BLUE FOR TWO
Blue For Two
(Radium/EMI)
* * * *

Tänk om en av landets bästa rocksångare — Freddie Wadling, göteborgaren med den råa besjälade rösten, skulle komma upp från de mörka källarscenerna och lämna den brötiga undergroundrocken. Tänk om han skulle sjunga till snyggt och elegant producerad musik från dataåldern, framförd och framställd av bland annat Henryk Lipp — musiker och producent.
Det skulle kunna bli en pinsam kulturkollision, men det skulle också kunna bli vad det blivit; den mest omedelbart segrande svenska platta som hörts på evigheter.
Här är tung soul och disco med stadigt trummaskinkomp. Här övergår cooljazz i brännande gitarrock. Här är långsamma epos som lånat form från den symfoniska rocken. Här har syntar och samplade effekter men också trumpet, sax och trombon. Det låter som en jävla röra, men beskrivningen bedrar, ty allt hålls samman till en slagkraftig enhet av Wadlings sång och av Lipps öronvänliga produktion.
Blue For Two har bara börjat sitt segertåg. Den här plattan borde spelas ständigt i radio och på landets alla diskotek. Samt i England och USA. Alla som någonsin känt tvivel om den svenska rockens framtid bör ge den en chans. Gör det.