Ingen vet vad som kommer att hända med Pontus & Amerikanerna. Särskilt inte efter att de legat på analytikersoffan med Kjell Häglund. Är Pontus möjligen på väg att emigrera?

NÄR PONTUS & AMERIKANERNA BLEV folkpark och Tracks, enades gubbkritiker och trendstockholmare som genom ett trollslag om ett visst avståndstagande, om än med motsatta argument. Det ena lägret klagade fortfarande på ”mer yta än innehåll” och använde ord som ”studentikost” i avfärdande syfte, medan det andra lägret — som varit ”med” på rätt bar i Vasastan när det ”hände” och dragits till att trion låg på hippa Telegram och hade extremt kitschiga promotionfoton, tyckte att det blivit för lite studentikost, för lite yta.
De trendinriktade tjatar om att Pontus tappat den estetiska linjen han höll i början, att han borde spela med 17-åriga mods i stället för Peter och ”Vasa”, medan den grånade rockjournalistkåren fortfarande brottas med sin psykotiska oförmåga att inse allvaret i en svensk popgrammatik som baseras mer på Docenterna än Ebba Grön, mer på päronsoda än Jack Daniels, trots att den säkerligen säger mer om deras egna och de flesta svenskars småstadsuppväxter än någonsin punken från Rågsved.
Serietidningspop är förvisso ingen dum karakteristik av gruppens musik, särskilt efter den Bill Watterson-dedikerade sommarsingeln ”Kapten Sol”, men serierutorna har i så fall inte bara fått färg utan även samma humoristiska värme och mänskliga dimension som Snobben, och rymmer samma barnasinnliga sanningar som Kalk & Hobbe. Som bäst ligger Pontus & Amerikanernas tyngd i nivå med Slas och Beppe Wolgers, Nalle Puh och ”Det susar i säven”.
Men om man i stället för att säga att serierutorna fått färg uttrycker gruppens utveckling som att den fått kött och blod kommer man en bra bit närmare såväl den egentliga sanningen som det problem Stockholms trendelit har fått med sina forna favoriter — och sannolikt även det problem Pontus själv har med sin grupp. Därför att om Pontus & Amerikanerna tidigare var sångaren Pontus Holmgrens enmansband (möjligen med fotografen Mårten Levin som andremedlem) så står han i dag bara för pratbubblorna — den musikaliska tecknarhanden är basisten Peter Nilsons. Och Peter är mycket olik Pontus. Faktum är att han säger sig behöva en stadig whisky för att kunna uthärda Kalle & Hobbe eller Leif Krantz svartvita barn-TV-serie ”Modiga mindre män”, som Pontus å sin sida följde så besatt under sommarturnén att han vid ett tillfälle till och med tvingades be en pensionattant spela in den på video åt honom.
— Vi kompletterar varandra, säger Peter utan att skygga för klyschan. Jag tycker att Pontus texter är ändamålsenliga och kvalitativa, men jag identifierar mig inte med dem. Däremot identifierar jag mig med låtarna som helhet.
— Och för min del hade jag nog stått kvar på Tranan och sjungit på engelska för tre trendjournalister som tappar med fingrarna mot bardisken och sedan går hem och rapporterar att jag hade en grön manchesterskjorta på mig, fortsätter Pontus.
Båda är alltså ense om att dela på Pontus & Amerikanerna. Skriver de låtarna och producerar ihop är det rimligt att också intervjuas ihop, resonerar de. Skillnaden är att Peter ser gruppen som en slutstation medan Pontus redan börjat fundera på en framtid utan gruppen.
— Mer än tre LP tror jag inte man kan hålla på med just det här, menar han. De andra håller nog inte med mig, men jag har väldigt svårt att tänka mig Pontus & Amerikanerna som en ever-going rock & roll circus…
Tidigt bestämdes att gruppens andra LP skulle komma exakt ett år efter debuten, vilket gjort arbetet aningen stressigt. Pontus själv har inte fått ur sig mer än ett par bra melodier, men han är mycket nöjd med Peters låtar.
