OM du vill veta vad som händer i svenska rockkällare är Scratch på din sida. PER WIRTÉN har fullständig kontroll över månadens demokassetter, hemkörda singlar och fanzines. I Köping har han dessutom hittat Peace In Paris som säger sig älska ”fruktansvärda” grupper.

PEACE IN PARIS

Med jämna mellanrum dyker det upp intressanta band från Köping. För ett par år sedan hörde jag en singel med gruppen Mossgarten. Experimentellt och svartsynt, om jag minns rätt. Jan Berg, 22 år, som var med där sjunger nu i Peace In Paris.
— Det här är väl en reaktion mot den tidens experiment då det var så lite musik som möjligt och mest monotoni.
— Nu vill vi göra låtar, melodier och kombinera det med lite mer spännande musik, tung och inte direkt fast i popformeln.
— Viljan att skriva melodier tror jag är utmärkande för oss, berättar Jan.
Och det är just melodierna som fångar mitt intresse på deras demokassett. De lyckas dessutom göra en bred musik som ändå inte låter som allt annat. Mycket beror det på att Jan Berg är en sångare som inte bara skriker utan också sjunger.
Han nämner Sator Codex och Dansdepartementet som två grupper han gillar, men menar att det är just när det gäller förmågan att skriva melodier som Peace In Paris skulle kunna bidra med något till den rockskolan.
Peace In Paris är en ung grupp. De har bara spelat tillsammans i ett drygt halvår. Redan hörs dock en identitet i deras låtar.
— Jag har en förkärlek för de mest fruktansvärda grupper. Jag älskar gamla Sweet och Sigue Sigue Sputnik. Jag garvar ihjäl mig när jag hör dom. Jag är helt enkelt rätt trött på det här med att leka intellektuell om man inte är det.
Mellan de banden och andra gamla favoriter hos Jan Berg som Hunters & Collectors och tidiga Simple Minds ligger Peace In Paris. En intressant kombination av ytterligheter.

FANZINES

Lollipop är ett nytt fanzine som jag tycker börjar lovande. Intervjuer med bl a Bottle Ups, Sator Codex, lguana Foundation. Bäst är Kid Congo som berättar om både Gun Club och Cramps. 12 kr + porto till pg 660118-0018 (Carl Abrahamsson). Lollipop är värd pengarna.
Hit Parade är också nystartat och första numret ståtar med en lång Pogues-intervju som i och för sig är mer genomgång av gruppens alla skivor och karriär än intervju. Ändock läsvärt för Pogues-vänner. 10 kr + porto till Tommy Jonsson, Keplers gata 24, 415 17 Göteborg.

FEM SNABBA

Det här låter så bra och fullvuxet att Fem Snabba borde kliva direkt från det okända till allas medvetande. Deras demo har fyra jämnbra låtar med böljande och lite melankolisk rock. Den kvinnliga sången är avspänd och varm. Många kommer att dra paralleller till Siouxsie, men Fem Snabba spelar en mer romantisk rock som är både mjuk och stolt. Dessutom har de texter som förvånar mig. Det är inte alla förunnat att kunna skriva kärleksrader som ”Jag spar din / vassa udd av längtan / i ett silveretui”. c/o Rundqvist, Verkstadsg 5, 117 36 Stockholm.

PIECES OF DREAMS

Ett tag sjöng alla tjejer som Patti Smith, nu sjunger alla som Siouxsie. Trots parallellen till Siouxsie, som jag också drog förra gången jag skrev om gruppen, har Pieces of Dreams en enormt bra sångerska. De singeldebuterar nu i vår med låtarna ”The velvet hand” och ”No man’s land”. Det är låtar som saknar karaktär i form av starka melodier men de är å andra sidan bra arrangerade där instrumenten spelar en både diskret och spännande roll bakom denna härliga röst. Särskilt B-sidan ”No man’s land” är storslaget vacker nattmusik.

KASSETTER

Awe från Lidingö låter i ett brev bittra för att kritiker i allmänhet icke uppskattar symfonisk rock. Och dylik spelar Awe med bravur. Kassetten innehåller bland annat en 26 minuter lång svit där musiken växlar mellan olika stämningar och stilar. I sin genre är det riktigt bra.
B-Beat är som mest i ett par rockiga poplåtar med klar släktskap med Wilmer X. Skånsk sång och rock passar ännu en gång utmärkt samman. c/o Lang, Friisg 11A, 214 21 Malmö.
Dolkows har bara spelat tillsammans i två månader och ger därför ett lite splittrat intryck. Här hörs både Gun Club och försök till betydligt mer eleganta och melodiska skapelser. De måste nog bestämma sig. c/o Andersson, Österg 16, 211 25 Malmö.
Venus Blå spelar en sådan där påträngande rak rock som bara rusar rakt på lyssnaren. Gitarren lägger ut en matta som både böljar och bits. Det låter bra men både melodierna och sången måste förbättras. Nås genom Thomas 0520/17707.
Alla Helgon är på väg mot den stora, brinnande rocken. Bra låtar med både tanke och känsla. Tätt och med härligt råa och gnissliga gitarrer. Mer. Låt det brinna som i slutet av ”Allting ska brinna” där allt bara tjuter. c/o Jim Dahlquist, Kastanjeg 1A:210, 223 59 Lund.
Tiger Brand verkar ha lyssnat en del på grupper typ Television. Nervig och gitarrig rock. De kombinerar detta med rätt poppiga refränger. c/o Wiik, Skomakarg 13, 602 32 Norrköping.
Betraktarna lyckas ge punken energi och vrede. Det tillhör ovanligheterna. Men här staplar sig energin. De är från Perstorp och nås på tel 0435/347 88.
The Walk tar avstamp i Simple Minds-land. Många låtar börjar bra men när det blir dags för refrängen så trillar de dit och låter som sina storebröder i allt för hög grad. c/o Linde, Halalid 28, 252 40 Helsingborg.
Stig 3 spelar boogierock och rhythm’n’blues i hundraåttio knyck. Tätt. Svettigt. Underhållande att dricka öl till men då måste man först åka till Sundsvall.

SINGLAR

Shadowplay: Night porter
En superb liten Lou-Reed-pastisch i jazzig och cool miljö från Finland. Här finns ett underbart piano och en atmosfär som lockar och förför med sin skuggside-mystik. En verklig pärla som jag tyvärr inte vet hur man får tag i. Men jag återkommer till Shadowplay så fort jag vet mer.
Supreme Court: EP (Alchemy, c/o Linde, Augustbergsg 8, 582 53 Linköping)
Supreme Court har sin utgångspunkt i Televisions gitarrock men fortfarande låter de lite veka och tama.
Steppin Stones: Vilket vittne?
Punkrock från Blekinge. Sex korta låtar. Sedan de spelade in skivan har de utvecklats mot en ”lugnare” rock skriver de. 20:- till c/o Petersson, Hantverkareg 16 C, 292 00 Karlshamn.
Tryckvåg: Stay the night (BM Rec, Bonås 4807, 792 00 Mora).
Första singeln från ett Dala-gäng. De spelar melodisk hårdrock som väl egentligen är mer pop än heavy metal.