Svensk rock stinker.
Svensk rock är bättre än någonsin.
Se där två totalt motsatta påståenden. Men båda är lika sanna. Allt beror på hur man ser det.
Min bild av rock är en gitarrdominerad best som kan gapa och skrika passionerat. Men den behöver inte gapa och skrika så länge passionen kan glöda i ett mystiskt och spännande musikaliskt forum. I detta breda spektrum kan jag innefatta allt från Cramps till Marianne Faithfull.
Men jag har ingen aning om var jag ska passa in till exempel Ulf Lundell och Marie Fredriksson, som båda haft oanade framgångar 1987. Jag gillar Marie i Roxette men hennes solo var ett sånt där svårmodigt piller jag somnade gott till.
Sanningen är att hemskt mycket av det vi kallar svensk rock inte har ett piss med rock’n roll att göra.
Du säger att Mats Ronander gör rock. Jaha.
Björn Afzeliuz. Herregud.
Susanne Alvengren. Kom och hjälp mig å dö.
Carola… nej där går gränsen.
Det finns, i stort, fyra svenska rockskolor:
1) Bert Karlssons gamla dagispop, alltså hela Carola-Herreys-Lotta Engberg-bjäfset. Låtom oss glömma.
2) Utlämnadet och Den Nya Känsligheten där poeter ylar sin misär i nån sorts blandning av Malena Ivarsson och Maria Scherer till låtar som saknar melodi. Mycket populärt (fullständigt obegripligt) allra helst hos folk som aldrig i hela sitt liv tyckt om rockmusik.
3) Europe. Deras story kan ni.
4) Rock’n roll. Den finns. Den brinner. Mest dokumenterad av band som Wilmer X, Nomads och Pushtwangers.
Så vad gör man nu som skivlyssnare? Jämför svenskarna sinsemellan? Ja, det går ju bra om det inte finns nåt annat att jämföra med. Problemet är bara att det står en massa utländska plattor i skivhyllorna och man tvingas göra en jämförelse mellan Sverige och resten av världen.
En sån jämförelse blir fatal för, till exempel, Ulf Lundell.
Ska jag nämna att en Lundell som inte ens försöker sjunga längre, som inte skriver melodier och som envisas med att tvinga på oss sin förbannade skilsmässa på samma dag (i samma livstid?) som till exempel Van Morrison? Jag kan, utan att rodna, nämna Van Morrison och Ray Charles i samma mening. Van Morrison sjunger som en gud och fortsätter skapa magi med sin musik.
Jag väljer Van Morrison tio gånger av tio.
Men det är jag och jag är förmodligen inte klok för jag tycker det bästa Ulf Lundell gjort var att ta med Agneta Fältskog i Snön faller (och vi med den) och det sämsta att han gjorde sig av med Nature som (i alla fall på den tiden) höll honom på lite riviga marker. Han hade kunnat bli en svensk manlig Patti Smith istället för en rockmusikens gåramålare.
De flesta andra analyserar och tar på allvar och låter klassisk svensk rock försvinna. Hur lång tid har Nomads kvar? Hur länge orkar de? Hur känns det att göra musik som beskrivs som klassisk i andra länder och bara ignoreras i hemlandet?
Det finns en rak linje mellan Namelosers pardonlösa fuzzbox i Land of the 1000 dances från 60-talet över Problem på 70-talet till Wilmer X på 80-talet. Måhända jag tjatar men jag tjatar för jag menar på fullaste allvar att Wilmer X förmodligen är ett av världens bästa rockband för tillfället. Bandet har ett otvunget och oemotståndligt sväng och Nisse Hellbergs musikaliska och textmässiga visioner är häpnadsväckande och, till synes, outtömliga.
Och det finns (fanns) mer i Skåne. Kommissarie Roy från Klippan. Hur kan ett sånt band tillåtas lägga av? Hur kan en sån formidabel LP bara försvinna? Och sen, Johnny & Dom Andra, som gjort en definitiv Skåne-skildring i Ljus över prärien…
Och inte bara Skåne. Vad gör Docent Död? Är det nån som fattar hur suveränt det bandet var?
Och varför Imperiet när Ebba var bättre?
Puh… jag vill se ett vrål högst på topplistan.
Men det finns en svensk tradition av lagoma som kommer till uttryck i både svensk film och svensk rock. Hasse Alfredssons Den Enfaldige mördaren är den bästa svenska film som gjorts eftersom han tar ut svängarna, han känner istället för att prata om det, himlen över Skåne är i filmen hotfull och lockande som en ung Elvis Presley. Hotfull. Farlig.
Jag saknar faran i svensk rock. Den är lika lätt och lagom som margarin. Lagom dunka. Lagom ångest. Lagom amerikansk gubbig 70-talsrock. Lagom med melodi. Lagom influens från svensk folkmusik. Lagom… zzzz
Så vad händer när man jämför med utlandet då?
Det är undervegetationen, de av massmedia utstötta, som är intressanta.
Leather Nun har just spelat förband till Echo & The Bunnymen i New York. De har spelat ensamma på CBGB. Deras CD har en helt egen hylla på Tower Records, världens största skivaffär. Där har jag sett en vägg Europe, en halv vägg Yngwie Malmsteen och en pelare Leather Nun. Nomads, Lolita Pop och Pushtwangers har egna fack med tillgängliga plattor.
Det är fanimej mer än i Sverige.
Och det är inte bara Europe på MTV. Lolita Pop också.
Ett tag kunde jag inte träffa nån som inte frågade efter Nomads. Det var alla från Blasters till Long Ryders och Fleshtones. Wylde Mammoths har spelat i New York. Deras EP ligger i jukeboxar. Visste ni ens att de fanns?
Sist jag talade med Sid Griffin, före detta Long Ryders, frågade han efter Friends Inside, Mikael Nemetis nya band efter Johnny & Dom Andra.
Jag tycker det är häpnadsväckande.
Men jag vet inte var jag ska få in Mikael Rickfors. Hade han varit född i Amerika hade han varit något stort nu.
Jag tycker också om Agnetha Fältskogs senaste.