Fredas “Vindarna” blev sommarens svenska sensation. Arne Johansson och Uno Svenningsson berättar för Lars Nylin hur man gör pop i Gnosjö.

Det finns två vägar som går till Gnosjö. En går över Skillingaryd vid E4:an. Men då hamnar du på en skogsväg som tjälskotten skjutit till döds för länge sedan.
Det andra alternativet är att ta Gislavedsvägen över Hestra.
Det är den bästa vägen.
Då kommer du till småföretagsamhetens Mecca med stötdämparna i hyggligt behåll.
På humör att njuta över korvkioskerna, pizzeriorna, idrottsplatsen och kyrkorna.
På humör att imponeras av att det faktiskt är sant att det finns en industri i varje skjul i denna unika ort.
Att flitens lampor lyser i ett av skjulen är du däremot alltid intresserad av.
För det är där som Freda gör sin filmiska musik. Arne, Uno, Mats, Sam och Jerry låter som karaktärerna i en lätt ansträngd skildring av ett bollgäng i blåbärsserien.

Dom är medlemmarna i ett av landets mest intressanta combon just nu. Johansson, Svenningson, Johnson, Walfridsson är efternamnen.
Freda rabblar namn som Peter Gabriel, David Sylvian, Talking Heads, Sting och Stan Ridgway med samma självklarhet som deras granne låter rubanken riva i en sexmeters eka.
Jag bara nickar.
Freda är bandet som kom till av en “olyckshändelse”. Någon glad idealist drog 1982 igång en talangtävling i Gnosjö. Arne Johansson och Uno Svenningsson raggade fram två spelkunniga kompisar och anmälde det (enligt planerna) tillfälliga bandet.
Men det gick bättre än man hoppats. “Vi hann inte sluta förrän bolagen började ringa”.
Gruppen fick skivkontrakt, singeln “Livsviktigt” släpptes 1984, LPn “En människa” kom senare samma år.
Diverse media joddlade av glädje. Det talades om Sveriges Talking Heads, och annat fint.
Men sedan blev det tyst.
Freda blev “ett av banden man räknar upp när det är dags att summera kristen rock”. Inte så mycket mer.
Till sommarens “Vindarna” svepte in.
— Vi var egentligen aldrig försvunna. Vi gjorde demos. Repade in några nya killar, osv, säger Arne.
Men Dan Sundqvist är kvar. F d Reeperbahn-basisten Sundqvist producerade den inte helt lyckade “En människa”, men tog “revansch” med den förträffliga ljudbilden på “Vindarna”.
Sundqvist har fått nytt förtroende på andra LPn. När det ryktas att “Sundqvist är Freda” blir Arne Johansson och Uno Svenningsson inte ens förbannade. Så trötta är dom på ämnet:
— Det är vi och Dan Sundqvist som har producerat. De som tvivlar kan väl lyssna på “Vindarna” när vi spelar live.
Fredas andra LP har möjligheter att bli den “breddrock” som Sverige saknar. Som både tänker och svänger. Som medföljs av filmiska bilder som du själv skapar.
— Vi är trots allt 25—27 år. Man kan begära att vi har något att säga. Såväl i texter som musik, tycker Uno.
Och få svenska band jobbar så intensivt som Freda. I nära två år har gruppen jobbat med musiken på nya LPn “Välkommen Hem”.
— Vi har nog hunnit med att arbeta fram 20—25 låtar.
Så fortsätter det. Utan åthävor. Absolut utan religiösa klyschor. Freda är smålänningar, dom är “Walles pöjk” och “Svenningssons pöjk”, dom arbetar hårt istället för högt.
Det är den bästa vägen.