Jakob Hellmans genombrott saknar motstycke i svensk pop. Trots en enda LP är det utsålt var han än spelar. Flickorna älskar honom. Pojkarna imiterar hans klädstil. Och alla sjunger med i samtliga texter. Hur lever man upp till sånt? Är det inte risk att man plötsligt blir Årets Föredetting efter att ha varit Årets Nykomling?

SÅ LÅNGT MINNET sträcker sig har skjortan hängt utanför, till omgivningens förtret och skadeglädje — man ser ju ut som en unge med skjortändarna hängandes längs röven. Men jag gillar inte när tyget byltar ihop sig till en kappsäck innanför byxorna, och det gör tydligen inte Jakob Hellman heller. För plötsligt blir jag anklagad för att imitera hans sätt att klä sig.
Det skiter jag i, jag vet att jag var först. Och jag låter mig gärna anklagas för att imitera en människa som på ett så plötsligt och förvånande sätt vände upp och ner på hela Sveriges musikscen. I synnerhet som han gjorde det med sådan stil, med sådan personlighet, på ett så sparsmakat vis och med sådana underbara låtar.
Jakob Hellmans osedvanliga begåvning har mötts av ett genuint uppskattande intresse som är ovanligt när det gäller debutanter. I april nådde hans LP 30 000 sålda exemplar. Och hans hittills korta karriär har redan krönts av ett stort pris, Grammis-plaketten för 1988 års nykomling i den svenska musikbranschen.
När Jakob har seglat över stora havet, via första singeln ”Tåg”, en plats som ”förman” på Wilmer X:s höstturné, sin första LP och till slut en egen riktig turné med ett riktigt band, då söker han sig tillbaka till servicehuset för sommarjobb, för ”jag behöver pengar, och det känns inte som om jag skulle kunna sitta hela sommaren utan att göra något”. Han vilar inför festivalspelningar i sommar och funderar på hur nästa LP skall låta när den spelas in i höst. Det verkar osedvanligt sansat för att handla om någon som blev popstjärna på ett år.
Han har ingen skjorta, utan en Wilmer X-tröja, på sig när han öppnar dörren till sin etta i centrala Stockholm. I rummet finns en säng, ett nattduksbord, en bokhylla, ett bord och två stolar. På väggen sitter en gigantisk affisch på Cyndi Lauper (”jag tiggde till mig den i en skivaffär, de tre första morgnarna när jag vaknade och såg den kunde jag inte tänka på något annat”), i fönsterkarmen ligger grammisen. Ur högtalarna ljuder Evert Taubes stämma, och Jakob hävdar att det är de första inspelningarna som är bäst.
När du var tio år och övertygad om att du var geni, trodde du att du skulle bli popstjärna då?
— Mmm, popstjärna skulle jag bli, fast jag skulle ju inte se ut så där precis (pekar på sitt eget omslag och fnissar). Jag hade en bild av mig själv med höga platåskor och hög krage med stjärnor på. Det var ju Kiss jag lyssnade på, men bilden av mig själv var mer som Sweet.
Vad skall du göra med grammisen?
— Jag skall ha den att ställa grytor på. Den är bra till det, den passar precis. Och så är den inte i tenn utan silver, det är bra, för jag vill inte ha i sönder den.
Du verkade rätt säker på att du skulle få priset.
— Jo, men när folk frågade ”Tror du att du får det?” så kändes det så. En del andra har kanske gått och grunnat på det i tio år, jag hade knappt hört talas om Grammis. Det var först dagen innan som jag började förstå… ”Jaha, det skall vara i TV också”.
Var det då du plockade fram solglasögonen?
— Jag lånade dem av min basist. Jag har inga sådana tuffa attribut själv.
Det var en riktig kupp ju.
— Mmm. Jag skulle ha sett det själv, men det kanske man kan se på repris. Jag hann inte uppleva det, men det var antagligen historiskt. Det är nog det bästa pris jag kommer att få. Nästa år får jag ”Årets föredetting”. Jag tänkte inte på att det var Lasse Lönndahl som stod där, jag borde ha passat på att känna mig som Donny Osmond.
