Deranged är ett av de band man med lott samvete kan referera till som ett av Sveriges mest rabiata och aggressiva dödsmetallband. Med sin skånska prägel på musiken har pågarna rönt stor uppskattning inte bara i sitt fosterland utan även i Europa och Japan. Med ett nytt krutpaket, “Plainfield Cemetery” levererat till skivdiskarna landet runt har Deranged vuxit sig starkare än någonsin tidigare.

Om vad för slags kyrkogård Plainfield Cemetery egentligen är och vad Ed Gein, verklighetens Leatherface, har med saken att göra är jag inte rätt person att förtälja om. Därför får gitarristen tillika en av grundarna av Deranged, Johan Axelsson, lägga ut texten inför Slavestates vetgiriga reporter. Deranged har med sin nuvarande malmöitiska lineup, bestående av Calle Fäldt på bas och sång, Rikard Wermén bakom trummorna och intervjuoffret Johan på gitarr berikat mänskligheten med ett femte fullängdsalbum, bortsett från mini-cd:s och lite annat godis. Plattan heter som sagt “Plainfield Cemetery” och jag går ut hårt med att hävda att plattan faktiskt har en något mer melodiös prägel än tidigare alster. Mer döds över materialet än vad Deranged tidigare lyckats mangla fram, frågar jag Johan retoriskt.
— Det kan mycket väl vara så. Vi har inte funderat så mycket när vi gjorde låtarna. Vi har alltid gjort låtar på ungefär samma sätt, Rikard och jag. Varför det skulle låta mer melodiskt nu, det vet jag faktiskt inte. (skratt)
Rikard och du är dessutom de enda kvarvarande originalmedlemmarna efter vad jag förstår?
— Ja, det stämmer. Vi är också de som tagit hand om låtskrivandet ända från start. Men varför det är mer melodiskt nu kan kanske bero på att vi har andra influenser nu än vad vi hade för tio år sedan. Jag lyssnar ju nästan aldrig på deathmetal själv, utan det blir istället den äldre modellen av hårdrock. Hårdrock har alltid funnits i och för sig, men nu är det nästan bara 70-tals hårdrock med bland annat Jimi Hendrix, Budgie, Grand Funk och sånt.

