Lädernunnan som blev The Leathernun som i sin tur blev myspappa. Eva Kvanta ställde några frågor till en före detta snuskgubbe.

Varför gör ni så snuskig musik?
— Det är ju det som är rock ’n roll! För att citera vad Susanne Ljung skrev i SLITZ för några år sedan: ”All god musik vädjar till underlivet”. Visst finns det pryd popmusik, men den popmusiken är sällan spännande. Vi kan ta exemplet Marie Fredriksson. Jag tycker mycket om hennes sologrejer. Däremot tycker jag att Sleeping In My Car är bland det sämsta som gjorts i rockväg. Det som vädjar till underlivet kan knappast kallas pryd musik, men Roxettes musik är väldigt pryd.

Blir det bättre ju snuskigare det blir?
— Näe, men det är lika roligt för en recensent som för en musiker att använda en finurlig formulering, eller en finurlig harmoni, som kittlar. Fast man kan uttrycka det på ett sätt som gör att folk förstår vad man menar, utan att man säger det rakt ut. Ta de gamla bluestextema, till exempel. De är fyllda av sexuella undertoner. Det var ganska fascinerande att lyssna till dem när man var tolv år och inte fattade någonting. ”You make my jelly roll”, liksom. Jag begrep inte vad det var frågan om, tyckte att: ”vad då ’du får min gelé att darra'”. Sedan visade sig att en ”jelly roll” är någon sorts jävla kanelrulle. ”Oj, hoppsan”, tänkte jag. ”Nu förstår jag vad han menar.” Men det går inte att sitta och vara akademisk när det gäller rockmusik. Funkar det, så funkar det.

Är det sant att alla rockstjärnor i grund och botten är misslyckade musikjournalister?
— Nej. Musik är en av mina inkomstkällor, journalistik en annan. Det finns människor som inte kan tugga tuggummi och gå på en gång, medan jag klarar av att hålla på med en hel del saker samtidigt. Jag har arbetat som journalist i femton års tid — jag var den första person i Sverige som intervjuade Bono — och har man tiden och begåvningen, är det fullt möjligt att låta yrkena löpa parallellt med varandra. Man får väl hoppas att det kommer fler som jag — musikaliska journalister — så kanske vi får en bättre musikjournalistik. Den mesta korsbefruktning är av godo.

Musikaliskt också?
— Bara om beståndsdelarna varit intressanta från början.

Vem är överskattad?
— Lisa Ekdahl och Cajsa-Stina Åkerström är två väldigt aktuella exempel, de representerar båda vad som ligger i tiden. Inte vad som är kvalitet. Den genre som både Lisa och Cajsa-Stina Åkerström tillhör — kvinnliga trubadurer, representerades för tio år sedan av Marie Bergman. Idag ligger det i tiden att prata om kvinnopartier och ”kvinnor kan”, och därför har det kommit fram x antal bimbos som fyller ett behov, oavsett om det är bra eller inte. Däremot tycker jag att L7, Babes In Toyland och andra tunga, amerikanska tjejband är jätteroliga. De bevisar att tjejer kan göra rock ’n roll.

”Så hög som arbetslösheten är idag får man lägga sig på alla fyra och kräla och slicka, oavsett om man är studerande och vill ta sig ut på arbetsmarknaden, eller rockmusiker.”

Har du ditt på det torra?
— Ja, jag har fru och barn. I allmänhet är det så, att rock ’n roll inte hör ihop med ett fungerande familjeliv. Men vilken karriär gör egentligen det? Vill man lyckas måste man satsa tvåhundra procent på jobbet. Så hög som arbetslösheten är idag får man lägga sig på alla fyra och kräla och slicka, oavsett om man är studerande och vill ta sig ut på arbetsmarknaden, eller rockmusiker. Och när man väl fått chansen, måste man offra allt för att lyckas hålla sig kvar. Man sitter i en rävsax. Fast här i Sverige är vi så mysiga att vi tvingats lära oss att klara av både jobb och familj. Därför kommer heller inte så många internationellt framgångsrika rockband härifrån.

Hur dumt är det att skivbolagen kommer att höja CD-priserna med tio kronor från och med den första oktober?
— De är inte kloka! Det är så dumt att det inte finns ord för det. De biter sig själva. Jag lovar, de hugger sig själva i ryggen. Och som artist kan jag bara säga, att vi kommer inte tjäna mer pengar för det. Jag vill passa på att nämna en affär som Bengans i Göteborg, som jobbar på för att pressa priserna på sina skivor. Man tjänar nästan trettio spänn per CD på att köpa den där, och har man en lång lista får man nästan ihop till tågbiljetten. Plus att man kan ha väldigt trevligt i Göteborg.

Vad associerar du till när nu hör ordet ”husdjursälskare”?
— Jag är nog en husdjursmänniska, även om jag inte har något djur i mitt hus, förutom min son, Viking. Han är elva månader gammal och kommer när man ropar. Han tar ungefär lika mycket tid som ett husdjur också.

Då har du verkligen kommit lindrigt undan.
— Han är en bra son.

Och ”människovän”, vad innebär det för dig?
— Då tänker jag också på mig själv. Det är lustigt när man frågar folk om de är människovänner, och de svarar: ”näe, men Thomas Di Leva är det, prata med honom”. Jag menar, alla är vi väl människovänner? Och ”husdjursälskare” och ”människovän” utesluter inte varandra, jag tycker absolut att man kan ha människor som husdjur.

The Leathernun är just nu aktuella med CD-samlingen ”A seedy compilation”