Tror du att du får det, ”Föredetting”?
— Nej, det vore ju taskigt om det fanns ett sådant pris. Är bandspelaren på?
Ja.
— Så jag inte sitter och är rolig i onödan.
Du har hunnit bli omskriven en hel del.
— Jo, jag har försökt att läsa allt. Man blir konstig av att läsa om sig själv för mycket. Man blir liksom illamående, det är som när man läser porr: ligger det en FIB-aktuellt framme kan man inte låta bli att kolla igenom, inte jag i alla fall. Men sedan känner man att man har liksom inte åstadkommit något.
Du måste få samma frågor om och om igen.
— Det är bra, för nu har jag lärt mig att svara, förutom på ”Vem är du egentligen?”, det lär jag mig aldrig. Jag vet inte. Har bara ingen aning.
Nej, och vem vet det. Tittar man i papperna så förtäljer de att Jakob Hellman är född i Stockholm den 20 oktober 1965. På hans mors sida fanns rötterna i Falun och hans fars i trakten kring Morjärv och Kalix. Så flytten till Vuollerim, ett samhälle på 500 invånare som ligger mellan Jokkmokk och Boden, var säkert inte oöverlagd. I Vuollerim fanns kraftverket Vattenfall, kyrkan, skolan, Folkets hus, Konsum och Ica. Där framlevde Jakob barndomen i fars tjänstebostad på Lärarstigen och som son till sin egen klassföreståndare.
— Jag trodde att alla farsor var lärare när jag var liten, på fullt allvar. Så var det någon som sade till mig ”Din pappa är lärare va?”, ”Är inte alla pappor det?” undrade jag, fnissar Jakob.
Var du klassens ljus?
— Nej, han gav mig dåliga betyg. Han var rädd för att ge för bra betyg tror jag.
Vad hade du när du gick ut nian?
— Måste jag tala om det? Helst inte… nej, jag hade väl fyra och… kommer inte ihåg. Fyra och två kanske.
Vad hittade man på i Vuollerim?
— Jag gjorde ingenting. Man hade ju kompisar, och man umgicks inte med så många fler än man gör när man bor i Stockholm. Egentligen är det inte så stor skillnad. Men det verkar vara väldigt stor skillnad när man kommer dit, då finns det bara öken. Om man inte vill gå ut och titta på naturen, och det vill man ju inte om man är 15 år. Man gick på diskotek i Jokkmokk. Eller så, det här gjorde inte jag när jag bodde där för jag var för ung, men det visade sig när jag var på besök för något år sedan att man åker ut till ett ställe sju kilometer utanför och går på dans. Och super på parkeringsplatsen först, och låter bli att gå in. Jag träffade mest kompisar där på parkeringsplatsen.
Jakob tillstår med viss tvekan att han som 13-åring var med i husbandet Ampere vid skolans revy- och teatersällskap. När högstadiet var slut flyttade familjen Hellman till Falun och Jakob började naturvetenskaplig linje. Efter skolan jobbade han i ett år, sedan var det dags för värnplikten.
— Jag skulle ha lika stor ryggsäck som alla andra fast jag var minst. Jag var ställföreträdande vindviseringsradargruppchef, släppte upp ballonger i Östersund. Det varade i tio månader. Mer än tillräckligt.
Har du någon pacifistådra i dig som fick dig att tveka?
— Javisst. På mönstringen var det ”Ska jag, ska jag inte?”, jag funderade på att skita i det, förklarade för psykologen och allting, och så blev jag gruppchef istället! Jag vet fortfarande inte vad jag skall göra när nästa inryckningsorder kommer. Jag och min kusin har långa filosofiska diskussioner om det här, han har mardrömmar om att det kommer en lapp om repmånad och att han rycker in, sedan vaknar han med ångest.
