Efter ett tag blir man så trygg, man vet precis vad man kan och vad man ska göra. Jag blir galen av att det inte är farligt någonstans, jag måste ha en utmaning, säger Carin Kjellman från Folk & Rackare.
Hon har precis släppt en solo-LP som är ett stort kliv bort från folkmusiken. Det är en mycket annorlunda skiva. Vacker, men ändå brutal. Carins röst ligger högt ovanför musiken och svävar fram på väldigt vackra och spröda melodislingor och i botten ligger ett väldigt tungt och bastant komp, men ändå luftigt.
— Det var någon som sa att det låter som Richard Thompson möter Phil Collins. Och det låter rätt mycket så. Jag har velat ha tunga trummor, riktiga trummor som känns i magen och inte någon trummaskin som låter likadant, men inte känns i magen. Jag har sökt just den brytningen mellan min röst, som är ganska vacker och melodierna, som i sej också är vackra. Jag är ju ingen rock’n’roll-sångerska, så det måste komma något som bryter, något som är hårt och tufft men ändå inte kallt — något som irriterar lite. Annars blir det bara slätt.
Carin har jobbat med Folk & Rackare sedan -76 och gjort sex LP med dom. Men hon har tröttnat lite på alla måsten och ramar som inte går att spränga i folkmusiken. Tidigare gjorde hon inte någon musik som riktigt var hennes egen. Det är klart att dom tonsatte en del gamla texter och så. Men nu står hon för första gången riktigt naken och ensam och ställer ut sej själv.
— Det är klart att det är svårt att göra en sån här grej, samtidigt som det är väldigt roligt. Folk som känner mej sen tidigare har ju en väldigt klar bild av vem jag är och hur jag ska låta. Några kommer nog att bli chockade och tycka att jag har sålt mej. Men det här är något jag velat göra länge egentligen. Det har bara inte blivit av förrän nu. Jag har alltid skrivit på små snuttar, dikter och dagböcker.
— Från början var det meningen att jag skulle göra en platta med bara Sandy Denny-låtar, men när jag lyssnade närmare på låtarna var det inte många som höll, så jag började skriva lite själv. Men i början var jag osäker på om materialet skulle hålla. Det tog väldigt lång tid för mej innan jag vågade visa det för någon.
Det var Tommy Cassemar som fick lyssna på en demo Carin gjort hemma. Han blev intresserad och Carin blev intresserad av killarna som kompade Johan Lindell. Clarence Öfverman på keyboard, Micke Jahn — gitarr, Tommy Cassemar — bas, Pelle Alsing — trummor och Thomas Gustavsson på sax. Alla har hjälpts åt, kommit med idéer och bidragit med sin bit, inte minst Dagge Lundqvist som producent. Det har varit ett kollektivt arbete från början till slut. Det viktigaste var att inte göra plattan för slick, utan försöka fånga ögonblicken med nerv i studion.
— Det är väldigt svårt att jobba så. Man vill gärna fylla i alla luckor när man arrangerar musiken, men man måste lämna lite luft och luckor åt den som lyssnar också att fylla i själv. Vi har klippt bort många snygga pålägg för på något sätt har det blivit för matt, för tamt och alldeles förbaskat vackert. Det är samma med texterna. Man måste lämna lite luckor och luft åt folk. Samtidigt som jag inte vill vara för tydlig, hoppas jag att texterna inte blir så fragmentariska, att det inte går att hitta någon substans i dom heller.
— Kraften från folkmusiken har jag på något sätt behållit lite i mitt sätt att sjunga. Möjligen fraserar jag lite annorlunda. Men om jag ylar till lite som man ska göra i rock låter det bara larvigt. Så när det gäller mitt eget uttryck och min egen musik är jag nog väldigt trogen min person. Men det är klart. Jag lyssnar ju mycket på musik, allt från klassiskt till Joni Mitchell och band som Nomads till exempel. Nomads tycker jag är väldigt roliga. Det är väl inte sån musik jag tar till mej direkt, men jag gillar det där bråkiga, inte riktigt färdiga lite sökande och ”nu-jävlar-ska-vi-ge-dom”.
— Jag tror att det är väldigt viktigt att alltid vara nyfiken. Jag är det mest för att jag tycker att jag kan så lite. Det är så lätt att bli blasé och bara hålla på med sin grej och aldrig orka ta sej utanför ramarna.
Carin vill gärna ut med bandet och turnera, men killarna i bandet är upptagna på annat håll över sommaren och Carin ska ut med Folk & Rackare. Hon vill vänta tills hon kan få med sej hela bandet ut. Eftersom alla har jobbat så mycket med musiken på skivan är dom inte utbytbara, tycker Carin. Men till hösten är det meningen att dom ska visa upp sej live.