Håller den levande svenska rockmusiken på att långsamt försvinna? Nej, läget är inte alls så dystert som rykten inom branschen gjort gällande. SLITZ rundfrågning bland arrangörer, bokare, musiker och publik andas optimism. 1986 kan bli året då många unga lovande band får sitt definitiva genombrott i folkparkerna. Svensk rock är på väg att ta tillbaka greppet om publiken.

Eldkvarn drar igång “Utanför lagen” i Uppsala inför drygt 300 personer en onsdagskväll i mars. Stället är nästan fullt. Folk dricker öl och vin. Några har tagit en bit mat i restaurangverandan.
Det är en vanlig kväll i den svenska rockvardagen. Men Barowiak är ingen typisk representant för det svenska rockklubblivet.

Torbjörn Jacobsson,
Barowiak, Uppsala
— Det här är mitt favoritställe och Eldkvarn mitt favoritband. Saknar ett sånt här ställe i Norrköping som jag kommer ifrån. Folk går hit för musiken, inte för att berusa sig.

Restaurang och bar med öl- och vin-rättigheter samt en kombinerad dans- och konsertsal gör Barowiak till undantag istället för regel. Den gamla rustika inredningen med lampetter och oljemålningar längs väggarna förstärker intrycket av att Barowiak är ett av landets mest kompletta rockställen.
Den fristående herrgårdsliknande byggnaden vid foten av Slottsparken står i skarp kontrast till standardmodellen av svensk rockklubb. Som utgörs av ett hål i väggen innehållande kall betong där endast läsk, lättöl och plastinbakade mazariner utbjudes.

Barowiak i Uppsala har öl- och vinrättigheter men Gunilla Bachler (bilden) i baren och publiken är överens: Ingen går till Barowiak för att berusa sig. Det är musiken som drar folk. Foto: Ulf Berglund

På grund av utskänkningspolitiken fortsätter rock i Sverige till stora delar att vara en tonårsföreteelse. Folk i 30-40-årsåldern som vill gå och lyssna på rock kryper knappast ner i en mörk potatiskällare och står och suger på en lättöl i två timmar innan ett band från Örebro, Sundsvall eller Jönköping äntrar scenen.

Hasse Hjort,
Rockmagazinet Örebro, arrangör:
— Jag har inga moraliska aspekter på alkohol. Det jag inte gillar är att åldersgränser blir ofrånkomliga. Då tappar man mycket socialt och kulturellt.

Det talas slentrianmässigt om kris i det svenska rocklivet. Skivorna säljer mindre och det går inte att turnera på samma sätt som förut. En rundfrågning bland skivbolag, konsertarrangörer, musiker och publik ger inte något entydigt negativt besked. Visst finns det problem i branschen, men ingen talar om kris.
Mats Adenbäck på bokningsfirman SAM-Musik sammanfattar väl läget bäst när han säger:
— Dagens ungdomar i 15-20 års åldern har ingen punk att känna samhörighet med, till skillnad mot de som var i den åldern runt 1980.

Anders Albien,
Kulturbolaget Malmö, arrangör:
— 1980 räckte det att ett band varit på TV för att det skulle komma folk.

Det rör sig mer om en konjunktursvacka än en stadigt nedåtgående trend.
— Det är olönsamt att turnera, säger Leif “Blixten” Henriksson på EMA-Telstar, störst bland Sveriges turnéorganisatörer. Det är dyrt och ganska komplicerat att ge sig ut. Därför turnerar dom etablerade allt färre dagar. Naturligtvis har de oetablerade banden det allra svårast.
Hendriksson och EMA ansvarar för ett 30-tal svenska artister. Ulf Lundell, Imperiet, Magnus Uggla, Eva Dahlgren, Anne-Lie Rydé, Ratata, Dan Hylander, Py Bäckman och Mats Ronander får samtliga sina turnéer upplagda av EMA.

Anders Larsson,
United Stage, Malmö, artistförmedlare:
— Det är inte konstigt att det klagas och går dåligt på vissa håll eftersom arrangörerna gör helt felaktiga satsningar ibland.

En produktion i den svenska så kallade medelklassen kostar kring 25.000 kronor/dag. Hälften av kostnaderna är löner och hälften ljud- och ljusanläggning, transporter och hotellkostnader.
— Det som styr storleken på produktionen är hur mycket folk man tänker spela inför. Sedan är det ett faktum att hårdrock slukar mycket ljudutrustning och att till exempel Tommy Körberg med band kan åka ut med en ganska liten utrustning, säger “Blixten” Hendriksson.
Både Henriksson och Anders Larsson i Malmö på United Stage, som bland annat har Wilmer X i sitt stall, menar att 1986 ser ljust ut. Nya produktioner börjar få fäste i folkparkerna och de senaste årens fokusering kring en enda artist kommer inte att bli lika markant i år.
— Det som klart går att förbättra är koordineringarna mellan olika enheter och intressenter. Skivor-promotion-turné kommer inte alltid i rätt följd. Det händer alltför ofta att turnén hunnit en bit på vägen innan plattan kommit ut, menar Henriksson.
Henriksson sitter alltså på EMA-Telstar och talar för eliten inom den svenska rockfamiljen, men hur ser det ut för gräsrötterna. Det lilla okända bandet och den lilla arrangören ute i landsorten, hur överlever dom?

Leif “Blixten” Henriksson,
EMA-Telstar, artistförmedlare:
— Nya produktioner börjar få fäste i folkparkerna. Style, Niclas Wahlgren, Treat och Shanghai kommer att gå bra i sommar.