— Jag känner mig som en pappa för honom! I början skrev jag allt, men så började han ge mig halvfärdiga låtidéer, och efterhand blev det bara mindre och mindre för mig att lägga till, och nu sitter jag bara och skriver texter till dem! Däremot har jag ingen aning om LPn verkligen är så bra som den borde, jag bara hoppas. Varannan dag är jag jätteorolig, varannan dag tycker jag den låter toppen.
— Men det var ett mycket gott tecken när Pontus fick vattkoppor när vi var nere på Gotland för att spela in de sista låtarna, skrattar Peter. Han fick nämligen blindtarmsinflammation precis innan ”Min bror och jag” släpptes, och se hur det gick med den!
De två träffades när Peter spelade bas på en skiva med en estnisk artist för fyra år sedan, och Pontus kom förbi studion för att prata med trummisen.
— ”Är det en man eller en kvinna?” var min första tanke, minns Peter. Han såg ut som Hunky Dory!
— Jag ville sätta ihop ett band med den där trummisen, Johan, som senare kom att ersättas av Vasa, fortsätter Pontus. Och senare när vi behövde basist för ett par spelningar våren 1988 kom vi att tänka på Peter.
Magnus Frykberg hörde dem och introducerade dem för Klas Lunding, som kallade Pontus till möte och förhörde honom om vilka plattor han hade hemma i hyllan. Nöjd med Pontus svar spelade Klas in singeln ”Gonna See About My Baby” för sin nystartade etikett Telegram.
— Men jag var fortfarande rätt tveksam till alltihop, erkänner Peter. Jag gillade musiken, men det tog ett år för singeln att komma ut, den sålde 500 ex, och jag tyckte det var oseriöst.
När singeln äntligen släpptes fick den visserligen lysande kritik, men Telegram hade hunnit renodla sig som dansetikett under tiden så Klas Lunding ville inte ha kvar gruppen där. I stället gick budet till moderbolaget Sonet, som dock ställde kravet att de skulle sjunga på svenska.
— Det var uppenbart att det var en ny Jakob Hellman de var ute efter, men jag hade ju inte skrivit en svensk text sedan 6:an! säger Pontus, och drar sig till minnes ”Tyck och tro-visan”, en låt han skrev som 12-åring (”om att alla punkare har rätt att vara som de vill!”). I samma späda ålder började han skriva på engelska och gick med i Stand By, mest kända för att Carola Häggqvist senare kom med som sångerska.
Någon större samhörighet med Jakob Hellman kände Pontus inte, men när han vant sig vid tanken var han besluten om att börja skriva på svenska.
— Jag började med att översätta några engelska texter, men det kändes inget vidare, och folk jag prövade dem på var inte särskilt entusiastiska, fortsätter Pontus. Men jag tänkte på Docenterna och Beppe Wolgers ”Sakta vi gå genom stan”, att det faktiskt går att skriva bra på svenska, så jag fortsatte pröva mig fram, och jag kommer ihåg lyckokänslan när de rätta orden började komma.
— Det var då jag kände att jag ville satsa också, instämmer Peter. Jag hade gett min första låtidé till Pontus och han bad mig komma över och lyssna på texten han gjort till den. Det var ”Min bror och jag”, och jag blev nästan rörd.
— ”Nästan”? frågar Pontus. Faktum är att Peter fick tårar i ögonen!
Låten blev omedelbart en radiohit, följd av TV-shower, debut-LP, en Grammis och tre turnéer (100 spelningar på ett år!). LPn ”Via Satellit” sålde 25 000 och de senaste singlarna ”En blå dag” och ”Kapten Sol” har gått ännu bättre än ”Min bror och jag”.
— Det är helt knäppt, flinar Pontus. Hela världen förvandlades till allt man som liten bara kunde läsa längtansfullt om i popintervjuer. Ett helt år med bara turnéer och skivinspelningar och radio och TV, det är ”produktionsrep” och möten med säljarna, och så plötsligt står man inför ”the difficult second album” och alltihop är precis som klichén! Vi var tvungna att skriva mellan turnébreaken! Rena Stones!
