RY COODER
Blue City
(Soundtrack)
(WEA)
* * *

RY COODER
Crossroads
(Soundtrack)
(WEA)
* * * *

Sakta men säkert har Ryland P Cooder etablerat sig som 80-talets John Barry, och sedan musiken till ”The Long Ryders” har hans ”normala” LP-utgivning fått sitta på avbytarplats. Två lite osäkra inhopp på över sex år är inte mycket att skryta med.
Å andra sidan har hans audiella bidrag till den stora bilddukskonsten varit både fler och mer övertygande, även om det ibland tagit längre tid än väntat att ta sig in i dem. För mig krävdes det mer än karta och kompass för att hitta till Paris, Texas.
Nästan samtidigt släpps nu två nya soundtrackskivor med Ry Cooder, hans delikata lilla bandkärna (slagverkaren Jim Keltner och pianisten Jim Dickinson) och en ansenlig skara välljudande statister.
I sällskap med rörliga bilder kan säkerligen musiken till Michelle Mannings hämnddrama ”Blue City” vara en upplevelse, men i form av en rund, svart plastbit vill det sig inte riktigt, och det finns flera passager som mest lunkar på i utfyllnadens tecken.
Men det finns också låtar (minst tre) som inte mått sämre av att någon lagt på en sångstämma, och trots att Cooder visar vilken flyhänt slide-gitarrist han är — som t ex i ”Greenhouse” — blir det odynamiskt och endimensionellt. Och alltför ojämnt för att hålla skivan ut.
Med ’Crossroads’ lämnar vi de lyckade enskildheterna, och kan istället koncentrera oss på ett i det närmaste helgjutet komplett verk, där Cooders djupa kärlek för den amerikanska musiktraditionen får chansen att blomma ut.
Det är varken frågan om plundring eller arkivistisk museiverksamhet när man ger sig på traditionella gospellåtar, som ”Somebody’s Callin’ My Name”, brunstig Chicago-blues i shuffletakt (”Cotton Needs Pickin”) eller swamppop och sydstatssoul — bl a sjunger Amy Madigan en förtjusande version av Betty Lavettes ”He Made A Woman Out Of Me”.
’Crossroads’ är en styvnackad prestation som får mig att formligen tråna efter filmen.