— Jag är jävligt trött på alla band som har “nynojja”, säger Per Ahlén, sångare och låtskrivare i The Wayward Souls. Att hela tiden bara gå in för att skapa nya sound och komma fram med nya ljud.
— När jag skriver låtar är det inte för att göra ny musik — utan bra musik. Folk som säger att musik utan synt är bakåtsträvande gör mej vansinnig.

Wayward Souls är ett av dom unga Stockholmsbanden som sökt sej till sina äldre syskons musikaliska rötter, där Beatles, Creedence och Byrds är grunden för all bra rockmusik. Men det var inte förrän punken kom som dom började gräva lite djupare i skivbackarna.
— Jag har alltid hållit Creedence och Beatles högt, ler Per. När vi hade skolfester och så i grundskolan spelade alltid folk Deep Purple, Sweet och alla dom banden. Och jag kom alltid dragande med mina Creedence-plattor och John Lennons Power to the people, för det var ju så jävla mycket bättre. Tyckte jag i alla fall.
— Det viktigaste är att det finns hjärta i musiken, jag har väldigt svårt att hitta det i mycket av den musik som görs idag. Hellre lyssnar jag på morsans Billie Holliday-plattor eller soul, men den musiken skulle inte vi klara av att spela, vi är ju inte svarta, så det får bli pop istället.

Wayward Souls spelar upp en råmix av sin debut-LP som dom ska släppa i maj. Det låter väldigt mycket 60-tal, men ändå fräscht på något sätt. Rickenbackern finns där i förgrunden, mycket visackord och öppna strängar tillsammans med en tolvsträngad Fender. Några akustiska gitarrer och en halvakustisk Höfnerbas. På tre av låtarna har Putte från Pyromaniacs lagt orgel och det är stämsång och mycket Byrdskänsla. Men det låter annorlunda, råare, modernare — inte så tillrättalagt. Det känns lite underligt att ett band i 20-årsåldern låter på det viset.
— Jag vill inte göra musik som plagierar 60-talet rakt av. Grunden för oss, den musik som vi växt upp med genom våra bröder är ju 60-talets musik. Men vi tycker ju om annan musik också. Hela bandet, förutom jag då, har spelat i olika punkband genom åren. Så det blir automatiskt en hel del 80-tal också. Det får inte bli någon nostalgitripp, det kan det ju aldrig bli för oss eftersom vi inte var med då. Att det kommer just nu är mycket en reaktion mot den moderna svenska rocken. Dom gamla punkbanden har blivit för trötta och sackat av. Dom enda som fortfarande håller är Imperiet, men det är enbart tack vare att dom har en sån bra sångare.
Per hör till dom som tycker att det är fullständigt omöjligt att sjunga på svenska.
— Jag har försökt att skriva texter på svenska, men jag tycker att det låter hemskt. Det låter bättre på engelska. Många tycker att man ska sjunga på svenska om man är svensk, men det tycker jag bara är löjligt. Man ska sjunga på det språk som känns bäst tycker jag. Och det är väldigt få band som klarar av att skriva svenska texter.
Lennon, Fogerty, Paul Weller och Springsteen är dom textförfattare som Per hämtar sin inspiration från. Det handlar mycket om att ta vara på sina drömmar och sin stolthet och mycket om kärlek.
— Mina texter är ofta ganska banala. Men livet är ju så, det är ofta banalt. Det händer väl ibland att jag skriver någon lite mer politisk text, men vi vill absolut inte framstå som ett politiskt band för det är vi inte. Inte mer än vad Fogerty, Byrds eller Springsteen är det.
Tidigare har Wayward Souls givit ut en singel, The Unknown Journey, och så är dom med på en samlings-LP “Distorted sounds” tillsammans med Pyromaniacs, Hidden Charms, Bottle Ups, Showless och Nomads som just har kommit ut.
Nu har dom MNW i ryggen, men singeln dom gav ut fick dom bekosta själva till 50%. Andra halvan betalade det lilla skivbolaget Tracks on Wax. Det kostade 10 000:- med inspelning, press och omslag för 750 ex. Men då hade dom inte någon distribution utan fick gå omkring själva i Stockholm med en massa singlar i en plastpåse och försöka sälja. Hittills har dom fått ut 300:- att dela på i intäkter från singeln. Nu har MNW tagit upp singeln igen och den har sålt i 500 ex i utlandet och 800 i Sverige. Mest i Malmö och Stockholm. Den har spelats i radion i Frankrike, Västtyskland, Holland, Belgien och Spanien.
— Vi har inte spelat utanför Stockholm ännu. Det skulle vara kul att komma ut och åka lite i Europa, Pushtwangers och Nomads har ju varit ute. För det är ju det som är roligt, att stå på scen. I studio blir man ju bara tokig. Det är klart att det är roligt och att man blir stolt om någon köper skivan och säger att den är bra, men att stå på scen och få göra något som man verkligen tycker om och hoppas att andra gör det. Det är bara jävligt kul.
— Visst är det en egotripp att stå på scen, men man gör det ju inte för att spänna sej eller för att ställa sej över folk, det är ju inte det det handlar om.
— Jag har stått framför spegeln och tränat och lärt mej olika danssteg från en video med Bluesbrothers, men sånt tycker jag bara är roligt. Sånt får jag själv en kick av att titta på — istället för såna “djup-djup-djup-band” som bara står och mässar och skriker ut sin ångest, det får jag verkligen krupp av. Vad fan ger det?
— Dom får gärna stå i ett badrum och yla men inte på en scen. Det måste finnas någon glädje och lite ilska i det man gör.
— Vissa människor och band har en sån fantastisk utstrålning. Jag menar, man kan ju haja varför Elvis Presley slog igenom när man ser gamla rockrullar. Det bara strålar från honom från TV:n på en rasslig bild från -56. Eller titta på Little Richard, eller Springsteen. Då hajar man vad det handlar om.
— Men det måste vara äkta, det får inte vara så att bandet bestämmer sej för att “nu ska vi gå in och hoppa och röra på oss ordentligt.” Det måste komma av sej självt. Annars blir det bara fel.
— Äh, musiken är inte så jävla viktig förresten. Det är kul som fan att lira, men man ska nog inte ta det för allvarligt. Vad det handlar om egentligen är ju att man ska gå ut och ha kul.
— It’s only rock’n’roll.