Även om Pontus roas av det absurda i situationen vore det lögn att påstå att han är helt tillfreds med den. Och då är vi tillbaka i Peters och Pontus motsatsförhållande. Praktiske Peter har inget emot att vara ute och ”jobba” medan Pontus saknar kompisarna hemma i Stockholm. Precis som Pontus gillar planlösa promenader genom Vasastan när han är hemma är hans favoritsysselsättning ”on the road” att knalla omkring på byn och ”spana på saker som inte är någonting särskilt att spana på”, medan Peter letar upp ett gym och tränar. Det gör han i Stockholm också. Men den stora skillnaden är att Peter dessutom är gift, med ett barn på väg.
— Även om vi är jämngamla så har Peter levt ett mycket vuxnare liv än jag, säger Pontus. Han började jobba direkt efter gymnasiet medan jag läste litteratur och filosofi på universitetet, och nu bildar han familj medan jag har fullt upp med att förlänga tonåren med popmusik.
Men den största effekten av skillnaderna i personligheter mellan kalenderbitaren Pontus och normalintresserade ”allätaren” Peter är att gruppens utstuderade, enhetliga stilkänsla kommit på undantag. På Telegramtiden kunde den få sådana proportioner att samtliga kläder på scenen under ett Pontus & Amerikanerna-framträdande på Tranan kom från Pontus privata garderob — inklusive körtjejens klänning! — medan dagens konsertattraktion blivit en tämligen otrendig trio som bara rockar loss och har ”a good time”.
— Men jag har inte kompromissat, försvarar sig Pontus. Det vi gör känns rätt, utvecklingen har känts rätt. Jag tyckte det var kul att komma in i kretsen kring Titiyo och Telegram och så, men särskilt trendig har jag aldrig känt mig. Stil är viktigt, men det är inte lika med trendigt för mig.
— Det fungerar ju inte så att man vaknar en morgon av att det dunsar ner en massa beundrarpost i brevlådan, fortsätter han. Man måste synas och märkas först. Det var väldigt kul att göra de där fotona med Mårten, vi rekade och bar grejor i veckor, men det är inte nödvändigt för oss att gå lika långt i dag. Nu ÄR vi en popgrupp, Pontus, Peter och Vasa, tre figurer, det räcker att ta ett foto på oss så är det redan pop så det räcker.
Men på hemmaplan är det Pontus som har svårast att acklimatisera sig.
— Jag är ”vardagspervers”, jag måste ha massor av tid att bara få hasa omkring hemma i Stockholm för att kunna fungera, men när jag kommit hem mellan varven har jag inte kunnat koppla av och bara vara Pontus Holmgren. Jag skulle vilja gå ut och fika hela dagarna med mina vänner och läsa fem böcker i veckan, men det blir inte av. Jag kan bara inte tro att allt det här är sant, jag har inte orkat tänka efter, jag har bara slagit på TVn och inväntat nästa turné. Pontus & Amerikanerna har blivit hela min tillvaro. Det är kul, men det finns andra delar av mig själv som jag nästan lyckats glömma bort på det här året och som jag saknar.
Något som ständigt nyper Pontus i armen och talar om att hysterin är verklig är Rymdklubben, gruppens fanclub. Jag får ta del av den senaste högen brev och blir imponerad, för att inte säga omtumlad. Där finns breven från tjejerna som skriver att ”Peter, du är jävligt snygg och sexig… Pontus, du har så härligt burrigt hår… Vasa, du är också kul med din Dracula-kappa”, här finns kassetter från tonåringar som spelat in Pontus-låtar med akustisk gitarr, här finns brev från barn som älskar ”Luftballongsång” och från en 42-årig hemmafru som vill tacka för de fina texterna… som sagt, omtumlande!
— Vi ska skriva ett nytt svar nu, vi har fått så många brev sedan vi skrev det första, säger Pontus. Vi funderar på att låta alla som skriver få varandras adresser så att de kan skriva till varandra också, är inte det en bra idé?
