Tomas ”Tompa” Lindberg är inne på sitt tredje decennium som dödssångare. Mycket har hänt sedan de tidiga åren med Grotesque. Nittiotalet körde han och hans kollegor över med At the Gates. I år är han aktuell med samtliga av sina fyra band, dödskonstellationen Lock-Up, det stenhårda punkbandet Skitsystem, hardcoreakten Great Deceiver och inte minst är han ny sångare i The Crown.
Han hävdar att samtliga av hans fyra skivor i år är redo att mäta sig med hans klassiska ”Slaughter of the Soul”. Så det var väl bara att kolla om det kan stämma. För att undvika att explodera av nyfikenhet var jag tvungen att börja fråga hur arbetet fortskrider med The Crowns kommande skiva.
— Jodå, alla låtarna är klara och inrepade, det är en kvar som jag ska skriva text till, jag och ”Mange” har delat upp textskrivandet, det blev precis fifty-fifty. Den här gången blir det dock inte lika mycket under religionstemat utan mera ”klassiska” dödsmetaltexter. Lite undergångstema, ”mänskligheten utplånar sig själv”-stilen. Vi går in i Studio Mega den 1:a oktober. Det var så överfullt i Studio Fredman, så hade vi valt att spela in plattan där hade vi fått spela in den i omgångar. Kanske spelar vi in sången i Fredman. Jag tror det blir bra, jag har hört nya Impious plattan, den är inspelad i Studio Mega helt och det låter faktiskt riktigt bra. Jag tror att Fredman kan fixa till det så att det blir vårt sound ändå. Det är lite det vi är ute efter, samma idé. Kanske lite hårdare ljud eftersom det bara finns en långsam låt på plattan, den är ondast, nästan lite mera blackstämning, så det är bara hårda låtar.
Så hur kommer du sätta din prägel på The Crown rent musikaliskt?
— Det kommer väl att höras att det är Tompa Lindberg som varit med och ”petat”, men jag tycker de har gjort väldigt bra grejer så det kommer ju fortfarande vara samma stuk. Jag tycker Johan var en av de bästa sångarna i Sverige, så jag kommer att göra min grej men ändå ligga så nära The Crown som möjligt. Möjligtvis kommer jag att ligga lite lägre i tonläget än vad jag brukar. Jag testade det nu på senaste skivan med Lock-Up och försökte även göra det i At the Gates, men där har det alltid varit lite desperat. Men nu har jag börjat få koll på de lite lägre röstlägena, även om det säkert kommer bli någon sorts blandning.
Jag tror att den här skivan kommer bli jävligt viktig för oss just därför att vi bytt sångare och att det är femte albumet. Metal Blades plan var att förra plattan skulle etablera bandet och nu ska vi följa upp den, det skall verkligen satsas hårt och det känns ju kul att ha det i ryggen.
Känner du någon press på dig att du ska gå in och lyfta The Crown till högre höjder?
— Den pressen finns säkert men det är väl bara att bita ihop och göra det. Det ligger ju i baktankarna att man ska överträffa Johan. Men som sagt, personligen tycker jag han är jävligt bra, men att folk ska tycka att det blir bättre är ju ett mål jag har.
Annars tycker jag att det som utvecklats rent musikaliskt mellan plattorna är att låtskrivandet har blivit mer fokuserat så att säga, låtarna är mer koncisa, dvs. de innehåller mer utan att vara ”spretiga”. Det jag möjligtvis kan invända själv mot på förra plattan är att olika låtar har haft olika stil. En har varit lite punkigare medan en annan har varit tyngre. Den nya stilen innehåller fortfarande alla de olika stilarna i låtarna men det är mera jämntjockt och man hör fortfarande att det är The Crown.
Stämmer det att även Skitsystem har en ny platta på gång?
— Ja, vi spelade in plattan i Örebro i slutet av juni hos Miezko Talarczyk, det blev sexton låtar tror jag. Så det blir en LP och en split med Nasum.
