Förebilderna heter Pet Shop Boys och Yello.
Sångaren kallade sig tidigare Barbie och påstod sig komma från yttre rymden.
Dom kallar sig Army Of Lovers och tror inte på blygsamma inträden i popvärlden…

Army Of Lovers. Lägg det namnet på minnet. Bandet leds av den före detta discotransvestiten Alexander ”Barbie” Bard, och debuterar med den mycket svulstiga och inte alls oävna eurodiscosingeln When The Night Is Cold.
Som innebär lite Pet Shop Boys, lite Hi-NRG, mycket ABBA.
Ännu bättre är den mer experimentella B-sidan, där Army Of Lovers samarbetar med trumslagaren och ljudmakaren Magnus Frykberg, mannen bakom bland andra Surf Turf och Orup.
Förutom Alexander Bard består Army Of Lovers av Jean-Pierre Barda (dansare), Camilla Henemark (fotomodell) samt en fjärde ”osynlig” medlem, designern Camilla Thulin. I bakgrunden finns även Secret Service-medlemmarna Anders Hansson, Tim Norell och Ola Håkansson.
Vid sidan om arbetet med Barbie och Army Of Lovers har Alexander etablerat sig som en av landets mest kontaktade låtskrivare. Bland hans klienter kan till exempel nämnas Agnetha Fältskog, Style, Suzzies Orkester, Secret Service, Monica Törnell och Leif Hultgrens.
Detta och en hel del annat kommenterar han såhär:
Om Barbie:
— Det blev för mycket. Folk förstod inte grejen alls, de blev bara rädda. Uttalanden som ”Jag har knullat med 400 ryska matroser” var naturligtvis bara för att provocera, men många tog det på allvar! Men Barbie var åtminstone bra på så sätt att det gett mig en bra utgångsposition för det nya bandet.
Om Army Of Lovers:
— Ett mycket pretentiöst syntband. Det är det jag egentligen ville göra redan från början, fast jag inte vågade. Förebilderna är band som Pet Shop Boys och Yello.
Om image:
— Det är mest Camilla Thulin som sköter den biten. Meningen är att vi ska framstå som vuxna, lite präktiga. Detta för att klart markera att vi skiljer oss från tonårsband som Style och Trance Dance.
Om debutsingeln When The Night Is Cold:
— Trots melodin är det en ganska bra låt. Texten handlar om AIDS. En vän till mig gick bort i den sjukdomen förra året.
Om B-sidan Shoot That Laserbeam:
— En tyngre, mer experimentell 100 bpm-låt. Inspelningen är gjord i Magnus Frykbergs hemmastudio. På tolvtumsversionen snor vi samplade bitar från en otrolig massa låtar.
Om personliga intressen:
— Jag är utbildad geograf. Har även pluggat nationalekonomi och statskunskap. Allt som berör de ämnena fascinerar mig oerhört!
Om ABBA:
— Jag älskar nästan allt det gjort. Summer Night City är en av de tre bästa låtar som gjorts. Någonsin. Det verkar som de utgått från Stayin’ Alive och sedan förvrängt den nästan till oigenkännlighet. Och resultatet blev om möjligt ännu bättre.
Om dagens musikscen:
— Varje år brukar det komma fem mycket bra skivor, fem bra och fem intressanta. Mycket mer är det inte. Jag förstår inte varför inte fler försöker göra något nytt. Antingen genom att blanda gamla saker till en helt ny kombination, eller helt enkelt göra något som helt skiljer sig från allt annat. Bara det blir annorlunda.
Om låtskrivande:
— Eftersom jag inte spelar något instrument hade jag aldrig kunnat skriva låtar för tio år sedan. Med den nya tekniken är det helt plötsligt möjligt. Det är idéerna som är viktiga. Jag sjunger in mina sånger helt acapella, med text och sångmelodi. Därefter utformar jag själva låtarna med hjälp av någon som vet hur man sköter maskinerna.
Om sin roll som textförfattare:
— Att jag lyckats så pass bra beror nog på kombinationen av goda kunskaper i engelska och ett genuint popintresse. En bra grundregel är att refrängen aldrig ska berätta något. Den ska bara vara så rakt på och klyschaktig som möjligt. Det är helt versernas uppgift att föra historien framåt.
Om Christer Sandelins textidéer:
— En kväll när vi i studion jobbade med någon Style-skiva kom Christer plötsligt inrusande. ”Simple Minds! Fan, Alexander, du måste skriva texter precis som Simple Minds! Det finns inget häftigare”. Jag gick hem, specialstuderade New Gold Dream, skrev precis så skissartat som Jim Kerr skriver, och visade texten för Christer. ”Neej. Det här går ju inte. Jag kan inte sjunga det här, fattar du väl. Jag förstår inte ett ord.”
Om Paul Reins självkänsla:
— Jag tror han börjat tänka lite väl höga tankar om sig själv. I en Radio Stockholm-intervju deklarerade han nyligen ”Om jag vore finnig och sjuk och satt i rullstol skulle alla geniförklara mig”. Jag menar, Paul Rein. Vad ska man säga…
Om Joey Tempests engelska-kunskaper:
— Ibland undrar man verkligen. Jag råkade befinna mig i studion samtidigt som Kjelle (Kee Marcello) och Joey jobbade med den där Swedish Metal Aid-singeln. Jag fick höra ett par textrader som ordagrant översatt till svenska löd på följande sätt: ”Nu sitter jag här och tittar på TV. Jag tittar på barnen som måste dö.” Det tog mig en halvtimme att övertala honom att ändra det.
Om svenska sångerskor:
— Merparten låter för jävligt. Jag hatar dom där skrikiga typerna som sitter och tittar ut genom fönstret och sedan gör låtar om det. En sångerska som Marie Fredriksson har lika mycket utstrålning som en omkullblåst telefonstolpe.
Om bästa nya, svenska bandet:
— Tveklöst What’s The Noise. De har inte fått skivkontrakt än, men är faktiskt mycket lovande. Det är Erik Strömblad från Fake och Tott från Plus Ett.
Om vad Alexander Bard gör om fem år:
— Förhoppningsvis har jag kommit så långt att jag kan arbeta som skivproducent. Jag tror att det är det som passar mig bäst.