Jag vet inte. Sådana kontaktnät brukar sluta med att hundratals skrikande ungar står utanför idolens sovrumsfönster klockan fyra på morgonen. En liknande upplevelse har Pontus för övrigt redan haft:
— Det var en morgon tidigt i somras, jag väcktes vid fyratiden av att någon höll på att bryta sig in i ett källarförråd tvärs över gatan. Jag ringde polisen och fick beskedet att någon annan redan ringt och att en patrull var på väg. En stund senare hade en piket-buss svängt upp precis under mitt fönster, och när jag stack ut huvudet genom fönstret och kollade såg polisen vid ratten mig och sa ”tjena, var har du amerikanerna då?”. Och det löjliga var att jag svarade ”de kommer snart, vi ska ut och spela in en video i dag”, och att det var sant!
— Ja, visst är vi en charmig liten firma! fortsätter Peter. Egentligen har vi ju ett ganska distanserat, affärsmässigt förhållande, vi umgås inte på fritiden, det vill säga, vi umgås jämt eftersom vi inte har någon fritid!
Pontus berättar att kvinnan i ostdisken gratulerar till framgångarna varje gång han handlar, och att alltihop, som sagt, är ganska knäppt.
— Men det är en besvikelse att man inte alls känner sig som Lou Reed när man går på gatorna, utan bara fortsätter att vara samma tönt, suckar han.
— Så här många plattor har jag med Lou Reed förresten, fortsätter han, och drar ut en decimeter ur sin skivhylla…

PONTUS SÄGER ATT HAN TYCKER ATT DET ÄR jobbigt att skriva texter, att han egentligen aldrig känt något behov av det, men själv tycker jag att texterna är Pontus & Amerikanernas kärna. När man exempelvis lyssnar på briljanta ”Monica Zetterlund” och får reda på att ”flickan här ovanpå i mitt hus” som fyllde tjugotvå i ”Elvis och astronauter” har blivit 23, känns det som mer än en popsång, mer än en smart rad. Pontus lyckas beskriva den lilla, vackra vardagen som få andra i svensk pop, de små tankarna och ögonblicken, och han lyckas just för att han inte tar i, för att han bara använder enkla, stilrena ord som sträcks ut och förtydligas av de lättlyssnade melodierna. När man lyssnar på texterna får man intrycket att Pontus bara lutat sig tillbaka i sin Chesterfield-soffa och sedan översatt dess knarrande från soffornas språk till svenska!
Det är därför jag i slutändan har svårt att få ihop mattetalet Pontus + Amerikanerna. Gruppen må vara tre starkt profilerade figurer, varav Peter rent av tagit över det musikaliska rodret, men lika mycket som medlemmarna kompletterar varandra hämmas Pontus av hänsynen till gruppen. För tillfället gör det inget, men som Pontus själv säger kommer han inom överskådlig framtid att behöva ett uppbrott.
— Människor måste väl få vara olika, även i en popgrupp, invänder Peter. Vi har levt i knät på varandra ett år i sträck och det har fungerat mycket, mycket bättre än det borde!
Situationen är förstås konfliktfylld och orättvis. Pontus kan gå vidare när han vill, medan Peter är gruppens Bruce Foxton, med massor av gedigen musikalisk talang men i behov av en konstnärligt mer irrationell motpol.
— Jag har inget emot att fokus är på Pontus, fortsätter Peter. Det är bara när folk tror att han gör allt som jag för min självkänslas skull vill påpeka att jag faktiskt skriver musiken. Men det är absolut inte för att sno åt mig en del av rampljuset, jag är helt nöjd med vad jag gör inom gruppen.
Det har gått fyra timmar och intervjun hemma hos Pontus börjar närma sig sitt slut. Peter ligger utsträckt i Chesterfield-soffan och Pontus tuggar i sig söta bullar för att få i gång kroppen efter vattkopporna.
— Jag börjar undra om du är journalist eller någon sorts Freudian, säger han till mig mellan ett par tuggor. De här sakerna har vi aldrig pratat om, det är ju känsligt! Fan Peter vi ligger ju i psykologsoffan! När Häglund går härifrån kommer vi antingen att bryta ihop och splittras, eller så blir vi mer sammansvetsade än någonsin och skriver tre briljanta poplåtar på en gång!
Jag tror det blir en kompromiss igen. Visst kommer de att skriva de där briljanta poplåtarna, men sammansvetsade kommer de aldrig att bli, och splittringen är i sinom tid oundviklig.