Nytt skivbolag. Ny producent. Nästan ny gitarrist. Ny turné. Men framförallt ny singel, ny LP och en ny riktning. Teknikens under är en hänförande poplåt och Wilmer X är fem av tekniken hänförda unga män. Nu väntar de bara på att få ta över världen… eller i alla fall en del av Sverige. Och gruppen fyller tio år i år.

Wilmerödlan har tagit många stora steg sedan den senast hörde av sig med LP:n Tungt Vatten 1986. I skymundan har den jobbat med en försiktig utlandslansering i form av två engelskspråkiga plattor och ett antal spelningar i Europa. Relativt öppet har den skaffat en ny producent i form av Danne Sundqvist, efter att ha använt Tomas Gabrielsson sedan den andra LP:n. Relativt öppet har den “bytt upp sig” från lilla MNW till bjässen EMI och Kjell Anderssons beskyddande hand. Det är viktigt att veta vad man sysslar med, och varför man gör en LP, resonerar nu ödlan, Wilmer X, alltså Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Sticky Bomb, Stefan Björk och den relativt nytillkomne gitarristen Peter Ossler.
1988 möter besten tekniken på LP:n som skall lyfta Wilmer X från begreppet “stort kultband” till den svenska rockens kommersiella division ett. Medlet är tolv låtar signerade Hellberg som går under rubriken Teknikens under. Och därmed får vi för första gången höra en danstolva av Wilmer X. Bäva månde puritanerna.
Vi träffar alla fem under tiden som de sminkas för fotograferingen. De är upprymda och spända inför hur den nya LP:n skall tas emot. Några dagar tidigare har de varit i Ålborg i Danmark och som huvudattraktion spelat på en festival. Egentligen skulle de just nu vara på väg till Spanien för en mindre turné, men arbetet med LP:n förhindrade det. “De är ganska sura på oss, men det kanske blir av senare”, säger Jalle när vi har slagit oss ner kring ett halvt pingisbord. Bandspelaren går.
Det är rätt lång tid sedan den förra LP:n. Tidigare har ni kommit med en om året. Vad har ni gjort under tiden?
Nisse (N): För det första så hade vi tänkt att det skulle ta ännu längre tid. 1986 kom det två svenska LP och en engelsk, det är tre på ett år, och det kändes överhettat. Så det var snack om att vänta till hösten, men vi valde ändå att göra det nu, för det hade varit rätt tråkigt annars.
Stefan (S): Då hade vi fått börja jobba som vanliga människor, vi hade inte klarat det ekonomiskt.
N: Det är faktiskt så att det kommer så mycket skivor att det håller inte att göra en platta om året, tyvärr. Vi skulle mycket väl kunna göra det, minst, men det går bara inte. Se på de riktigt stora artisterna, de har tre år mellan plattorna. Så ett och ett halvt år, det verkar vara någon sorts standard, det är bara så att vi har trotsat det innan.
Har det märkts på försäljningen då, du säger att det kändes överhettat?
N: Förra plattan kändes väl, det finns kanske många anledningar till att den inte fick så mycket uppmärksamhet, men mycket av reaktionerna i tidningarna var att “Nu kommer Wilmer med en platta. Och…?”. Så då tog vi någon sorts beslut, att med nästa skiva som kommer måste det hända något. Och vi började med att byta bolag.

