Altorp. Bara en station kvar. Några minuter senare rullar det smalspåriga lilla tåget på Roslagsbanan in på Lahälls station strax utanför Stockholm. Det skramliga tåget stannar med ett gnissel.
På perrongen möter Ola Magnell. Varmt klädd. Tjock vinterjacka, jeans och rejäla gummistövlar. Det är en typisk innesittardag. Små regndroppar och fuktig luft gör en frusen.
Vi går vägen fram som leder till ett vackert villaområde, efter några minuter är vi framme vid Olas villa. Ett gult trähus — som numera är en utbyggd sommarstuga — beläget på en liten bergknalle med en lummig trädgård runtomkring.

I dörren väntar Olas hund Bianca. En liten nyfiken Skye Terrier med yvig brun päls, viftande svans och hår framför ögonen.
— Det är min fyrbente vän, ler Ola.
Över stereon i ett av rummen hänger ett fribrev skrivet med vacker gammaldags sirlig stil:

“Ola Magnell utses härmed till hedersfånge nummer 231 vid fångvårdsanstalten i Gävle. Innebärande att han frias från inbrott å egendom, stöld å ägodelar, rån å sin person, bedrägerier av alla slag, misshandel mot sin kropp, kidnappning av hustru och barn och övriga i rikets lag förekommande brottsliga handlingar. Allt som tack för underhållning å anstalten”.

Ola har spelat där som på så många andra anstalter under de år han har uppträtt för publik. Vid stereon står en helakustisk gitarr.
— När jag skriver mina låtar använder jag min akustiska gitarr, berättar Ola och häller upp kaffe i de framdukade kopparna. Men när jag spelar med mina kompisar i bandet använder jag elgitarr, det gör sig bäst i ljudbilden.
Ola Magnell är 38 år. Han har gjort sju soloalbum och ett antal singlar under de tio år som han varit musiker på heltid. Första singeln hette “Påtalåten” och följdes av LP:n “Påtalåtar”. Genombrottet kom 1975 med LP:n “Nya Perspektiv” som såldes i uppemot 100.000 exemplar.
— Det var publikt sett ett genombrott. Men det var kanske inte ett lika stort genombrott för mig personligen om jag jämför med plattorna som följde.
Ola är uppvuxen under den tid då den första rockvågen bredde ut sig över världen.
— Det var under femtiotalet då jag gick i klass 1:5 — första året i realskolan — som jag lyssnade på Buddy Holly, Bill Haley och Little Richard, poängterar Ola och får något drömskt i blicken. Det är den typen av musik som jag oftast återvänder till i fantasin. Den gamla rockmusiken har satt sin prägel på mitt sätt att tänka musikaliskt.
Olas senaste LP heter “Onkel Knut”. Den innehåller nio starka låtar som kom till under ovanligt kort tid. Allt skrevs på fyra veckor.
— Det gick väldigt bra att skriva låtarna till den här LP:n. Jag bytte helt enkelt mitt telefonnummer. Det var mycket billigare att göra det än att åka till spanska landsbygden för att få vara ifred. Det fungerade faktiskt, skrattar Ola och ser belåten ut.
“Onkel Knut” är den sjunde LP:n i ordningen och liksom den förra — “Gaia” — är den producerad av Mats Ronander.
— Han har gjort mina låtar lite rockigare, vilket jag alltid själv velat göra. Jag har alltid gillat “Mallas” sätt att arbeta, det kändes helt riktigt att låta honom producera min nya platta.
“Onkel Knut” är en jämnare LP än de tidigare. Dessutom har Ola med åren fått en betydligt bättre röst.
Under sina år som musiker har han fått väldigt mycket beröm för texterna. Han har ofta kallats rock/pop-poet. Texterna innehåller saker som är jordnära och angår oss alla på ett eller annat sätt: Jord. Eld. Träd. Väder. Känslor. Orden väver han ihop till små korta berättelser eller sagor och sjunger dem på ett sån’t sätt att man tror varenda ord. Sjunger karln att jag har smuts under naglarna så känns det som om jag har just smuts under naglarna…
På “Onkel Knut” har även låtarna blivit jämnare inbördes. Tidigare har texterna varit utmärkande. Men här har en fin blandning text och musik gjort låtarna mer samspelta och “hela”.
— För mig är det hemskt viktigt att det jag sjunger blir integrerat i musiken, poängterar han bestämt.
— Jag vet en del av mina tidigare plattor där sången har framhävts väldigt starkt och folk har sagt “fan vilka bra texter du skriver“. Då tycker jag att jag har misslyckats i studion med att skapa den rätta atmosfären i musiken. Låtarna ska ha den rätta suggestiva känslan som inte talar till intellektet utan går direkt in till hjärtat. Och som dessutom kommer från hjärtat och inte från huvudet.
— För övrigt vill jag inte kalla det jag skriver för texter. Jag tycker att ordet text är ett väldigt hårt ord som passar bättre in i datasammanhang.
Ska vi säga lyrik?
— Jaäe, det vågar inte jag säga. Den bedömningen får skivköparna göra…
— Då jag skriver utgår jag rätt mycket frän mig själv. Liksom en spegelbild.