Rated X har fått en ny chans

Vi kommer snabbt in på gamla godingar från 70-talet och babblar en stund om den tidens musik. Även om Johan inte var musikaliskt närvarande på den tiden, han föddes 1975, så berättar han hur han ändå är uppväxt med Kiss och likartade grupper. Deathmetal var trots allt ett relativt nytt begrepp i Johans unga år. Bortsett från det genuina intresset för musik, berättar Johan, var drivkraften att starta ett band att kunna bryta till synes förutbestämda mönster att inte bli ytterligare en i raden som stämplar in på fabriken, eller går i föräldrarnas fotspår. På den vägen är det för Deranged som såg dagens ljus 1991 och sedan släppte en demo, “…The Confessions Of A Necrophile”, året efter. Att demon -93 gavs ut som 7″ singel på ett japanskt bolag vid namn Obliteration Records och utgivningen av “Architect Of Perversions” samma år på Repulse Records verkar tillhöra de få skuggor på Derangeds sol. Senare plattor som “Upon The Medical Slab” (7″ singel 1994), “Sculpture Of The Dead” (mini-cd 1994), “Rated-X” (1995), “High On Blood” (1998), “III” (1999), “Deranged” (2001), “Rated-X Re-release” (2002) och split-cd:n med Abscess (2002) lovordar däremot Johan som de egentliga Deranged plattorna.
Ni gav i år ut en nyutgåva av “Rated-X” där även både “Architect Of Perversions” och “Sculpture Of The Dead” finns med. Vad kommer det sig?
— Det var för att Listenable Records köpte upp rättigheterna till de skivorna av Repulse. Det var inte alla som kunde få tag på de plattorna så i och med nyutgåvan får man en ny chans helt enkelt.
För att återgå till “Plainfield Cemetery”, vad tycker ni själva om resultatet?
— Det är ju alltid så att när man är klar med en platta att man tittar tillbaks på vad man gjort, men just nu tycker jag helt klart att det är det bästa album vi gjort. Jag tycker själv att den i och för sig är mer brutal än de andra. “Plainfield Cemetery” är mer av en vidareutveckling av de tidigare plattorna, tycker jag. Det som kan tänkas är att vi denna gång gjort något annorlunda sångarrangemang. De är mycket mer välgenomarbetade på den här skivan än tidigare. Det är trummisen (Rikard Wermén red.anm) som gör sångarrangemangen och har gjort så på de senaste plattorna, sedan “High On Blood” har han skött den biten. Den här gången har vi lagt ner rätt mycket tid på sången och han har dessutom fått mer kläm på arrangemangen. Kanske är det något av det som gör att du uppfattar den som mer melodiös än tidigare?
Ja, det kan nog mycket väl vara en sån sak jag reagerat på, svarar jag och blir osäker på vad jag pratar om. För att inte fördjupa mig allt för mycket i teknikaliteter leder jag smidigt in samtalet på att Deranged från och med nya plattan även har en spritlans ny sångare i lineupen. Calle Fäldt heter han och Johan är inte sen med att berätta att han är en utomordentlig sångare tillika den bästa sångaren Deranged någonsin haft. Det kommer dock efter hand fram att Johan inte bara hyllar Calle för sin talang som sångare och basist utan även för sin personlighet och sitt engagemang för bandet. Tydligen titt skillnad från andra förvisso duktiga sångare i Deranged. Johan Anderberg som greppat mikrofonen i Deranged fram till “Plainfield Cemetery” valde själv att hoppa av skutan och istället börja leva ett mer “normalt” liv, vad nu det innebär. Hur som helst så har Deranged sedan 1999 funnit sig till rätta som en trio och verkar enligt Johan beredda att fortsätta i samma anda.
— Det är egentligen det bästa, tycker jag. Vi visste helt enkelt inte hur bra det var att bara vara tre i bandet. (skratt) Det blir ju ingen skillnad om sångaren även spelar bas eller om man har en till kille som spelar bas. Alla i trion Deranged går naturligtvis helhjärtat in för sin karriär inom musiken.

Textförfattare från Nya Zeeland

Johan låter dock Slavestate få ta del av informationen att ett nybildat band vid namn Killaman som än så länge består av både Johan och Rikard från Deranged men också Rune Foss från Reclusion. Ett band med vibbar åt oldschool döds och thrash hållet avslöjar Johan. Som tidigare är det också Johan i prima samspel med Rikard som knåpat ihop all musik och alla texter till Deranged. Vi jobbar med musiken först, berättar Johan, sedan är det text. Så har det alltid varit. Låtar jammas fram i samspel mellan Johan och Rikard där det ges och tas under processens gång, till skillnad från andra band som möter upp med i stort sett färdigt material från var och en. På senaste plattan har även en textförfattare från Nya Zeeland kommit in i leken. Han, Kevin Marshall, har skrivit merparten av texterna och därefter arbetar Johan och Rikard in materialet i musiken. Enligt Johan håller Kevin en perfekt linje som passar Derangeds koncept som handen i handsken. Att inspirationen är hämtad från mer eller mindre läbbiga filmer är antagligen ingen hemlighet.
— Hela vår pryl handlar ju om splatter och gore. Det är ju det genomgående i Deranged sedan starten. Namnet Deranged är också hämtat från titeln till en film från 70-talet om den legendariska seriemördaren Ed Gein. Skräck-, gore- och splatterfilmer är dessutom något av ett gemensamt intresse i bandet. Inte nog med det så följs Ed Gein spåret upp på senaste plattan “Plainfield Cemetery” som de facto var den kyrkogård där Ed grävde upp bland annat sin mors kvarlevor.
Bilden på omslaget visar mycket riktigt också entrén till den pittoreska lilla kyrkogården. Dessutom kan en observant beskådare av omslaget upptäcka att även den gamla (Deranged)-“loggan” dammats av. Inte nog med det, med i nya albumet följer för en gång skull även ett texthäfte att fördjupa sig i. Inget man är bortskämd med när det gäller Deranged, om man säger så. Om det berodde på en rostig telefonlinje eller en allt för nerdreglad telefonlur, efter allt för många 071-nummer, låter jag vara osagt. Faktum kvarstod dock att Johans röst allt för ofta försvann in i ett knasper och sprak som hade fått Karlheinz Stockhausen att grina av avund. Vad som dock gick att uppfatta om Derangeds turnéplaner var ändock att den tänkta svängen runt i Europa blev inställd. Vid detta nummers utgivning har Deranged däremot i oktober-november hunnit köra en runda i Storbritannien och på Irland tillsammans med Kreator och Destruction. Inte nog med det så är en svängom i Europa med Hate Eternal och Kataklysm samt ett inhopp i X-Mass Fest i både Frankrike och Storbritannien planerade i december 2002. Johan är dock i september då intervjun går av stapeln noga med att lämna ett förbehåll att vad som helst kan hända fram till allt gått i lås med turnéer och allt. Det gäller även planerna på ett besök i Frankrike nästa år (2003) med enbart tio stopp runtom i trikolorens hemland. Den som lever får se, med andra ord.
— Man kan göra fler spelningar i Frankrike än vad man kan göra här i Sverige, påpekar Johan.
Det är inte ofta man ser er spela här i Sverige.
— Näe, vi spelar gärna i Sverige. Bara det ges rätt tillfälle att göra det. Det var nog runt 2000 som vi spelade i Sverige senast.
Inga planer på att göra något gig snart igen?
— Jo, gärna det! Får vi bara en bra deal med någon arrangör så lär det bli av. Jag menar, här i Sverige får man knappt reseersättning. (skratt) I och för sig så har vi inte sökt så många spelningar i Sverige så jag ska inte säga för mycket om hur det ligger till numera.

