Håkan Steen rotade djupt i demolådan efter det nya decenniets nya svenska ljud, men hittade nästan bara den gamla vanliga melankoliska indiepopen.
POP, POP, POP.
Vi skriver år 2000 och de mest hyllade, mest intressanta nya artisterna verkar påfallande ofta inom fält som hiphop, r’n’b och modern dansmusik.
Om Sonic valde att låsa in sin demokrönikör i ett hus à la »Big Brother«, utan annan kontakt med omvärlden än kontinuerliga leveranser av hembrända demo-CD:s (jo, det börjar så smått bli dags att pensionera ordet »demotejp«, nästan alla kör med CD) skulle dennes bild av verkligheten se helt annorlunda ut. Den stackars krönikören skulle rentav kunna börja tro att det där huset var en tidsmaskin och att det beamats iväg bakåt i tiden, till 1993 eller åtminstone 1998.
För den del av den svenska musikens undervegetation som skickar in sina alster till musiktidningar utgörs till egendomligt hög procent fortfarande av gitarrpopband. Inget fel i pop, vi älskar pop på den här tidningen. Men som ni förhoppningsvis märker gillar vi dessutom en hel massa annat. Och allt det andra vet vi ju också existerar på demonivå.
Så skicka in bara! Vi häckar varje morgon framför postboxen i väntan på nästa Fattaru eller Härnösands första svar på DJ Shadow.
NÅVÄL, JAG DYKER ned till botten av den pop-dominerade demolådan och lyckats sålla bort det värsta. De mest pinsamt Mark Kozelek-dyrkande navelskådarpojkarna. Alla punkpoppiga band med vassa gitarrer och goda intentioner som sabbar allt genom att ta in den enda tjejen de känner som kan sjunga men är skolad i kör och således har på tok för »fin« röst. Combos som är mer skivsamlare än artister och verkar nöjda med att låta som gryniga kopior av sina förebilder. Lovande låtskrivare som tyvärr inte insett att det kanske är bättre att nån annan tar hand om sången.
Kvar blir rätt få klockrena fynd men väl en näve namn som tveklöst har ambitioner värda att uppmuntra.
Laureate från Göteborg skulle nog kunna ha en trevlig rödvinsafton ihop med Granada, för banden har tveklöst liknande idéer om pop. Kille och tjej delar på sången, gärna valstakt och stråkar och säkert Tindersticks, Red House Painters och Nick Caves »Murder Ballads« i skivhyllan. Tvåspårs-CD:n »Mellow Loving« [6] bjuder snyggt inspelat, välskrivet men kanske lite standardiserat vemod och Tobias Isaksson är ännu aningen ostadig som sångare. Bandets andra vokala halva, Sara Lövgren, borde få mer plats.
Ni som läser namnet Wilson Hospital och börjar tänka på vad som hände med ett visst låtskrivargeni i Beach Boys är helt rätt ute. Den här stockholmska duon, bestående av Kathrine Bergström från nedlagda och saknade Backfish och Mårten Tromm, med förflutet i Pierres gamla favoritband (NOT!) Baby Jesus, har en grav hangup på Brian Wilsons övningar under sextiotalets senare hälft. Dessa fem spår [7] är givetvis betydligt mer spartanskt producerade än »Pet Sounds« och »Smile« och på sina ställen dyker de facto ordet »ripoff« upp i huvudet, men »I Got You« och »The One I Want« är klart charmerande pop.
Ambulance, med folk från bland annat Leslies, åkte från Jönköping till Aberdeen för att spela in demo-EP:n »A Compilation of Some Walkman Theories« [6] och se Teenage Fanclub live. Det kan ha varit tvärtom också, för det här låter verkligen som ett band som skulle kunna åka till Skottland bara för en Fannies-konsert. Inte minst om BMX Bandits vore förband. Denna vänliga, lättrullande pop vet således väldigt väl var den hör hemma. Men visst gillar jag det, och är inte jätteförvånad över att Ambulance har kontrakt på gång med ett skotskt bolag.
En av medlemmarna i Norrköpings Penti övertalade mig en sen natt på Emmaboda-festivalen att kolla upp amerikanska The Aisler’s Set och det ska han givetvis ha fett med cred för. Kan tyvärr inte vara riktigt lika generös mot Pentis egen »4-Track Demo« [5]. Deras gitarrhamrande pop med billig synt på toppen för i sina bästa stunder tankarna till Grandaddys monumentala »Summer Here Kids«. Som sämst är de emellertid knappt roligare än ett oinspirerat Fint Tillsammans. Visst, berömvärt med svenska texter, men en höst när Håkan Hellström regerar kräver vi mer av en refräng än »Du ser på mej och säger hej«.
