The Tubes har gjort det, WASP gjorde det, Alice Cooper gör det fortfarande, Kiss har väl kommit i närheten av att göra det och Bestial Mockery har gjort det till en ren konstform. Vi snackar alltså scenshow, med betoning på show. Vad som dock ger Bestial Mockery ytterligare en pluspoäng i detta sammanhang, bortsett från den överlägset brutalare musiken i sig, är att de i motsats till de ovan nämnda ägnar sig åt improvisationskoreografi i sin show. I mångt och mycket förefaller varje enskild spelning i sig vara en unik och spektakulär happening.

Jag ringer, för Slavestate Magazines räkning, upp orkesterns trummis Warslaughter som i form av en intervjuliknande situation ska få stå till svars för detta bisarra band och dess förehavanden på både scen och cd. En något sömndrucken Carl Wockatz alias Warslaughter svarar i telefonen. Han berättar att han varit uppe i ottan för att jobba förmiddagsskiftet på pappersbruket i Munkedal. Ett tillfälligt jobb eftersom han nyligen studerat på folkhögskola och till hösten planerar att läsa upp betygen på Komvux. Vad detta ska leda till är än så länge oklart. Men man vet aldrig… säger Carl lite finurligt. Ett steg i taget är alltid bra håller jag inställsamt med mitt intervjuoffer. Sedan hivar jag abrupt iväg första frågan om vart namnet Bestial Mockery egentligen kommer ifrån.
— Det var nog då vi började spåna på att starta ett band, kring 1995 tror jag det var. Då började man ju fundera på namn naturligtvis. Det där Bestial kom upp ganska tidigt. Det var jag och Johan, alltså Master Motorsåg, som snackade runt det här och så dök Mockery också upp. Det passar bra eftersom det är ett talande namn.
Syftar namnet på något eller är det bara tänkt att vara ett tufft namn?
— Nej! Inte bara ett tufft namn. Om man läser texterna så förstår man att det är ett “bestialiskt hånande”. Det passar oss tycker jag.
Ja, man kanske kan säga att ni är ganska kaxiga och håller en rätt så “stiff upper lip” attityd?
— Ja, det kanske man kan säga. (skratt)
Ni hymlar ju helt klart inte i texterna i alla fall?
— Nej, det finns så mycket sånt. Black metal band som hittar på egna ord som de sedan förklarar att det typ betyder ondska. (skratt) Så har de kommit på namnet själva och det bara är något konstigt ord som låter fräckt. Så är det inte för oss.
Ni är alltså så bestialiska och hånande som namnet anger?
— Nja, jag vet inte, det återstår att se… (skratt)

Motorsågssolon

Warslaughter låter på rösten som en ganska försynt ung man. Långt ifrån benägen att ta på sig någon konstgjord roll som förväntas passa en vid namn Warslaughter. Carl är i själva verket ett mycket trevligt intervjuoffer, som verkar ha en ödmjuk hållning till livet i allmänhet och ett gäng mer eller mindre proffsiga frågor i synnerhet. På min fråga om det var han och Master Motorsåg som i själva verket startade upp bandet svarar han att den tredje originalmedlemmen är gitarristen Doomanfanger. Det har trots allt varit en viss omsättning på i första hand bassister i bandet under åren. Men numera verkar det vara ett stabilt gäng som utgörs av: Doomanfanger (gitarr), Master Motorsåg (motorsåg/sång), Warslaughter (trummor), Devilpig (bas) och Ted Bundy (gitarr). Kan man ändå säga att Bestial Mockery är alla medlemmars huvudband?
— Bestial Mockery kan man nog allt säga är huvudbandet för samtliga. Jo, det får man allt räkna det som, det är ju ändå det här som vi lägger ner energi på så att säga.
Det finns kanske ändå sidoprojekt för några av er i bandet?
— Jag sjöng ju i ett band som heter Kill under en tid. Det var ett blackmetal band från Göteborg… Master Motorsåg, han har haft lite olika saker för sig och varit med och sjungit lite här och var. Micke, Doomanfanger, han har sisådär tio tusen olika band. (skratt) I runda slängar. De andra vet jag inte… Ted (Bundy) har säkert några järn i elden han också, men det är inte värt att hålla reda på allt.
Efter att ha konstaterat att flertalet av medlemmarna i Bestial Mockery känt varandra sedan en lång tid tillbaks och är från Uddevalla (med omnejd) är det oerhört svårt att inte komma in på det faktum att en riktig motorsåg flitigt kommer till användning både på skiva och i samband med spelningar. Efter vad jag förstår så är Master Motorsågs huvudsakliga uppgift att skrika och spela motorsåg?
— Ja, han skriker och spelar motorsåg. (skratt)
Men motorsågen fungerar också som instrument, eller hur?
— Den har varit med på vart enda släpp i alla fall. På en eller två låtar är det ett motorsågssolo.
Den verkar ha sin givna plats i repertoaren?
— Ja, det har den definitivt!
Men hur började det egentligen? Var det någon som hade med sig en motorsåg till replokalen, och på den vägen är det?
— Jag vet faktiskt inte. Det kanske bara råkade finnas en till hands… Det var nog också att bland de första texterna man skrev, som typ “Christcrushing Hammerchainsaw”, fanns chainsaw med och efter det har det hängt med. Det är nog på den vägen det har blivit så…
Carl berättar vidare att det alltid är så att det är texterna som knåpas ihop först och sedan utifrån dessa kommer den blasfemiska musiken som ackompanjemang. Att det som sagt, finns en eller annan motorsåg med i både text och melodi är ju inte helt fel, erkänner han. Har det inneburit några problem för er att använda motorsåg i era liveframträdanden?
— Nej, det har det inte. Vi har ju alltid frågat arrangörerna om det varit okej och så. Det här med avgaserna har ingen haft några som helst problem med, sedan vad det gäller motorsågen så har det varit kedjan som det har hakat sig på. Vi har aldrig haft kedjan på under någon spelning därför att… ja, skulle håret fastna i den där… då står Master Motorsåg där med flint på halva huvudet. Dessutom har vi ju en viss tendens att vara ganska fulla också på scen. Då är man inte så jävla noga liksom, så det är bra om kedjan är av.
Det är nog en vettig säkerhetsåtgärd att koppla av kedjan…
— Man vet aldrig. Kanske någon gång, på årets sista spelning eller något, skulle man göra en kupp och kanske såga ner någon. (skratt)