Trivdes på MNW

Vad fick er att bestämma er för att byta, det måste väl ha funnits chanser tidigare?
N: Vi är litet sega sådär. Vi har trivts bra på MNW, det har funkat bra, vi har sålt litet mer av varje skiva, men när det då går sämre eller står still, då börjar man fundera. Speciellt som det har gått bättre och bättre genom alla år live, och gagerna går upp hela tiden. Då måste man ju fråga sig vad det är som händer, eller vad det är som är fel, när skivförsäljningen inte går upp. En sak som är bra nu är att vi har fått djävulska krav på oss för första gången, nästan någonsin. Vi hade full frihet på MNW. Vi spelade in vad vi ville ungefär, och lämnade över resultatet; “Här är vår nya platta”, “Jaha, visst, den var ju bra”. Jag tyckte att det började kännas frustrerande. Och plötsligt har vi folk på oss hela tiden, varenda detalj ifrågasätts. “Hur skall plattan vara?”. Första gången vi tog kontakt med EMI så var det hela tiden “Vad skall ni göra för platta, har ni tänkt på det här nu?”, på vilket man svarar “Jag vet inte, vi får väl se”, och då blir det “Nej men det är djävligt viktigt, ni måste bestämma vad det är för sorts platta”, hela tiden. De var på texterna direkt, från demo-stadiet skulle de ha dem och granska, kolla.
Känns det konstigt att ha en ny producent när ni nästan uteslutande har använt Tomas Gabrielsson innan?
S: De första dagarna kanske, sedan smälte man in i Danne Sundqvists stil.
N: Det funkade djävligt bra, och resultatet är vi fruktansvärt nöjda med.
Men var det ett svårt val, att välja bort Tomas?
N: Det var nästan det första vi gjorde, innan vi ens bytte bolag. Och det är ju inte alls för att vi inte gillar honom, tvärtom så har mitt samarbete med honom blivit djupare och djupare i och med det här med Louise Hoffsten. Men vi bestämde det, att nu har vi gjort så många plattor så nu skall det för det första inte vara Tomas Gabrielsson.
Jalle (J): Och det hade han själv tänkt föreslå. Det är ju inte så konstigt. Man måste gå vidare.
N: Men jag saknar honom, det gör jag. Jag menar inte att det var fel, men efter att ha jobbat så länge…
Sticky Bomb (B): Man saknar hans humor.
N: Det har ju blivit ett kärleksförhållande.
J: Självklart var det ett vågspel med Danne Sundqvist, vi kände inte honom innan, och han har inte alls gjort sådan musik som det vi låter som. Men vi kände någonstans att det var rätt. Dels är det många här som har gillat Reeperbahn, framförallt den perioden när han var med. Och sedan… vi hade väl inte lyssnat så mycket på det han har producerat, men vi tyckte att det var bra ljud på det, så vi gav det en chans och sedan funkade det väldigt bra. Hela temat för den här plattan är att den skall vara ett slags möte mellan vår ganska primitiva rockmusik och det nya sättet att spela in plattor, nya ljud, allt som har hänt inom branschen. Och då måste producenten vara någon som kunde klara av det mötet, som kunde få det bästa ur båda sidorna. Nu efteråt så tycker jag att det var ett självklart val med Danne, eftersom han begriper vår musik men kan det nya också. Det märkte man på nästan alla idéer han hade, om ett gitarriff där, en stämma där, de var moderna men det sprang ändå ur vår musik. Det klistrades inte på ovanifrån, utan det hängde ihop och harmonierade.
N: Nio av tio grejor han har föreslagit har bara varit så, “Javisst”. Och det är djävligt ovanligt. Det är inte ovanligt att folk har idéer, men de brukar alltid vara litet…

Disco-Wilmer

Tolvan på Teknikens under känns omsorgsfullt arbetad, istället för att bara vara ihoptejpad med några extra takter.
N: Jag måste erkänna att det är just det som… det där med tolvtums, jag bara satt och gapade när den gjordes… om man nu skall göra någon sorts discoversion av Wilmer går det inte att ha så mycket åsikter, utan då får man ha proffs som tar vid. Jag vet ju inte vad som funkar på ett discogolv. Där satt han då, mixaren, Alar Suurna, han satt bara och klippte ihop litet grejor. Jag fattade inte riktigt efter vilket system, jag tyckte att det var precis det som du sade att det inte var. Fast det har blivit bra.
Är det nödvändigt att göra en tolva?
J: Ja, det är helt nödvändigt. Om man nu vill ha en danshit så är det det. För discjockeys.
N: Men man kan ju göra dem på många sätt. Vi diskuterade om man skalle ha en sådan här plojversion, dee-dut, dee-dee-dee-dut, men det var ingen inblandad som ville det, allra minst vi. Utan det skulle i princip bara vara en längre version. Jag är inte riktigt nöjd, efter min personliga smak, för den bästa tolvan jag vet är Miss you med Rolling Stones, som bara fortsätter. Jag hade hellre sett att detta var originalet fram till det tonas, och att det bara fortsätter en fem-sex minuter. Jag är inte så jävla glad i det här bankandet. Men jag tycker absolut att det skall göras om det är någon vits med det.
Kontraktet med EMI, det var väl rätt fett?
N: Ekonomiskt? Det vet jag inte. Vem har sagt det? Jag har inte sagt det, har jag det?
Jag har bara fått intrycket att ni tog god tid på er att reda ut det.
J: Det tog ett halvårs förhandlingar! Det var aldrig något krig, ingen konflikt mellan EMI och oss alls, utan det är bara det att det tar så lång tid att gå igenom ett kontrakt.
N: De hade ett standardkontrakt som vår manager Anders Larsson inte tyckte var så bra, så de ändrade litet. Det enda som jag vet ändrades radikalt var att EMI inte fick förlagsrättigheterna. Det ordnade vi själva, för det känns rätt surt att 33 procent av allting bara försvinner. Det vill man verkligen ha ett skäl för, att ge ifrån sig de pengarna.

