt redan 1987.
Man måste inse att många av de musikaliska barriärer och gränser och fördomar som fanns så sent som på nittiotalet nu är nerrivna, utplånade och i många fall helt bortglömda. Inte så mycket tack vare någon enskild poptidning som av det explosionsartat ökade flödet av kanaler och medier. Genrer och uttryckssätt har kommit närmare varandra, samtidigt som det finns större möjligheter än någonsin att gräva ned sig i speciella scener.
Sverige är ingen isolerad ö i popvärlden. Med en dator och en hyfsad internetuppkoppling kan man numera sitta i Tranås och hålla full koll på varenda rockklubb i San Francisco, New York eller Athens, beställa dubplates direkt från presseriet i Kingston och tanka hem franska dans-remixar på mp3 som aldrig kommer att släppas här.
En svensk poptidning som gör anspråk på att vara allsmäktig och agendasättande i ett sånt klimat gör sig bara löjlig. För det är nya tider nu.
Och i stället för att vara bittra och anti vill vi visa på möjligheterna. För vi vet, som vi skrev i förra numret, att fler är som vi och gladeligen kastar sig över både Slimm »Cutta« Calhoun-tolvor och Baxendale-sjuor.
Framför allt vet vi att det ständigt släpps en massa makalös musik som måste missioneras ut till massorna. Och är det något den här tidningen handlar om är det just detta.
Glädjande nog är dessutom en förbluffande mängd av den senaste tidens mest sönderspelade skivor och låtar på redaktionen svenska. The Bear Quartet, Spotrunnaz, David & The Citizens, Mazarine Street, The State of Samuel, Nisse Hellberg, Rebecca Facey, Silverbullit, Mat Åt Far, Ossler, Isolation Years, Nicolai Dunger, Florian, Slippery People, Magnus Carlson, The Knife, Hell On Wheels, Sven Andersson, Diamond Dogs, Loosegoats, The Maggots… vi skulle kunna hålla på ett tag till.
En del av de där namnen kan ni förresten läsa om och lyssna på i det här numret av Sonic. Ni kan även gotta er åt den första svenska intervjun med R.E.M. inför nya albumet, ett stadigt grepp på den aldrig ointressante Nick Cave, givande möten med Mogwai och Musiq Soulchild, ett lysande snack med Rodney Crowell och kortare nödvändigheter om kul namn som D12, The Strokes, Joe, The Avalanches och Clem Snide.
Gör det, så hörs vi snart igen.

Sonic-redaktionen