Ur djupet av de småländska skogarna kom de. På ett litet kristet skivbolag. Okända. Tystlåtna. Spelande bra svensk rock. Freda’. En rörande enig kritikerkår utser Gnosjö-ynglingarna till intressantaste rocknykomlingar 1984. Sommartoppen för två år senare ut ”Vindarna” över landet, och Freda’ blir riksbekanta. Nu skriver vi 1988 och det stora skivbolaget i huvudstaden (Record Station) har lagt sin skyddande hand över smålänningarna. Hitsingel (Det måste gå) i somras följdes av LP i september och landsomfattande turné under hela hösten.
Freda’s rock är lika trevlig som killarna i bandet. Texterna berättar om annat än tomma sängar och dumma flickor. Musiken för tankarna till Midnight Oil, Police och U2. Men det är ingen kopiering. Freda’ har sin egen stil. Till U2 finns dock andra paralleller. Liksom irländarna är Freda kristna. Men PR-mässigt bibelviftande à la Carola ligger på ljusårs avstånd. Arne Johansson, gitarrist säger: ”Vår tro är en privatsak. Vår kristna människosyn påverkar självklart våra texter; de måste säga något. Men det är allt.” Att inta arrogant rockstjärneattityd kommer inte på fråga. Bandet stannar i Småland. Och gör karriär. Det går att göra karriär utan att bo i Stockholm, London eller New York. Det måste gå.