Marie Ell från Göteborg förenar på sin första LP dixie med klassiska körer och bluesrock. ”Går det?” undrar Slitz. ”Visst!”, säger Marie som med sina Wildwood Flowers blev ”Månadens Singel” i Slitz sommarnummer och som nu prövar på det längre skivformatet…
Maj 86, då blommorna började knoppas och skogarna återerövrade sin gröna färg, kom den.
”Salty Hound” med Marie & The Wildwood Flowers.
”1986 års mest spännande och fantasieggande singel”. (”Var har Marie funnits i hela mitt liv?” skrev en joddlande Lars Nylin i Slitz.)
”Salty Hound” är en upptäcksfärd i musikens mystik ledd av ett par vilt uppspärrade och nyfikna ögon, en vandring i vildmarken. Vilken är omöjlig att bestämma riktningen på — den leder åt alla håll på en gång.
Marie ömsom viskar, ömsom pratsjunger orden för att i refrängraderna med sin mörka stämma basunera ut själva kärnbudskapet med sådan kraft att hennes vilt slående hjärta blottas.
”Salty Hound” är kort sagt en Upplevelse. En Upplevelse så stor att åtminstone undertecknad behövde ett par månader på sig för att inse att även denna signal rimligtvis borde ha en baksida. Denna bär namnet ”Mutability” och är en stämningsmättad ballad i valstakt. Liksom ”Salty Hound” är den av sådan längd att den skulle kunna ha svårt för att trollbinda lyssnaren helt igenom. Men så är alltså inte fallet.
Marie heter Ell i efternamn och kommer från Göteborg.
Hon är den kvinnliga representanten i den nya våg av band som det senaste året med bestämdhet markerat att Göteborg inte bara är traditionell Totta-blues och softad Blennerhed-jazz, en våg bestående av bland andra Blue For Two, Sator Codex och Ocal Waltz.
Mitt i denna nya våg sitter Henryk Lipp, som spindeln i nätet i egenskap av producent samt som medlem i Blue For Two. Marie och Henryk bor tillsammas, han producerar hennes musik och de båda tonsätter de texter som Marie skriver.
Ändå är det inte frågan om att det är Henryk som är mannen bakom Maries inspelningar, snarare står han bredvid och assisterar med sina idéer och sitt kunnande, Marie är sin egen konstnär.
— Det är klart att vi påverkar varandra eftersom vi bor ihop men det dröjde länge innan vi kunde hitta en plattform att stå på och bygga ifrån, säger hon.
— Förut försökte Henryk få mig att inse att han visste vad som passade mig, vi strävade åt olika håll. Nu utgår vi från mina idéer.
De båda samarbetade redan vid tiden då Extras andra LP kom till, på den medverkade Marie som låtskrivare och arrangör. Det var i samma veva som ”Occupants Of Solitude”, B-sidan till Blue For Twos första singel, skrevs av Marie. Att hennes alster innehåller och framkallar så många bilder är inte så egendomligt med tanke på att hennes huvudsakliga konstnärliga verksamhet är att måla tavlor.
— Musiken är också den ett slags bildskapande, slår hon fast.
När Marie ombeds nämna artister och band som inspirerar henne kommer hon ofta efter ett par minuters betänketid fram till ”att det i alla fall inte finns något svenskt jag söker mig till”.
— Annars är det väldigt olika; indisk, japansk och arabisk folkmusik. Och gärna religiös/etnisk musik. Mitt lyssnande går i perioder. Det blir ju också så att jag lyssnar på de band, som finns i närheten av mig.
Ovanstående är en del av vad som kommer att finnas invävt i den kommande LPn, till vilken Marie samlat material i ett år. Något vi inte behöver vara rädda för är att den skall innehålla tio versioner av ”Salty Hound”!
— Musiken blir väldigt varierande lovar Marie.
— På en låt har jag hyrt in dixiemusiker, på en medverkar en klassisk kör och en är rak, stökig bluesrock. Och så vidare.
Det låter inte som om Marie & The Wildwood Flowers skulle kunna spela live utan s-t-o-r-a praktiska problem. Särskilt som hon inte ett fast band. Sator Codex gitarrist Chips Kiesbye liksom cellisten Sebastian Öberg (från Fläskkvartetten) betraktas visserligen som mer eller mindre ”fasta medlemmar”, men annars engagerar hon passande musiker för varje låt. Och en kör och en dixieorkester, om än modell mindre skulle nog ha svårt för att tränga ihop sig på en normalstor klubbscen.
— Nej, jag har aldrig sjungit ute och jag vet inte om jag kommer att ställa mig på en scen, det skulle bli så annorlunda.
— Fast jag har funderat på att göra film och video, eftersom jag jobbat med bild förut.
— Som det känns nu är jag inte lockad av att ställa mig på en scen. Jag får tillräcklig tillfredsställelse av att skriva låtar och se hur de växer fram.
Lämna ett svar