DIO
”KILLING THE DRAGON”
(Spitfire)
§§§§

Den lilla mannen med den gigantiska rösten är tillbaka, och han är tillbaka på fler sätt än med bara en ny cd. Efter förra cd:n ”Magica” så hade jag inte slutat hoppas på stordåd, och efter att ha sett honom live två gånger på mindre än ett år så hade jag förväntningar höga som Gene Simmons ego. Och vad kan jag säga? En cd som öppnar med en låt som ”Killing The Dragon” går ju bara inte att motstå om man ska kalla sig ett Dio fan. Den nya gitarristen Dough Aldrich får mig nästan att tro att Vivian Campbell är tillbaka, så mycket klassiskt Dio låter det. Enligt många rykten och pressreleaser så skall det här vara en återgång till det klassiska Dio stuket och visst fan är det sant, det här är en tillbakagång till den tiden han var, enligt många, som absolut bäst. Här finns allt som kännetecknar en bra Dio platta, eller ja — nästan eftersom det saknas en låt med ”Rainbow” i titeln. Jag vill speciellt framhäva två helt fanatiskt fantastiskt bra låtar, ”Rock And Roll” och ”Throw Away Children”, den förstnämnda fällde mig totalt med överraskning då den inte alls är en röjartåt som titeln antyder utan en råtung ballad rockare av den typen som bara Ronnie James Dio kan skriva. ”Throw Away Children” känns som en mycket mörkare tvilling syster till ”Rock n’ Roll Children” och tro det eller ej — men den har också något så sliskigt som en barnkör som sjunger refräng, ingen annan heavymetal artist skulle klara sig med hedern i behåll efter något dylikt. Fast det här är Dio och han är som bäst när han skiter i vad som förväntas av honom. Den enda orsaken till att ”Killing The Dragon” inte får fem stycken § beror på en enda futtig låt som jag tycker känns som en utfyllare, ”Guilty”. Låten är ju i och för sig inte dålig, men den håller definitivt inte samma höga klass som resten av skivan gör. Flera av låtarna kommer/borde få sin självklara plats i live framträdanden och jag tror personligen att ”Better In The Dark” kommer att bli en riktig live-hit. Som vanligt när det gäller Dio så är texterna fulla av metaforer av det mer udda slaget, men som jag ser det: En skiva utan onda kvinnor, drakar och blödande hjärtan är inte en riktig Dio skiva.