Flamingokvintetten

33 procent av vad?
N: Har man ett förlag så tar de 33 procent av STIM-pengar och sådant. Och det är ju djävligt mycket. Vårt skall fungera ungefär så som Amalthea, att de samlar in pengarna och sedan delar ut dem. Jag tycker att det är väldigt dumt att ha förlags- och skivrättigheterna på samma bolag, för de kan ju inte jobba 133 procent på en platta. De måste ändå jobba 100 procent. Skall man lägga ut det på ett förlag så skall man ha det på ett annat bolag, så att de hetsar varandra. Som de här låtarna jag skrev till Louise Hoffsten och Buckaroos, där tog jag en liten chansning och förlade dem och det blev en succé. Hade jag inte förlagt dem så hade de aldrig gjort något med det, för att Flamingokvintetten skulle spela in det (dansbandet gjorde en svensk cover på Little lovin Marie under namnet Lilla söta Sofie, reds anm). Men däremot med Atomskallen och sådana låtar så ser jag ingen som helst möjlighet att få någon att spela in det, sådant är ingen mening med att förlägga.
Har du fått plattan med Flamingokvintetten?
N: Ja.
Är du nöjd? (allmänt flabb)
B: Det är faktiskt en rätt bra version.
J: Ja, hyfsat bra.
B: Inte så dåligt som jag trodde det skulle vara. De har plankat arrangemanget rätt av. Gitarrspelet är nästan till 100 procent samma. Det är litet mer hurtfriskt.
Hur kändes det när du fick plattan i händerna?
N: Det hade ju gått lång tid efter det att jag hade fått reda på att de skulle göra det, så jag hade på något sätt vant mig vid tanken. Jag tycker inte det var speciellt bra, men vadå? Hur skulle det kunna vara det?
B: Fast det kunde ha blivit sämre.
N: Ja det kunde det, det är en hyfsad version, men man är ju van vid att det skall vara perfekt, att man skall höra sina låtar exakt som med Wilmer eller Buckaroos eller Louise. Det var litet ovant att höra någon annan spela. Det hörde jag om Eldkvarn också, något dansband som hade gjort en av deras låtar, det var tydligen en skräckupplevelse.
Skall du skriva mer på det viset?
N: Nej, inte till dansband. Jag tycker det är en djävla skillnad. Om de vill spela in en låt som jag har gjort så är det okej, men om man sätter sig att spekulera i den där musiken är man rätt illa ute, om man sitter och funderar på vad som kan gå hem i stugorna. Men om de vill spela in en till får de gärna göra det. Däremot så är Jalle i Buckaroos på mig hela tiden, så därför sitter jag och funderar, sådana låtar är kul att göra.