1986 flyttade Jakob till Stockholm, för att plugga kemi och samtidigt göra musik på fritiden. Då hade han spelat gitarr i nio år och sedan två år gjort sina texter på svenska. Det fungerade inte att syssla med bägge ting, så Jakob valde musiken och bytte kemin mot jobb på ett servicehem.
1987 spelade han in några låtar, ensam på gitarr, och skickade till skivbolagen. Han sökte tips om folk som ville vara med i band, men innan Jakob hann blinka hade han gett ut en singel på EMI. När han stod med den färdiga LP:n i handen damp det ner ett vänligt refuseringsbrev från ett annat bolag. I våras gjorde han sitt segertåg med 14 spelningar på 16 dagar. Och då hade han inte ens hunnit börja ”nerifrån”.
I en av de få sura recensioner du har fått, efter spelningen på Melody i Stockholm, stod det att du skulle behöva en charmkurs för musiker.
— Det skulle jag säkert behöva. Finns det sådana…? Det var turnéns sämsta spelning, tror jag. Allt gick åt helvete från början, en sträng gick av och basen slutade funka. Vi blev tvungna att ta låtar som skulle legat senare i setet, det var ju uppbyggt på olika stämningar; först litet pop, sedan litet mörkare och sedan rock’n’roll och sedan slut. Nu blev det bakvänt och jag blev på så dåligt humör, för jag visste att nu blir det så här, åt helvete, och alla man känner är här. Jag har svårt att tänka bort mitt dåliga humör på scenen, att betrakta bagateller som bagateller. Jag blev ledsen på att det inte gick att ge det bästa.
— Du har inte lust att gå och käka? Det finns ett grekiskt ställe här om hörnet. Jag lägger alltid intervjuerna när jag skall äta.
Vi får stilla din hunger.
— Det vore väl bra.
På den grekiska krogen håller två finskor och en gitarrspelande person i tåtarna. Vi beställer, utan att för den skull vara vegetarianer, var sin vegetarisk tallrik och var sin Coca-Cola. Tallriken innehåller bland annat vegetariska kåldolmar som smakar surt som bara den.
— De här var goda. Min enda anledning till att vara vegetarian är att vara snäll mot djuren, inte för att må bättre. Det går inte alls det där, man blir så sugen när man ser en köttbit.
Äter du mycket salt godis?
— Har du läst det också? Jag brukar säga det när de frågar om favoritmat. Salmingar är goda. Men jag gillar dem inte så mycket längre, har förätit mig på dem, jag älskade dem förut.
Äter du mycket godis över huvud taget?
— En påse om dagen. Jag äter det snabbt, helt plötsligt är det borta, på fem minuter. Sedan mår jag illa. Varje gång mår jag illa.
Äter du aldrig frukt och sådant hälsosamt?
— Jo, men bara för att det är nyttigt. Inte för att det är gott. Men det är okej med bananer, apelsiner är i och för sig goda som fan, men sådant skit är så jobbigt att skala. Mandariner gillar jag också. Äppeljuice är gott, men att käka äpplen är kallt och obehagligt.
Röker du?
— Ja, men om jag gör det utan att dricka mår jag illa. Dricker man öl samtidigt går det bra med en mängd, då kan jag röka ett paket på en kväll.
Men du har bara precis börjat?
— Att röka cigarretter? Nej, jag har hållt på i tre år. Jag röker vad jag kommer över. Spelar ingen roll, jag känner ingen skillnad, samma sak med vin. Men jag röker inte ”två cigg om dagen”, utan jag röker ett paket om helgen, en cigg på kvällen, så går det en vecka när jag inte röker alls.
Är du hobbyhypokondriker eller är du hypokondriker?
— Nej, jag är seriös. Det är ingen hobby, det är ett jobb.
Vilka mediciner är viktigast i ditt badrumsskåp?
— Hmm. Novalucol är nog viktigast. Jag har fått litet nya nu, som jag tycker är ganska bra. Man blir inte bättre av dem, men de är roliga. Indiandroppar, flytande Gin-Seng och hajleverolja.
Hajleverolja? Det är väl rejält dyrt?