Någon som sett Lucy?

Vi skrattar gott åt denna lika makabra som osannolika tanke och konstaterar att det i så fall får bli någon som ämnar göra ett scendyk, så att inte antalet medlemmar i bandet blir lidande. Warslaughter förklarar att motorsågen i huvudsak har en både audiell och visuell funktion. Master Motorsåg “spelar” trots allt ett och annat solo på den ilsket brummande motorsågen. Eftersom jag själv har varit grymt otursförföljd har jag inte heller fått förmånen att se dessa vildhjärnor i full frihet på scenen. Därför ber jag Warslaughter berätta vad i det visuella mer består. Det har tydligen inte saknats vare sig blod eller (animaliska?) inälvor, i form av hjärtan, eller getskallar under deras framträdanden. Bortsett från att Warslaughter och Devilpig bär gasmask under den inledande delen av showen och Ted Bundy har en “Jason-mask” så brukar även en given plats vigas åt dockan Lucy. Med en viss sorg i rösten berättar Carl dock att Lucys huvud är på villovägar och därför inte varit i form för att delta vid de senaste spelningarna. Trots att huvudet ersattes med ett gult kaninhuvud är det, försäkrar Warslaughter, inte alls detsamma. Hon har med andra ord inte varit sig själv på sistone. Om det nu är någon som läser detta och vet med sig att han eller hon råkat få med sig ett dockhuvud hem efter en spelning med Bestial Mockery, hör av dig till bandet för eventuell uppvigling eller andra bisarra repressalier. Igenkännande för dockhuvudet är att det är blont, har corpsepaint och 666 skrivet i pannan.
— Det ska vara visuellt, tycker jag. Vi har ju den filosofin att det ska vara värt att se också, inte bara höra. Jag menar, det är alltid roligare att se när det händer någonting. Vi försöker rama in musiken lite mer i den visuella biten så det blir mer show över det. Det är ändå inte så att vi har ett bestämt schema vi går efter, typ en minut in i tredje låten så smäller vi av en bomb liksom. Vi gör det i stort sett som det kommer och det är mer eller mindre improviserat alltihop.
Ni löper amok helt enkelt?
— Ja, vi löper amok. (skratt) Att vi förstör instrument och sådant kan också hända. Man kan säga så här, blir det kravaller så är jag glad. Då har vi lyckats. Bland de senaste spelningarna nere i Göteborg slutade det rätt bra: Devilpig hoppade på sin bas, Master Motorsåg och någon mer hoppade in i trumsetet så att det välte och sådär…
Det ska gärna spåra ur menar du?
— Ja det ska tjuta och gå sönder och sådär.
En lyckad kväll för Bestial Mockery är då de nått sin målsättning att uppvigla publiken och anstifta ett allmänfarligt upplopp. Som om det vore nog med detta?! Sedlighetsroteln skulle även kallas in då det utan tvivel finns en och annan anknytning till satanism, ockultism och våldsam antireligiositet i texterna. Warslaughter förklarar att de skriver texter i traditionell blackmetal-anda, där innehållet är betydligt mer förenklat än vad det egentligen är i verkligheten. Blackmetal är blackmetal, menar han och då ska det vara sataniskt. Blackmetal utan sataniska texter är inte blackmetal. Carl erkänner att det kan verka trångsynt att hävda att det ändå är texternas innehåll som avgör vad det är för musik, men han står efter en lång funderare fast vid att det ändå är så. Trots allt så brukar det dock inte vara så stort problem, inflikar han, de som är inne på genren är oftast inte heller så öppna utan håller sig till den smala linjen inom genren.
— Om man snokar reda på den kristna sidans “underground” kan man ju också hitta typ blackmetal och deathmetal. Det förstår jag mig definitivt inte på! Vad är det de hör, är det Messias toner de hör i den musiken? Det kan jag inte förstå alls.
Vad har ni för inspirationskällor när ni gör text och musik?
— Vi har tre band som vi brukar nämna vid sådana frågor: Slayer, Anticimex och Sadistik Exekution. Det blir en bra blandning som har präglat oss, kan man säga. Men för det allra mesta så kommer ju riff och sånt av sig själv när man väl sätter igång att göra en ny låt. När det gäller texterna så söker vi liksom inte upp något för att få inspiration. Det mer eller mindre bara kommer, som då man till exempel sitter och har tråkigt på en buss. Hjärnan måste roa sig själv eller nåt, antar jag.
Har ni några planer på att “modernisera” er repertoar något? Kanske med synth eller varför inte något skönsjungande flickebarn?
— På den frågan svarar vi kategoriskt NEJ! Gitarr, trummor, bas och sång räcker gott. Det är trots allt på den grunden de bästa skivorna gjorts.