Jag högg min ved men varje dag
Väckte nytt sly av gammalt obehag
Jag hade luftat mina lungor
Men aldrig sagt ifrån

Retroaktiva fenomen
Ville släcka min eld med fotogen
När sammanhangen nådde tungan
Fanns ingen telefon

Jag ville varken stanna eller fly
Jag såg inga trän för bara sly
När jag föll på knä
Mot timrets trä
Kom tårar
Men boningen var kall
Boningen var kall

/”Boningen var kall” från “Onkel Knut”.

— Bokstavligen handlar det om att sticka ut till landet ett tag för att få lite lugn och ro. Men det kan också tydas som om huset är en bild av en människa.
— Jag skriver ibland om självupplevda händelser på samma gång som jag fantiserar. Det går inte att lita på mig inte, Ola ser finurlig ut. Idén till en låt får jag liksom en fågel kommer och sätter sig på min axel. Det bara händer.
— Förr i tiden kunde jag få väldigt roliga idéer till låtar helt spontant under mina nattliga drömmar. Jag har vid några tillfällen ställt väckarklockan för att på prov vakna mitt i sömnen och anteckna mina drömmar, fnissar Ola som om han helt plötsligt kom att tänka på något roligt.
— Jag drömde häromnatten lustigt nog om Mats Ronander. Han låg på golvet på en herrfigga (herrtoalett) av alla ställen och han var hyperventilerad (mycket drogad). Jag blev väldigt orolig så jag ringde till en läkare i en telefon som hängde på toalettväggen. Sedan hände det en massa konstiga saker av intrikat slag som jag kanske inte ska berätta här, skrattar Ola och gestikulerar med händerna.
Ola fortsätter att prata drömmar. Han lutar sin skäggiga haka i handen och väser fram lite då och då, “det här med drömmar är jävligt intressant. Drömmar ska man ha, det är ett sätt att överleva”.
Han berättar att han som liten ville bli proffsboxare, vid tolvårsåldern var han helt säker på sitt yrkesval. Han skulle bli proffsboxare. Ola gick med i en klubb och började träna så svetten lackade. Han ler när han berättar sina minnen från “boxarkarriären”.
— Jag slutade när jag var 16 år. Det gick så dåligt på tävlingarna. Dessutom fick jag en hjärtmuskelinflammation så jag var tvungen att sluta.
Han sitter bekvämt tillbakalutad i sin fåtölj. Då är det svårt att tänka sig att pop-poeten Ola Magnell har skuttat omkring och sparrat i en boxningsring.
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Olas livsåskådning idag är: “att tända så många ljus som möjligt när det börjar mörkna”.
— Det är väl en bra livsåskådning. Det är så många som gnäller och målar fan på väggen, bl.a. när det gäller den nya teknologiska utvecklingen. Det är en väldigt intressant tid vi lever i just nu, även om teknologin — som allting annat — i vissa olyckliga fall kan missbrukas.

Måla fan på väggen
Om jag fattat det rätt
Då kan vi lika gärna
Spela rysk roulett

Storebror ser dej
Bryta mot en ny lag
Och få ont i din själ
Hjärnorna ruttnar
I en videovärld
Barnen ignoreras ihjäl

/”Fan på väggen”, Olas egen favoritlåt från senaste plattan.