Endast analog teknik gäller…

Trots bristen på spelningar i konungariket Sverige instämmer Johan i påståendet att Deranged är ett flitigt turnerande band. Inte minst som en ensamt turnerande combo har Deranged byggt upp en kvalificerad rutin genom åren. Det har dock kostat på och varit en genomgående orsak till brytningar i bandet. Turnélivet kostar på, intygar Johan, och det gäller att man är polare till 100 procent både i musiken och privat för att det ska funka. Förutsättningarna att genomföra turnéer smidigt verkar dock goda med den nya basisten/vokalisten Calle Fäldt. Oundvikligen smiter i det här sammanhanget samtalet in på ett annat rutinerat band vid namn Rolling Stones som är inne på sitt fyrtionde år som turnerande band. Lite skillnad att spela grind när man är sextio, poängterar Johan på min undran om det också är ett mål för Deranged att lira ända fram till pension. Det ger naturligtvis upphov till ett par ironiska kommentarer om åldringsvården på turné och faran för hjärtflimmer över 30db. Värt att nämna är dessutom att Deranged på “Rated-X” spelat in en cover på Rolling Stones klassiker “Paint It Black”. En av Stones bättre låtar som Deranged på något mystiskt sätt gjort snäppet bättre… För att försöka runda av och inte dra iväg allt för mycket i textmängd återför jag samtalet på senaste plattan “Plainfield Cemetery” och Johan berättar att i likhet med de senaste fem plattorna också är inspelad i Berno Studio. Med en påtaglig envishet försöker han dessutom klargöra för en lekman som mig att det är analogt som gäller och att allt annat går bort bums. Att en analog studioteknik är som handen i handsken när det gäller Derangeds musik är ett axiom som jag ser som självklar. Vi växlar en del meningar om för- och nackdelar med att använda den digitala tekniken före en analog och viceversa. Att Johan och co. i Deranged har det feta analoga ljudet som högsta prioritet framstår med all önskvärt tydlighet under vårt samtal om studioteknik. Vi vill ha det mer organiskt, deklarerar han och fortsätter, inte någon syntetisk och steril ljudbild. Är det något Deranged är konsekvent i så är det sin sjukt brutala musik och den in-på-huden nära ljudmatta de åstadkommit genom åren. Innan vi lägger på luren lovar Johan att vi lär få höra mer av den varan från Sveriges brutalaste skåningar. Det tackar vi för!