Wllmerödlan

Symbolen ni hade innan, den här fågeln, Roadrunner. Det är Godzilla nu.
N: Wilmer-ödlan. Det gick till så att 1984 skulle jag göra en affisch, och fick en idé att den skulle göras litet så, trash, och tänkte på en ödla. Så jag tog en bok med ödlor och dinosaurer, retuscherade ödlan litet och klippte ut den mot en stadsbakgrund som jag snodde ur en gammal Chock. Så blev det en djävligt bra affisch, och när vi fick se den tog det inte lång tid förrän vi tyckte att den skulle vara omslag till nästa LP.
Varför bytte ni logo?
J: Speglar väl förändringarna. Vi går bakåt i evolutionen, fågel till ödla.
Är ödlan med på detta omslaget?
N: Ja, jag har sagt att han skall vara med, men det vet man ju aldrig.
B: En liten en bara. Hoppas det.
N: Jag tycker det är roligt att ha den med hela tiden. Först var det fågeln, och den speglade det rätt så bra, för det var litet mer på skoj då. Det är skoj fortfarande, men…
J: …vi är mer tungfotade nu. Kraftigare.
B: Mindre hjärna.
J: Ännu mindre hjärna.
N: Jag har funderat mycket på om man skall låta ödlan vidareutvecklas. Jag har inte kommit på något än. Men det hade varit djävligt roligt, om man blev stor någon gång, att göra en video där den klampade omkring.
J: Den videon skall inte jag se.
Lädernunnan är rätt sålda på Godzilla.
N: De gillar väl all sån skräck.
B: Det är inte Godzilla alltså, det är en riktig ödla.
Det är tio år sedan den första upplagan av Wilmer X gjorde sitt första framträdande i Malmö. Vad har hänt sedan dess tycker ni?
J: När vi började spela var det ett fruktansvärt klimat i det här landet, det var tjugominuters-solon och symfonisk blues och…
N: Det är mycket, mycket bättre nu. Nu är det ingen som hånar en för att man sjunger refränger. Så var det då.
J: Det skulle helst inte vara sång.
N: Det var billigt att ha en sångare. Sådana kretsar föddes Wilmer ur, som en protest. Och det är obegripligt, sådant finns inte längre, sådant resonemang. Träffar man en sådan människa har man ju lust att ta upp och visa den för någon tidning.
J: Ha-ha-ha. Ja de e gött.
N: Det är så skönt att hela den här djävla progg-mentaliteten är borta, det var också ett gissel. Det som är tristare nu är att det finns absolut inget som helst intresse för ett nytt band, ett nytt okänt band. Man kan bara gå till sig själv, jag skiter fullständigt i om jag ser att det spelar något band på Stadt Hamburg. Klimatet är sådant att man inte är nyfiken. Jag menar, för sex eller sju år sedan, då tyckte man “Oh vad är det som skall spela i stan?”. Jag vet inte vad det beror på.

1977-klimatet borta

J: I Sverige beror det mycket på att banden får spela i så tråkiga lokaler. Vem går och ställer sig på Stadt Hamburg när man kan ta en öl på KB? Det är ju så.
N: Om det hade varit ett sådant 1977-klimat, att det var så fantastiskt att det står ett band på scenen, då hade man ju gått dit. Men det är ingen nyhet med ett band, det finns ju överallt och det har funnits i 20 år, so what? Men det har verkligen suddats ut, med alla de här banden som är litet mindre. Vi är djävligt glada för att vi ändå har lyckats haka oss kvar bland dem som kan överleva. Ett stort problem är att musikföreningarna är så helt i händerna på myndigheterna. De får absolut inte sälja någonting starkare än lättöl. Det är kanske det som är felet, det är så djävla tråkigt på Folkets Hus. Jag tycker inte det är konstigt att folk inte går och ställer sig på de ställena och tittar på ett rockband. Det finns ju ingen rockkultur där. Den perfekte arrangören är en sådan som Kultur bolaget, som har en ambition, att servera rock’n’roll, men ändå måste leva på det och driver det som ett företag. Den kombinationen. Och det är djävulskt svårt i Sverige alltså.
J: Det finns ju Baroviak i Uppsala som är bra, och de är uteslutna av Kontaktnätet för att de serverar öl. Men de är otroligt bra. När man ser deras program på en månad så häpnar man. Och det är kul att spela där.
N: Man kan heller inte skylla det på Kontaktnätet, för de måste utesluta dem. De kan inte sälja alkohol för då försvinner bidragen. Men det är det som är sjukt, att hela grejen bygger på bidrag och att lyfta under armarna. Jag tror liksom inte på det. Myndigheterna tycker det är okej att folk vallfärdar till Ullevi och har trevligt, men de tycker inte om att man dricker öl. Det bubblandet liksom, på nätterna. Och det tycker jag att man skall föra en djävulsk kamp för.
B: Det är helt unikt för Sverige. Det finns inget annat land i hela världen, som inte är diktator-styrt alltså, där det fungerar så med tillstånden.
N: Då tycker jag att det här Kontaktnätet, den här gamla progg… för att gå tillbaka till det en sista gång; de utgör inget alternativ längre, utan det är tvärtom, de går i samhällets ledband. Folk skall sitta med sin bulle va, på söndagen och titta på Wilmer X. Och det är värdelöst.
B: Vem fan vill spela för folk som sitter och dricker läsk och äter bulle? Det är ju inga band som är intresserade av att spela för den publiken. Inte vi i alla fall.
N: Men jag vet inte riktigt vad som skulle vara perfekt, för när man kommer till Danmark så är folk på vissa ställen så stenade och fulla att de överhuvudtaget inte bryr sig om vad som är på scenen.
B: Men det måste ändå vara så att man får välja själv.
J: En bra rockkväll på KB, där har man ett ideal. En bra, hyfsad rockkväll där, med ett band som drar en egen publik som faktiskt vill se dem. Då är inte folk så packade.
N: Rock är ju vild musik och att man börjar dricka och dansa, det hänger ihop.
J: Ett nytt problem som dyker upp är till exempel när John Gray plötsligt skulle betala in en miljon i beviljningsavgifter för sina utländska artister, efter att ha haft en halvtaskig sommar på Moderna Museet. Och han har inte ens del i öl- och vinförsäljningen, som avgiften grundas på, det är restauranten som tar alla pengar från det. Han drar bara dit en massa folk som har kul. 1,3 miljoner. Det är samma politiker som bestämmer sådant som pratar lyriskt om när de satt på Nalen och Stampen i Stockholm och diggade den store jazzartisten, och det var fantastiskt, och Sverige var ett jazzcentrum i världen. Hur fan skulle Sverige ha kunnat vara ett jazzcentrum i världen om inte folk hade fått dricka öl och vin? Och de satt säkert själva och pimplade.