— Vi borde vara lite mer frimodiga. Inte så ängsliga och rädda för vår “käre” storebror. Borde behandla honom lite mer respektlöst överhuvudtaget och skämta med honom lite oftare. Det tål han visserligen inte. Men jag tycker att man ska göra det i alla fall, säger Ola lugnt och tar en klunk kaffe.
Klockan är fyra och ute har det redan blivit skymning. Ola tittar ut genom fönstret.
— Jag brukar sova psykiskt vid den här tiden på dygnet. Jag har en lite annorlunda dygnsrytm. I vanliga fall går jag och lägger mig mellan tre och fem på morgonen och vaknar omkring elva på förmiddagen. Det måste vara tyst omkring mig för att jag ska få något kreativt gjort. Lugn och ro blir det inte förrän alla har gått och lagt sig.
På fritiden händer det att Ola går ut i naturen, tittar på stjärnor en klar natt eller helt enkelt läser en bra bok. Är Ola Magnell så lugn och tillbakadragen som det verkar?
— Jag har ett jäkla temperament. Mitt humör är ganska nyckfullt. Går upp och ner ofta. Men det ser jag snarare som en tillgång hos mig.
Han går ut i köket och hämtar glass och ytterligare en kanna kaffe.
— Du förstår, jag är lite förkyld och halsen är inte vad den borde vara. Glass är bra för sångrösten. Han harklar sig och stoppar in en rejäl sked glass i munnen.
Ola och bandet ska senare på kvällen spela i Örebro. Gruppen består av: Micke Jahn/gitarr, Olle Westerberg/klaviatur, Tommy Cassemar/bas och Affe Byberg/trummor.
— Jag tycker det är fruktansvärt roligt att spela. Med bandet speciellt. Synd bara att det inte finns större publikunderlag. Det är bara i universitetsstäderna som det funkar riktigt.
Det sägs att Ola har en ny hatt för varje turné som han gör…
— Njaaei. Han sneglar förläget.
— Var har du hört det? Har du läst det nå’nstans? Fnissar han och erkänner i nästa andetag:
— Jo visst är jag förtjust i hattar. Just den här turnéhatten sitter på Onkel Knut.
— Onkel Knut finns med i en textrad i låten “Kärlek” från min senaste platta.

Fridens bror tog släden och for
Hem till citys näbbar och klor
Sund och trind sen han tagit en paus
Hos Onkel Knut och faster Kaos

— Han passar bra in på mig. Medelålders och lite knuten. Lite hämmad. Jag tror att folk i allmänhet uppfattar mig som lite knuten, hämmad och knepig sådär. Men jag ser inte på mig själv på det viset. Det är lite självironi också.
Men hatten då… Hur ser den ut?
— Ja, den är fruktansvärt smutsig och kall därför att den ligger kvar i bullan (turnébussen). Jag glömde den där. Den ser väl ut som en så’n som medelålders herrar använde på femtiotalet. Faktiskt ganska snygg. Grå filthatt. Mjuk och fin sådär.

Ola lyckas inte dölja det längre — det är hans lyckohatt.
— Den ska vara med nå’nstans hela tiden, medger han. Även om jag glömmer den på hatthyllan i bussen — vilket gud förbjude. Den ska vara med alltså. Att glömma den på turné. Även om upptäckten görs en mil ifrån. Det hjälper inte. Det är bara att vända. Man ska vara i hatten, försöker han skämta bort.
I själva verket rör det sig om skrock…
Recensioner däremot — det skämtar han inte bort.
— Just det här att bedöma vad jag gör vill jag inte lägga mig i. Men visst betyder recensionerna mycket för mig. Tillvaron sviktar — ja hela jag sviktar som människa eftersom musik betyder allt för mig.
— Men jag får ändå inte haka upp mig på det.
Det kan tyckas väl tidigt att fråga Ola om material till en ny LP.
— Det finns ju alltid material. Det gäller bara att få lite lugn och ro att sammanställa det.
— Jag får väl byta telefonnummer igen…