ADEMA
”ADEMA”
(Arista)
§§§§

Att använda rätt kryddor och ingredienser vid rätt tillfälle är a och o säger kocken. Att föra över denna lära till musikbranschen har inte varit lätt. Att balansera sin konst så att den uppfattas nyskapande, samtidigt som den skall vara rotfast har få metalband klarat av. Nu är inte Adema något som helst nyskapande, de surfar på neovågen som Korn startade med sin debut 1994. Däremot har de nyanserat genren några hekto. Vissa av låtarna har mer eller mindre tydliga influenser från den elektroniska musikvärlden, såsom drums and bass och andra effekter som sätter en fräsch prägel på låtmaterialet. Flertalet av låtarna drar åt det melankoliska hållet, blandat med aggroattacker som till exempel näst sista spåret ”Drowning” och den experimentella avslutningen ”Trust”. Skivan pendlar mellan olika ljudbilder, vissa av låtarna är uppbyggda runt samplade elektroniska ljud medan andra är ren aggro och neometal. Inte helt olikt Vision Of Disorder, inte heller Korn som det dessutom finns släktband till. Sångaren Mark Chavez är halvbrorsa till Korns dito Jonathan Davies, och Marks texter är liksom sin bror väldigt personliga och självömkande. Väldigt välskrivna texter, man fattar och känner igen sig på ett eller annat sätt. Man för lätt tankarna till sorgligt bortgångna bandet Life Of Agony som var lika hårda som mjuka på samma gång. Plattan är välputsad, producenterna Tobias Miller och Bill Appleberry har verkligen fått fram nyanser i soundet och små detaljer som gör låtarna till storslagna verk. Adema hjälper till att knuffa genren ytterligare en bit i rätt riktning med en riktigt bra skiva, men långt ifrån den Obelix-hantering som Slipknot stod för. Men årets bästa neo hittills, bara brorsan i Korn som kan ändra på det?