Kör på återvinning

Vi lämnar för ett ögonblick Bestial Mockerys förehavanden på scen och Warslaughters syn på texters betydelse och hur man definierar blackmetal. Tanken var, berättar han, att bandet skulle ut på en Europaturné tillsammans med Gospel Of Horns och In Aeternum nu till hösten. Men dessvärre drog sig Gospel Of Horns ur det hela så det gick helt enkelt i stå på ett tidigt stadium.
— Jag var inte upprörd för det precis. Det brukar vara lite så, om man har blivit lovad fem spelningar får man vara glad om det blir två i slutänden. Men visst, det hade varit jävligt roligt att dra iväg på en turné. Det finns väl hopp om att det kanske blir av någon gång i framtiden ändå. Just nu är det i alla fall inget mer än Lösa spekulationer som inte lovar något; lite snack om Italien och Holland bland annat. När det gäller Italien så är det i alla fall på gång att vi ska släppa en singel i tusen exemplar där nere på ett italienskt bolag som heter Warlords Records.
Avslutningsvis kommer vi in på det faktum att senaste albumet “Christcrushing Hammerchainsaw” faktiskt också är titeln på deras första demo som Bestial Mockery gav ifrån sig 1997. Är det i själva verket en återutgivning i cd/lp format av demo-materialet ni släppt, frågar jag provocerande i sann Slavestate anda. Efter en viss hjärnverksamhet bekräftar Carl att i alla fall titellåten samt låten “Warfuck” som följt med från demon. Iden att göra en fullängdare med samma namn fanns redan då 1997, påpekar han. Låtmaterialet i sig är det inget fel på, fortsätter han, det är inspelningskvalitén det faller på i så fall. På den singel, “A Sign of Satanic Victory”, som borde komma ut snart ska det också finnas med en låt från just den demon. Är grundkonceptet bra så håller det fem år senare också, med en viss justering och upputsning så går det. På tredje demokassetten “War: The Final Solution” (2000) räckte det dock med en smärre förändring i cover och layout för att ges ut på nytt året efter av Deathstrike Records i 333 exemplar. Den avgörande skillnaden i artworken är, berättar Warslaughter, att det är en pansarvagn modell äldre på 2001-utgåvan. Planer finns även på ytterligare en utgåva i Thailand inom de närmaste åren. Vissa kommunikationsproblem verkar dock göra processen ganska utdragen. Hur som helst så lär det även på den utgåvan finnas ytterligare en stridsvagnsmodell. Vem vet, kanske slutar det med en gedigen samling pansarvagnar. Slavestate önskar Warslaughter och resten av Bestial Mockery lycka till på sitt uppochnervända korståg och ser dessutom fram mot att få beskåda combon live snart.