— Jo, jag tror det. Jag var ute på turné och ville bli bättre i halsen, och då blev jag rekommenderad det. Indiandroppar är något sorts sprit, tror det är 40 procent alkohol. Man tar 15 droppar i ett glas vatten och gurglar sig så blir man bättre i halsen, står det på den.
Då blir man ju full.
— Men 15 droppar, det är inte så mycket.
Fungerar det då?
— Nej, det tror jag inte. Men det skadar väl inte heller. Jag har prövat allting mot halsen när jag var ute på turné, eller för halsen kanske man ska säga. Tigerbalsam också, för bihålorna. Vet inte om det hände något med bihålorna, men det sved i ögonen.
Provade du nya grejor varje dag?
— Nej, jag tog allt varje dag. Så jag vet inte om något verkade! Jag var ändå dålig i halsen, förstås.
Vad har du mer för sjukdomar på gång?
— Jag är inte bara hypokondriker, jag är ömtålig. Jag har problem med öronen, eller över huvud taget öron-näsa-hals liksom. Jag blir förkyld rätt ofta. Ont i öronen har jag haft, förkyld blir jag. Jag vet inte om jag hade det förut, men då tänkte man liksom inte på det. Nu skall jag hålla på och sjunga hela tiden, så märks det mer. Jag sjunger så oekonomiskt, jag har ett konstigt sätt att sjunga på som är väldigt påfrestande för rösten. Rösten är helt slut efter varje konsert.
Vi kommer in på artister och Jakob berättar att han är förtjust i Ola Magnell, att han gillar Anita Bakers och Nina Simones sång, att Jonathan Richman är en favorit men att det är första Modern Lovers-plattan som är bäst. Costello nämns i tid och otid när det gäller Jakob och det har sina orsaker (”Blood and chocolate” är favoriten), men Madness fyller också en viktig plats i hans musikvärld.
— Det första var ju Kiss, men det första som inte var hårdrock var Madness. När jag först hörde ”One step beyond” tyckte jag att den var värdelös, men jag spelade in introt för det lät rätt häftigt som inledning på ett Pink Floyd-band. Själva låten gillade jag inte alls. Så fick jag höra en låt från ”Absolutely”, ”Embarrassment”, och då tyckte jag bara ”Vilken musik!”. Jag tyckte om dem till och med ”Mad not mad”, sista skivan. Suggs var alltid bättre än Chas Smash. På ”The Madness” sjunger Chas Smash på hälften av spåren. Han är litet intetsägande.
Jag tycker att det hörs i din musik att du har lyssnat på dem, dels i inledningen på ”Vara vänner”, dels i några av de andra låtarna där det där karuselljudet finns inbakat. Om det nu är avsiktligt eller ej.
— Det märks nog. Det första jag gjorde när jag var yngre var Madnesslåtar, där jag sjöng på ett slags låtsascockney. Men det gick inte. Man kunde ju inte sjunga så. ”Absolutely” är den bästa skivan alla kategorier. Det finns så många bra låtar på den. Och deras cockney kan jag lyssna hur mycket som helst på.
Hur var det med Kiss?
— Jag såg Gene Simmons spy blod på sig själv. Han blev nerskriven i Expressen. Det var ju inte riktigt blod, men det spelade ingen roll. Det var väldigt spännande. De såg ut som något mitt emellan insekt och människa. Och så fick man aldrig se dem utan smink.
Sedan sminkade de av sig.
— Det var synd att de inte gjorde det medan man tyckte att det var så spännande.
Har du aldrig funderat på att sminka dig?
— Det var ett tag sedan.
Imponera på brudarna.
— Jo, men jag har förstått att man måste gå tillväga på ett annat sätt.
Hur skall man göra?
— Jag tycker jag har kommit ganska långt med det här, med plattan. Det är ju 75 procent tjejer på konserterna. Jag blev förvånad över det.
Får du sådana heta brev också?
— Det är mest ”Hej, jag är en tjej som är 15 och vill ha din autograf”. Men jag får också mycket recensioner, folk som skriver vad de tycker om de olika låtarna, sådant är roligt att få.