Och så blir det en ny skiva med Great Deceiver…
— Ja, jag hann vara hemma i fyra dagar mellan inspelningen av Skitsystems platta och Great Deceivers platta, så det blev mycket gjort under sommaren. Great Deceiver skivan ligger bara och väntar på vilka vi ska licensiera den till. Det är väl inte helt klart utan vi förhandlar med många olika, det är svårt att bestämma sig eftersom den är rätt så bred. Vi vet inte om vi ska ta första bästa metalbolag, bara för att jag varit med i At the Gates eller om vi ska försöka hitta nåt bredare. Den kommer rätt så hyfsat snart i höst antar jag.
Om man jämför med förra plattan, är det stor skillnad?
— Nja, det är väl det på sätt och vis, man hör att det är samma band, samma röst, samma gitarr och lite samma låtidéer men den här är kanske lite bredare. Den är inte mindre hård men det är lite mer atmosfär och lite mer melodi än vad låtarna hade förut. Dessutom är det lite vanlig sång instoppat här och var. Jag tror att de som gillade mini-CD:n kommer att gilla den här också. Det är fortfarande hårt, det är ingen mesplatta, utan det är en hardcoreplatta med dödssång. Det känns som det är väldigt få band som låter som vi gör just nu.
Men blir det inte jobbigt att kombinera så många band?
— Nej, det är det faktiskt inte. Jag läste en intervju med Peter Tägtgren i Hypocrisy, han har ju också en hel del för sig. Han sade att prioriteringen var det band han sysslade med just för tillfället, man får gå igenom vissa faser. Nu har det blivit så olyckligt, eller lyckligt att alla band jag är med i har bestämt sig för att spela in plattor under precis samma år så då blir det ju lite extra hårt arbete. Det som är kämpigt är när det blir kreativa perioder, att vara ute och spela med olika band är inte så farligt, men just när man skriver texter åt olika band. Man måste koppla bort att man är ”Tompa-Skitsystem” när man skriver texter åt Great Deceiver och det tar några dagar. Men samtidigt är det skönt att få utlopp för alla olika stilar, som till exempel när The Crown frågade mig om jag var jag sugen på att spela dödsmetall igen. Jag hade fått upp suget efter den här Lock-Up grejen jag gjorde, så var det väldigt kul att få spela döds igen, samtidigt så var det ju gamla polare så det kändes mer naturligt. Jag var ju med på en låt på förra skivan och så har jag ju känt de jävligt länge, de har spelat förband till At the Gates många gånger. Så det var ett väldigt enkelt beslut, det var mer tidsmässigt som var problemet. Med tanke på familj, men alla band vet ju det och jag repar ju inte sönder mig. Jag är ju inte på varenda repning med varenda band, det är ju privilegiet med att vara sångare. Man kan dyka ner när det är nåt som behövs göras inför en platta eller inför en turné, man kan dyka ner två-tre gånger så är det klart sen.
Eftersom jag har en av de mest rutinerade herrarna inom dödsgenren kan jag ju inte försitta chansen att fråga hur han ser på utvecklingen det senaste decenniet.
— Hmm… det finns ju många fler band nu. När jag började med Grotesque kunde man räkna dödsmetallbanden på händerna och hardcorebanden var ju ännu färre. Men jag tycker att scenen är rätt så bra, rätt så öppen. Det finns ju fortfarande många som fortfarande inte accepterar något annat än det de gillar och det finns säkert många såna inom t.ex. dödsmetallen. När vi spelade med Great Deceiver på hardcoredagarna i Linköping så var Section 8 med och lirade där sångaren hade en gammal sliten At the Gates tröja. Det känns ju schysst, gränserna börjar suddas ut mer och mer.
Det är därför du är med i så många olika band, därför att du inte vill inrikta dig på en särskild musikgren?
— Ja precis, jag skulle inte kunna tänka mig att sluta spela punk och hardcore bara för att bara spela dödsmetall. Punk och hardcore är en stor del av mig även textmässigt, det skall betyda någonting. Just i The Crown är ju texterna så direkt politiska och jag vill gärna ha det så. Jag försöker gå in för att det i alla band jag håller på med ska finnas någon mening med texterna, inte bara dödsmetall. Mer eller mindre politiskt blir det ju.
Jag var inne på The Crowns hemsida och noterade att du läser mycket litteratur av många klassiska författare och filosofer, som Dostojevskij, Camus, Harry Martinsson, Sartre m.m. Det måste ju påverka ditt textskrivande mycket?
