The Wannadies har suttit hemma i Norrland och skrivit låtar, vilket nu resulterat i deras tredje fullängdsalbum. Be a Girl är det bästa Skellefteås stolthet presterat hittills.
Det påstår i varje fall Pär Wiksten.
— För första gången har vi haft problem med att välja bort låtar från skivan. Vi har nästan handgripligen slagits om det.
Annars är The Wannadies en påfallande snäll samling musiker. Inga jättegräl, trots att bandet är en sextett till formen. Det beror, tror Pär, på att samtliga inblandade har så god smak. Om än något besynnerlig.
— Inom bandet lyssnar vi på i stort sett allt. Skitsmörig country, tung hip hop, mainstreampop. Det händer också att vi nördar ner oss och lyssnar på konstiga Pulp-B-sidor.
Efter att ha börjat spela in Be a Girl, tillsammans med Micke ”Popsicle” Herrström och teknikern Adam Kviman, fick arbetet avbrytas. Hastigt och mindre lustigt. Både Herrström och Kviman tvingades sjukskriva sig, på grund av hörselskador. Lösningen blev Nille Perned, som tidigare jobbet med bland andra Sator.
— Nille var med på i stort sett allt vi ville göra, berättar Pär nöjt.
The Wannadies bor fortfarande kvar i kalla Skellefteå, som inte ens har ett elitserielag i hockey att skryta med längre. I Might Be Stars lyder en bit av texten ”we spend our money on guitars/write songs about our broken hearts/we’re shit city stars”.
— Vi brukar kalla Skellefteå för ”shit city”, eftersom det är så jävla hemskt här.
— På somrarna är det skitkul här, men vintrarna är vidriga. Å andra sidan är det skönt att slippa Stockholm, här kan vi sitta i fred och skriva låtar. Vi strävar alltid efter att göra tidernas bästa skiva, men det lär vi nog aldrig lyckas med, funderar Per.
Han tror sig också veta varför.
— Jag har en teori när om att man måste komma över någon skamlös gräns av oklass för att sälja riktigt mycket. Jag menar, vad har Nordman sålt? 170 000? Vi lever i en bisarr värld.