Du har sagt att du har en massa principer och åsikter men att du inte kan leva upp till dem.
— Det är nog sant. Men så gör väl alla, sätter upp mål för sig själv som är litet högre än man klarar av. Jag gör så i alla fall. Och jag misslyckas alltid.
Vill du göra ställningstaganden i dina texter? Det du gör får mig att tänka på Pugh Rogefeldt, och han stod i motsats till proggrörelsen.
— Jag var ju inte med på den tiden. Jag tror att det är en generationsgrej det där. Jag har aldrig gillat de tidiga Pugh-grejorna, men jag gillar hans låtar på Cornelis-plattan. Det andra är som barnprogram för mig, helt obegripligt.
De är väldigt tidsbestämda. Han blev insyltad i världens krig med Tommy Rander, som skrev i Aftonbladet att Pugh var världens mes för att han inte talade om de stora frågorna.
— Så är det ingen som har sagt till mig. Men vad tyckte du att jag hade för paralleller till Pugh?
Han sjunger på ett speciellt sätt med lekfulla texter.
— Jag har aldrig lyssnat på det, aldrig. Jag förstod inte alls det där när jag fick höra hans första platta. Men det finns många vars musiksmak jag respekterar som älskar det.
Har du inte hört ”Dinga Linga Lena”?
— Nej, men jag hörde en del i Wilmer-bussen.
”Sköra värld” är det enda som tangerar något slags upprördhet om det som finns runt omkring.
— ”Glada dagar” är litet så också. Mer navelskådande förstås. När jag gjorde ”Sköra värld” tänkte jag på en man med portfölj och kostym som stod vid busshållplatsen, men den riktar sig till mig själv också. En boomeranglåt. Man skäller på andra men i själva verket är man inte mycket bättre själv. Jag skulle vilja göra politiska texter.
Var skulle du stå då?
— Jag måste först känna att jag tycker något.
Har du varit engagerad i politik?
— Nej. Jag har röstat på Miljöpartiet. Moderaterna är kalla och obehagliga, Sossarna är astråkiga. Miljöpartiet är helt okej.
Finns det någon stark politisk tradition i din släkt?
— Inget som man har snackat mycket om. Men jag hoppas att jag kan göra det någon gång. Men det krävs att man förändras som person, att man blir mindre egotrippad.
Har du varit på astronaututbildning?
— Nej, det är bara påhittat under en intervju. Jag var på dåligt humör och hittade på något för att muntra upp mig själv. Ibland säger man saker som man själv tycker är roliga och så märker man hur de skriver ner ordföljden fel och det blir fullständigt meningslöst. Då slutar jag tala sanning…
Kommer du att vara gift om tio år?
— Jag hoppas det. Hoppas och hoppas, jag tror inte att jag kommer att gifta mig. Hon skall vara snygg. Som Cyndi Lauper. Nej, men det skulle vara roligt att gifta sig, det måste vara en särskild känsla. Fast jag vet inte om det är så roligt att ha gift sig.
Och Costello, Hiatt, Madness och sådana, kommer du att betrakta dem som idoler fortfarande?
— Under det sista året har jag börjat betrakta dem på ett annat sätt. De känns mer som lärare.
Så du skulle inte flippa ut helt om du träffade Costello?
— Nej, det skulle jag inte. Jag skulle tycka att det var skoj och konstigt. Jag träffade honom en gång.
Gjorde du?
— Men då kunde jag inte säga någonting. Det var på Konserthuset här i Stockholm. Vi stod och väntade bakom för att få se honom, och då kom någon gorilla som sade ”Kom in här”. Vi följde efter och trodde nog att han skulle lura iväg oss, så att Costello skulle få vara ifred. Men vi kom in i logen och stod i en cirkel, där satt han, och T-Bone Burnett. Snackade med T-Bone Burnett, men jag fick bara en autograf av Costello. Jag kunde inte säga något. Det finns så mycket man skulle vilja fråga. Men jag ville inte störa.