Ändra situationen

Hur länge har den här avgiften funnits?
J: Den kom förra året, tror jag. Det är Musikerförbundet också, de dumme djävlarna, som ligger bakom det, för de menar att utländska artister tar jobb från svenska dansband.
N: Men man undrar om det verkligen kan vara ärligt menat, om man kan vara så dum. Det är väl bara att skriva in någon paragraf att “detta gäller icke det, bla-bla”. Man skall hur som helst inte sitta och måla allt i svart. Stockholm är en rätt levande rockstad faktiskt, konstigt nog. Det beror på att det finns eldsjälar som inte ger upp, trots att de får 1,3 miljoner i böter. Utöver det är väl det mesta som det har varit, men för oss just nu handlar det alltså om mer. Det räcker inte med att göra bra skivor. Man måste göra något som det blir sus om. Det kommer många bra skivor, men det måste få någon nisch, så att de spelar det i radion, så att folk snackar om det. Det är väl det vi tänkte på nu. Vi kunde ha fortsatt att göra enkla rockskivor, men jag tror bara att det hade gått neråt. Så man måste tänka efter. Jag tror att Teknikens under faktiskt kan vara något som man höjer på ögonbrynen åt. Sedan om hälften hatar den och hälften älskar den, det är i alla fall bättre än att bara släppa ut en vanlig rocklåt som ingen bryr sig om. Denna gången valde vi att göra på det här sättet. Nästa gång kanske vi sitter och spelar blues genom hela plattan. Hade vi varit kvar på ett fegt sätt på MNW, då hade man kunnat gräma sig. Men vi har lyckats få Sveriges kanske just nu framgångsrikaste skivbolag att ge ut en platta med oss, som både de och vi tycker är djävulskt bra. Mer kan man fan inte begära.

Wilmer X förr i tiden. Fr v Jalle Lorensson och Nisse Hellberg, de två som återstår av originalbandet. Tillsammans med Clas Rosenberg (längst t h, sedermera Zal C Riders och Docenterna) konserterade de i Malmö Pildamms-skolas aula under namnet Wilmer Pitt i april 1978. Senare fick de sällskap av Jalle Olsson (tvåa fr h, nu Buckaroos) och Lennart Nygren (mitten, har senare uppträtt med bl a Tricky Track).