Mats Adenbäck, SAM-Musik, arbetar med grupperna som ligger snäppet under EMA-banden i storlek, typ Eldkvarn, Nomads, Peter LeMarc. Adenbäck tycker att ansvaret vilar mycket på artisterna själva.
— Många svenska band är tråkiga att se. De borde våga vara lite annorlunda. Se på Stockholms Negrer. Folk talar inte om dom för att dom är överdängare på gitarrer utan för att dom är roliga att se.
Om nu bandkvaliteten är växlande vad kan arrangörerna göra ute i landet för att locka publik till spelningarna? Är vin- och ölrättigheter enda lösningen?
— Jag har inga moraliska aspekter på det, säger Hasse Hjort på Rockmagasinet i Örebro. Det jag inte gillar är att åldersgränserna blir ofrånkomliga och det har jag en stark ovilja mot. Man tappar mycket socialt och kulturellt i värde.
Kulturbolaget i Malmö och Barowiak i Uppsala ser annorlunda på alkoholproblematiken.
Barowiak hette tidigare Musikforum och blev snudd på uteslutna ur Kontaktnätet (en icke-kommersiell sammanslutning av landets olika musikföreningar) när de började servera folköl 1983. Hösten 84 fick de sina utskänkningsrättigheter och idag drivs stället fem kvällar i veckan med rock, jazz och folkmusik på sitt program.

Leif “Blixten” Henriksson,
EMA-Telstar, artistförmedlare:
— Inget media kan förstöra livemusiken! En bra livekonsert kan inte ersättas. Den har en alldeles speciell kraft.

— Det är banden som drar publik, inte ölen, säger Lena Jacobsson som arbetat med Barowiak sedan Musikforumtiden.
— Folk dricker på helgerna, säger bartendern Gunilla Bachler. Men inte speciellt mycket på onsdagarna.
Det är då Barowiak har sina rockkvällar.
Tendensen att presentera levande rockmusik på vardagarna är tydlig över hela landet. På helgerna finns det för mycket som konkurrerar. Nystartade Karlsson (före detta Rock Palais) i Stockholm har också valt onsdagarna som sin speciella rockkväll.

Gunilla Bachler,
bartender, Barowiak, Uppsala
— Öl- och vinförsäljningen är inget som betalar bandens gager. Det går på entrépengarna. Men tack vare baren kan vi ha avlönad personal, en fin miljö och ekonomisk stabilitet.

Ritz som mer eller mindre släppt greppet om livemusiken kör unga okända band på söndagskvällarna.
Men det är inte på de klassiska rockklubbarna som aktiviteten är störst längre. Något håller uppenbarligen på att ske. Det är inte på Ritz som Reeperbahn återförenas i ett extatiskt ögonblick utan på Café Opera. I samma lokaler kan vi få höra Micke Hagström jamma med Yoko Onos musiker. Det är heller inte på Ritz som Kajsa Grytt och Malena Jönsson testar fram sitt nya material utan på restaurang Söderhallen eller på Westermans hörna i Gamla Stan. Några stenkast därifrån på Ratcave öser Bottleups Ramoneslåtar en kväll. Niels Jensen sjunger svensktopps- och dansbandslåtar på Hard Rock Café inför en förstummad publik en annan gång.

Söderhallen i Stockholm tillhör den nya generationens rockscener. Ställen där artister kan mötas i spännande konstellationer och pröva sitt material. På bilderna Kajsa Grytt samt Malena Jönsson och Cia Berg som gjort lågmälda, akustiska framträdanden på Söderhallen. Foto: Ronnie van Setten.

Det är inte på Errols i Göteborg som Annica Blennerhed framför sina tonsatta Dorothy Parker-dikter utan på en liten medlemsklubb.
Öppenheten och nyfikenheten från publikens sida är större i dessa sammanhang än på traditionella rockklubbar. Vad rocken behöver idag är nya mötesplatser, andningshål för musiker att nosa på varandra i opretentiösa arrangemang. Dessa börjar nu skapas och det sker utanför rockkulturens egna upptrampade stigar.
När rocken är som vitalast söker den nya scener. Så har det alltid varit genom hela rockhistorien och vi kanske ser embryot till det nya just nu.
Den levande rockmusiken kommer alltid att ha sin givna plats. Annars stjäl den till sig utrymme. Det är på scenen som rockmusiken föds och dessvärre även dör ibland.
Så här säger Leif “Blixten” Henriksson och det sammanfattar precis vad levande rock handlar om:
— Inget annat media kan förstöra livemusiken. En bra livekonsert kan inte ersättas. Den har en alldeles speciell kraft.

Varför är det så dyrt att gå på rockkonsert?

Eller är det inte det? Här kan du själv se hur mycket det kostar för ett rockband på turné.

Musiker, löner 5-6 pers = 6 500
Sociala avgifter = 1 600
Tekniker, löner 3-4 pers = 3 000
Sociala avgifter = 1 100
Traktamenten 9 pers = 2 000
Hotell = 2 000
Ljudanläggning = 2 500
Ljus = 1 500
Produktionskostnader, rekvisita, replokal = 1 000
Transporter = 3 000
Drivmedel = 1 000
Affischer o övrig reklam = 1 000
Oförutsedda utgifter, p-böter, extra chaufförer = 1 000
Totalt = 26 900

Kommentar: Siffrorna är lämnade av Leif Henriksson på EMA-Telstar och utgör en genomsnittssiffra för ett medelstort svenskt rockband. Ett band spelar för en publik mellan 500 och 1500 personer.
OBS. Utöver detta kommer artistförmedlarens procent. Den brukar generellt ligga mellan 10 och 20 procent beroende på förmedlarens åtaganden.