LORD BELIAL
”ANGELGRINDER”
(No Fashion)
§§§§
Lord Belial fyller i år ett decennium och firar detta på bästa tänkbara vis, nämligen genom att ge ut ett album som uppfyller i stort sett alla tänkbara förväntningar. Att de på dessa tio år levererat två demos: ”The Art of Dying” (1993) ”Into The Frozen Shadows” (1994); och i och med ”Angelgrinder” (2002) även fyra fullängdare: ”Kiss The Goat” (1995), ”Enter The Moonlight Gate” (1997) och ”Unholy Crusade” (1999) är väl inget som gått någon initierad metallskalle obemärkt förbi. Allt sedan den Bathory-liknande fadäsen med artworken på ”Kiss The Goat”, då hela utgivningen blev försenad på grund av missfärgning titt någon skär äcklig färg, har Lord Belial på ganska regelbunden basis levererat utsökt kvalitativ blackmetal. Även om fullängdarna skiljer sig åt en del sinsemellan finns ändå det typiska Lord Belial soundet som en röd tråd genom verken, där en nästan episk stämning ramas in av gediget gitarrarbete och varierade låtstrukturer. Redan på demostadiet fanns inslag av romantiska flöjt-partier och folkloreaktiga tongångar i skön harmoni med ultra-brutal black metal. På ”Angelgrinder” kan man mycket riktigt också höra Cecilia Sanders flöjt, som förövrigt även medverkar på ”Into The Frozen Shadows”, karaktärisera det gränstänjande Lord Belial som vågar ta ut svängarna. Den som nu får för sig att Lord Belials musik skulle vara experimentell eller kanske till och med improvisatorisk får allt tänka om. Musiken i sig är genomgående ganska konventionell och traditionsbunden black metal. Riktigt jävla bra med andra ord! Melodierna och ljudbilden är dock utöver det traditionella betydligt mer intressanta och mångfasetterade. Att ”Angelgrinder” bjuder på en klart njutbar kompott av death- och black metal i, enligt mitt tycke, ett avigt samröre med allt för thrashiga gitarrinhopp à la solon är det ingen idé att ens försöka förneka. Detta är en väl genomarbetad, superproducerad och musikaliskt i det närmaste oklanderlig platta. Den har den givna brutaliteten man inte kan leva utan, det tempo som får det att rycka i… och den variation i både melodier som i instrumenthanteringen. Vad som dock gör att ”Angelgrinder” inte når riktigt hela vägen fram är att vissa melodier tar en sväng för mycket och tappar fart på kuppen. Det är nog också en sån sak som man kan säga utmärker just ”Angelgrinder” från de tidigare alstren, att den rör sig något mer i snickarglädjens domäner. Naturligtvis finns även hi-speed låtar och primitiva sekvenser på skivan, men inte i den utsträckning jag hade önskat. Fina melodier i all ära, men inte på bekostnad av det brutala manglet tack. Se intervju i detta nummer.
Lämna ett svar