Henrik Lyngåker korkade upp vårens hembrända nyheter och fick i sig en åtminstone lite berusande bondblandning av punkrock, surfrock och vemod. Mest vimsig blev han av en västgötsk singer-songwriter i Paris-exil.

I SONIC #1 BEKLAGADE sig Håkan Steen över att en så stor del av demohögen utgjordes av popmusik i olika former. »Vi gillar en massa annat också«, påpekade han och uppmuntrade sedan hiphoppare, housemänniskor och annat löst folk att skicka hit sina skivor och kassetter.
När jag så går igenom detta nummers skörd inser jag att läget inte förändrats nämnvärt — den gitarrbaserade musiken regerar alltjämt stenhårt.
Men det gör inte så mycket. Vad den gode Håkan inte visste när han skrev det där var nämligen att en väldigt, väldigt konservativ skribent skulle ta hand om nästa demokrönika…
Således slänger jag, precis som Måns Ivarsson skulle ha gjort, allt utom de bästa pop- och rockbidragen i papperskorgen. Men uppmaningen från förra numret står självfallet kvar.
Tower of Foils trespårsdemo »End of a Story« [6] anländer i ett grått, gotiskt omslag som omedelbart leder tankarna till band som Joy Division och tidiga The Cure. Men den här gruppen, baserad i Örebro, verkar inte bestå av några mörkermän. Den finstämda och lågmälda popmusik de pysslar med har en lyster som få andra i denna omgång kommer i närheten av. Känslig sång, oklanderligt sound och klart godkänt, om än väl anonymt, låtmaterial. Anlitar de bara en roligare omslagskonstnär nästa gång kan de vara något stort på spåren.
Woody, som kommer från metropolen Brämhult men numera är bosatt i Paris, visar var det amerikanska singer/songwriter-skåpet ska stå på »Songs From the Quattropalace« [8]. Detta är Woodys andra demo, om jag förstått saken rätt, men inte den senaste — eftersom Christian Lundgren, som han egentligen heter, är en sällsynt produktiv låtskrivare ploppar det upp nya CD:s stup i kvarten.
Bland hans favoritartister återfinns Bob Dylan, Neil Diamond och Badly Drawn Boy, och det säger en del om hur det låter. De fem vemodiga, spartanskt inspelade låtarna, ofta med sång och gitarr som enda inslag, väcker genast uppmärksamhet. Mycket tack vare en påtaglig närhet och personlighet i rösten. »Susan St.«, »Don’t Drink the Water« och den påhittiga, lätt Velvet Underground-färgade »Born Too Late« glimrar nog allra mest.
Håll också utkik efter den här killens andra projekt, en duo med det gulliga namnet Woody & Julie.
Precis som det stod i förra numret är Wilson Hospital djupt influerade av Beach Boys. Men det är — speciellt med tanke på hur få av deras kompisar i demovärlden som bryr sig om melodierna — bara positivt. Teenage Fanclub och Bear Quartet är två andra namn som dyker upp i medvetandet när den senaste utgåvan [7] snurrar i stereon.
Allt är inte klockrent, visst, men här finns ambitioner värda att uppmuntra och Kathrine Bergströms ljusa, indie-sympatiska röst får emellanåt sångerna att skina som tomtebloss. »Midsummers’ Ball« och »We Got That Something« är jättefina båda två.
Punkrock! Ja, det är vad som vankas på Disco Volantes självbetitlade tvåspårsdemo [7]. Med hårda, primitiva gitarrer och den egensinniga sångerskan Lovisa Fredriksson i spetsen sopar de banan med flera avsevärt duktigare och mer rutinerade konkurrenter.
Det brinner och sprakar om det här bandet. Lovisa, ett genuint fynd, sjunger som om livet stod på spel — hon lyckas nästan dra upp betyget till en åtta — medan de övriga hjälper till att fixa fram ett dekadent, skräpigt sound som ingen med förståndet i behåll kan motstå.
Lägg därtill det faktum att de döper sina låtar till saker som »Get Away Ghettobitch« och »Chopped Chinaman« och ni förstår att Disco Volante kan bli allvarligt bra. Coolaste kvartetten i Skåne redan nu.
Någon som fått för sig att Robert Johnson And Punchdrunks är landets enda riktiga instrumentalband? I så fall är det dags att tänka om. Jaffa de Luxe från Göteborg stiger nämligen fram som en pigg konkurrent med den tuffa, fängslande surfrock de fyllt sin fyra spår långa CD [7] med. Det är inte exakt banbrytande, men likväl välkomnar jag Jaffa de Luxe med öppna armar. Den här kvartetten känns som en rolig, uppfriskande nykomling på den svenska musikscenen. Att se dem live på en dunkel bar medan man dricker tequila som en besatt är förmodligen hur kul som helst.
Det löftesrika linköpingsbandet The Aching bildades för bara några månader sedan, men med tanke på hur självsäkra de låter redan nu [7] misstänker jag att medlemmarna har harvat omkring i otaliga grupper tidigare. I det medföljande brevet babblar de om allt från punk till housetolvor, från Carter uSM till vinylsinglar med Ronettes, från Kylie Minogue till rökiga klubbar, så det kommer inte som någon överraskning att deras sånger är ganska svåra att kategorisera.
Bra låter det i alla fall. Produktionen är mycket snygg och genomarbetad, det finns ett tilltalande vemod i musiken och texterna är, faktiskt, av ett slag som verkligen får en att lyssna. Melodierna går inte heller av för hackor.
Den enda kassett som lyckades smita in i demokrönikan den här gången har Ed skickat. Ed, som är en duo, behöver kanske fila lite mer på sina melodier. Annars låter det rätt så trevligt om deras obetitlade bidrag [6]. I inledande »Everything’s Gonna Be Alright« visar sig trummisen Mikael Jacobsson vara djupt funky, välriktade gitarrtoner dyker upp på flera håll och den övriga instrumenteringen är smakfull. Ed roffar åt sig den åtråvärda utmärkelsen »Numrets indie-nördar« utan större besvär och verkar dessutom ha en hälsosamt bred palett med influenser. Och sista låten, »Statement«, är både vacker och välskriven.

KONTAKT

TOWER OF FOIL,
c/o Björk,
Restalundsv 95,
702 16 Örebro
tower_of_foil@hotmail.com

WOODY,
writetowoody@hotmail.com

WILSON HOSPITAL,
tromm73@yahoo.com

DISCO VOLANTE,
c/o Fredriksson,
Ingvarshem 1,
24535 Staffanstorp
disco_volante@altavista.com

JAFFA DE LUXE,
c/o Nilsson,
Aschebergsg 28,
411 33 Göteborg
jaffadeluxe@hotmail.com

THE ACHING,
theaching@hotmail.com

ED,
indie_ed@everyday.com