Det svårartat dåliga gruppnamnet till trots hör skånska Poyken till det roligare i den här skörden. Distat, vridet amerikanskt indie-skrammel av nittiotalssnitt med tuff Suicide-orgel här och där, lagd av självaste Martin Hederos (från Hederos & Hellberg och Soundtrack of Our Lives). Vissa av spåren på den här sjuspårsdemon [7] är intressantare idéer än resultat, men herregud, här finns i alla fall idéer. Fler än på fem genomsnittliga demos tillsammans.
Bykov från Tranås lär heller inte gå till historien för sitt fantastiska namn och de borde dessutom lära sig att nio låtar på en demo nästan undantagslöst är minst fem för mycket. Särskilt när de är så här likartade. Här handlar det åter om valstaktsvemod men man anar också synthpoplik i garderoben. I särklass bäst på »The Friendly Edition« [4] är den faktiskt väldigt snygga Mazzy Star-anstrukna versionen av Lee Hazlewoods »Sand«. Men om Bykov skickat demon till några skivbolagsmänniskor har de antagligen inte orkat sig ända fram till spår åtta.
Post heter en göteborgskvartett och att döma av deras fyrspårsdemo [6] är det Post som i Postpunk. Detta är killar som förmodligen vårdar sina vinyler med Brända Barn och Kai Martin & Stick och en låt som »Våta drömmar« indikerar att de nog kan bokstavera Reeperbahn både fram- och baklänges samt i sömnen. Inte direkt i takt med tiden men jag, som minns, kan inte låta bli att gilla det lite grand.
Den som brukar springa på småklubbarna i Stockholm har antagligen inte undgått Vendor. Deras sätt att korsa orgelbrötig »Nuggets«-rock med New York Dolls-boogie och Kiss-refränger på demon »November 2000« [6] är inte sensationellt, men ändå upplyftande efter all vemodspop med alltför stora pretentioner.
The Subterranean Pop Orchestra från Göteborg drömmer säkert om några timmars studiotid i Tambourine-studion när det blir dags för nästa demo, för på denna, fyra låtar långa »In the Air« [7], har vi att göra med estetiskt medveten, driven, påhittigt producerad pop med behaglig doft av tidiga Eggstones vibrafongarnerade framför-brasan-sound. Frida Sjöstam och Jakob Åberg får gärna bli lite ledigare framför mikrofonen, men händer det kan det tveklöst bli läge att se upp för den här kvintetten.
Det bästa till sist, dock. Och det från ett så oväntat håll som Jumpers hemstad Kristinehamn. St. Catherine gör självklar, mjukt vemodig pop med lite samma beslöjade atmosfär som hos tidiga R.E.M., även om bandet torde hitta hem allra bäst hos American Music Club/Red House Painters-publiken. Snyggt plockade gitarrer, texter som säger något med enkla ord och kanske inte tekniskt klockren sång, men rösten är där och det är som bekant oändligt mycket viktigare. Bara tre låtar men tre av den här demomanglingens allra starkaste [8].
KONTAKT
LAUREATE, C/O ISAKSSON, SKEPPAREGÅNGEN 14: S12, 413 18 GÖTEBORG / TOBIASISAK@HOTMAIL.COM
WILSON HOSPITAL, TROMM73@YAHOO.COM
AMBULANCE, AMBULANCEJKPG@HOTMAIL.COM (HTTP://WELCOME.TO/AMBULANCE)
PENTI, PENTI_@HOTMAIL.COM (HTTP://LISTEN.TO/PENTI)
POYKEN, C/O RALSGÅRD, VATTENVERKSV 5, 212 21 MALMÖ (HTTP://GO.TO/POYKEN)
BYKOV, C/O ÅKESSON, MAJORSG 20, 573 41 TRANÅS / PETAK@TELIA.COM
POST, URBANHANE@NETSCAPE.NET
VENDOR, VENDORDIE@HOTMAIL.COM (WWW.VENDORDIE.COM)
THE SUBTERRANEAN POP ORCHESTRA, C/O LARSSON, GATSMYGEN 2B, 414 69 GÖTEBORG / INFO@SUBTERRANEAN.NU (WWW.SUBTERRANEAN.NU)
ST. CATHERINE, C/O PERSSON, ODEBALTENS G 33, 681 51 KRISTINEHAMN (HTTP://COME.TO/ST.CATHERINE)
Lämna ett svar