— Ja, det är väl så att texterna alltid kommer från olika håll. Antingen kan det vara en grym bok man har läst och fått en bra bild för, man blir inspirerad av en känsla i en bok. Eller så kan en text börja med att man hör en bra textrad från en annan grupp och så snor man den och gör om den lite. Jag har alltid försökt skriva i bilder, snarare ge en känsla istället för att säga precis hur folk ska tänka. Även om jag i Skitsystem skriver väldigt direkt. Vissa känslor kan jag inte skriva annat än direkt, hat, aggression och ilska t.ex. Men mer djupare känslor tror jag man tar till sig bättre om man får känna efter själv i texten och inte får det på svart och vitt i stora bokstäver. I Grotesque var väl texterna inte särskilt utvecklade alls och i början av At the Gates kanske det blev för pretentiöst, man tog in allt på en gång. Det var väl först på Terminal-plattan (”Terminal Spirit Disease”) som man förstod att man kunde blanda direkta ord med lite halv abstrakta. Det behöver ju inte vara total-abstrakt, inte bara metaforer staplade på varandra.
Men från ”Slaughter of the Soul” tycker jag inte steget är så långt till det jag gör idag. Jag känner att jag har mer koll på det nu. Jag behövde slita mycket längre för att få ihop en bra text, det var kanske tio skittexter och en bra. Det var lite svårt nu när jag gick med i The Crown, för man ville ju skriva så att det inte skar sig helt mot vad de gjort tidigare. Det gällde att få fram den känslan, den där dödsmetalnerven i texterna igen och ändå sätta min prägel på det. Men när jag väl hittade den balansen så var det rätt så enkelt. ”Mange” (Magnus Olsfelt) skriver ju väldigt bra och har verkligen en tanke bakom. Det är liksom inte bara vanligt dravel, det kommer ju ändå märkas vilka som är hans texter och vilka som är mina texter.
Just när det stackars intervjuoffret börjar tro att intervjun leder mot sitt slut slår den fullständigt hänsynslöse utfrågaren till med den mest elaka och pillemariska fråga han bara kunde tänka sig: Ja du Tompa, har du nåt att tillägga?
— Ååhh, den är alltid så svår… jag kan väl säga det att folk inte behöver oroa sig över att jag inte är fokuserad på deras favoritband. Inget band har lidit det minsta av att jag är med i flera band. Personligen, förutom den självklara ”Slaughter of the Soul” som man alltid får dras med, tycker jag att de fyra skivor jag gjort i år är topparna i karriären.
Men du håller med alla oss andra om ”Slaughter of the Soul” och dess storhet? För det är ju den mest uppmärksammade och hyllade platta du gjort.
— Ja, det är det ju, ett tag var man trött på tjatet men nu har jag släppt det och tycker bara det är kul att folk tycker så mycket om den. Man kan ju inte gå och gräma sig för att man måste göra en platta som får bättre recensioner. Varje platta jag gör tycker jag ju alltid är det bästa jag gjort hittills. Men det har ju inte bara med kvalitén på musiken att göra. Det handlar ju mycket om när den kom, vad de andra banden sysslade med och var de människorna som har den befann sig i sina liv då. Ungefär som de tre klassiska plattor som släpptes 1986, ”Darkness Descends”, ”Reign in Blood” och ”Master of Puppets”. Hade de kommit idag hade man kanske inte gett dem samma uppmärksamhet alls. Det handlar mycket om hur mycket före sin tid det är för hur pass klassiskt det blir.
Så det bästa hade väl helt enkelt varit att avsluta karriären med en ny ”Slaughter…”?
— Ja det hade ju självklart varit bra. Jag får väl göra en sån mastodont platta till helt enkelt, men det tycker jag ju att jag gör varje gång.
Med detta löfte avslutar vi intervjun så att Tompa kan gå och fila på årets utlovade mästerverk. Skulle ni av någon anledning vara missnöjda kan ni ju trösta er med att nästa mastodontplatta kommer förr eller senare.
Med tanke på hur länge han varit med kan det dröja länge till finalskivan.
Lämna ett svar