THE THE
Mind bomb
(CBS)
***

Han gör det inte lätt för sig, Matt Johnson. Första LP:n ”Burning blue soul” var en 19-årings försök att dyka djupare i popmusik än få artister har ambition att göra under ett helt liv. Inför uppföljaren ”The pornography of despair” hade han så höga krav att han vägrade att ge ut den (skivan är fortfarande outgiven).
Andra LP:n, eller den tredje beroende på hur man räknar (eller till och med den fjärde om man räknar den allra första ”Controversial subject”…), var den snudd på lysande ”Soul mining”; det närmaste en rak popplatta Johnson kommit, med miniklassiker som ”This is the day” och ”Uncertain smile”.
Tre år senare kom den schizofrena ”Infected”; en ändlös resa rakt in i mörkrets hjärta, där Matt Johnson försökte sammanfatta hela det sena åttiotalet, från det djupaste svarta AIDS-mörker till det vitaste vita; bolivianskt marschpuder.
Och nu, efter ännu en treårspaus, kommer ”Mind bomb”; en mer avskalad, asketisk platta, med ambition att reda ut allt från sataniska verser och religiös hunger till politiskt våld.
Har man så höga pretentioner på popmusik är det lätt att man någonstans i jakten på det slutgiltiga och definitiva går bort sig och missar själva målet, och lyssnar man på de skivor Matt Johnson gjort under namnet The The märker man att han mestadels famlar någonstans mitt emellan.
Ibland, som i de nämnda spåren från ”Soul mining” och den fantastiska ”August & September” på den här LP:n, når han ända fram och gör bättre pop än någon annan.
Jag skulle exempelvis inte vilja byta bort den låten, ”August & September”, mot någonting annat. Knäckande bra.
Jag gillar också pianot i den inledande ”Good morning beautiful”, jag ler åt ”Ballroom blitz”-inräkningen i ”Armageddon days” (”Are you ready Jesus? Aha. Buddha? Yeah. Mohammed? OK. Well alright then, let’s go!”) och kan inte annat än älska allt vad den gästande Johnny Marr gör med sina gitarr.
Men lika ofta, som i många spår på ”Infected” (som är rätt svår att lyssna på i dag) och ungefär hälften av låtarna på ”Mind bomb”, framstår själva grundidén som bättre än det faktiska slutresultatet.
Det känns liksom roligare att läsa om låtarna än att lyssna på dem.