Det kan tyckas märkligt att vi har en intervju med en person som gör utpräglat kommersiell reklammusik för olika svenska industriföretag. Men intervjun är intressant av flera skäl. Dels därför att Peter Wiberg, som den här personen heter, i gebitet är mycket ansedd. Han är t ex mångfaldigt Oscarsbelönad som kompositör i världens mest ansedda Grand Prixtävlingar för industrifilmer; Dels därför att han pratar om intressanta saker — bl.a. kreativitet kontra försörjning, hur man hittar en personlig nisch där ens arbete känns roligt och stimulerande — frågor som med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut idag och hur den i framtiden kan tänkas gestalta sig, är aktuella.
Åsikterna som Peter Wiberg står för kan tyckas obskyra och märkliga, men i beaktande av de framgångar han faktiskt har haft inom reklambranschen känns de ändå viktiga att lägga fram. Läs och begrunda. Inte minst kan man se dem som uttryck för vissa samhällsförändringar, steget in i vad man brukar kalla det postindustriella informationssamhället. Intervjuare är Samuel Helperin.

S: Hur ser du på musikens funktion i dagens samhälle?
P: Jag har väldigt svårt att se musiken som en helt isolerad konstföreteelse. Jag har alltid sett hela frågeställningen tvådelad. Man kan dels se utifrån till musikens villkor och dels dess roll, om du sedan placerar musiken i mitten så är den påverkad till femtio procent av villkoren och femtio procent av rollen. Själva musiken i sig verkar vara väldigt påverkbar. Ändrar du rollen eller villkoren så förändras musiken också, musiken flyter helt enkelt omkring mellan dessa två poler.
Men den problematiken har jag för länge sedan slutat att fundera över. All energi har gått till att fixa upp hantverket som sådant, men det är många som rynkar på näsan och fnyser åt en lite föraktfullt. Det är så många som har gjort det i så många år, att jag har slutat att reagera. Någonting som är mer överraskande och mer intressant att notera, är att sedan jag slutade jobba inom skivbranschen har jag upptäckt att många av de verkligt kreativa människorna som gjort en insats inom denna bransch, nu sitter som idékläckare på reklamföretag och liknande. De struntar i musikbranschen, för det är för dåliga villkor där. Och därför har det olyckliga skett att de duktiga, kreativa personerna, alla de med de rätta visionerna, kunskapen och glöden, de finns inte inom musikbranschen — det är för dåliga villkor där. Det verkar precis som om musikbranschen, i motsats till reklambranschen, nästan helt saknar förmåga att rekrytera nytt friskt blod.
Tag ett konkret exempel när det gäller de olika villkoren, Schlagerfestivalen, dit skickade jag en låt. Sammanlagt var det ett par tusen inskickade. Av dessa sållades det bort lite här och lite där så det återstod nittio. De sållades återigen så det återstod tio, och däribland kom min låt med. Att komma så långt är bra, men den ekonomiska verkligheten är att jag förmodligen går back flera tusen. Det är nämligen så att man får pröjsa sina demotaper själv.
Detta att jämföra med följande: En reklambyrå ringer mig och vill att jag skall skriva en originallåt som skall användas i en reklamfilm eller i ett reklamutskick på kassett. Då säger jag: Helt OK. Produktionen kostar si, rättigheterna kostar så och betalningsvillkoren är tio dagar netto. Och det finns ingen i reklambranschen som reagerar på det. Med risk för att bli tjatig, vilken idiot som helst kan se skillnaden, villkoren skiljer sig som natt och dag. Och detta med att begåvningarna hoppar av, en efter en från musikbranschen, är en eländigt sorgsen historia.

De dåliga villkoren inom musikbranschen har gjort att många av de verkligt kreativa människorna som gjort en insats inom musiken, nu sitter som idékläckare på reklambyråer.

S: Hur har din syn på människor förändrats under de senaste åren?
P: Jag upplever mig själv som både lite mer känslig och kräsen när det gäller nytt kontaktskapande med nya människor. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de få individer som sticker ut från den stora grå, tjocka, tråkiga massan och samtidigt tycker jag både synd om och föraktar den allt mer rådande attitydmobbingen. Detta tycker jag gäller generellt i samhället, oberoende yrkeskategorier och socialgrupper. Tag bara det här med pappaledighet. Tro det eller ej, så finns det idag — 1984 — fortfarande en klar attitydmobbing mot detta. Tar du sedan mer udda yrkeskategorier så blir mobbingen mer konkret.
Och där har du den gamla historien igen, när någon frågar en musikant: — Och vad gör du då? — Jag är musiker, och så skriver jag lite låtar. — Vad kul då! Men vad jobbar du med?
Och fortfarande är det musikerna tillsammans med diskarna som tillhör det lägsta kastet på Danmarks-, Finlands- och Tysklandsfärjorna. Det har helt enkelt blivit så att jag numera har blivit lite tjurskallig. Jag har klart för mig hur jag vill leva, vad jag vill tycka och vad jag vill göra. Människor som är en smula galna, som går sina egna vägar, det är någonting jag mer och mer uppskattar. Jag kan tycka rätt illa om en person ibland, egentligen. Men jag tycker om honom ändå, därför att han är så out, att han så fullständigt vågar göra sin egen grej. Det har blivit så för mig, att alla människor som vågar ställa sig utanför den här attitydmobbingen, de kan jag uppskatta, även om jag egentligen inte gillar dem.
Det är skönt med människor som stiger ut ur den grå dimman, ställer sig i motström och trotsar massorna. Det är de som gör vårt samhälle personligt, det är dessa färgklickar som sätter sprätt på tillvaron och som delvis inspirerar mig.
S: Har du något aktuellt exempel på någon tillräckligt ”out” företeelse som du även kan stå ut med rent socialt?
P: Nja,… Jo, för sjutton! Cirkusplattan som Olle Niklasson har gjort, där har du ett bra exempel på skivproduktion som det görs alldeles för lite av här i Sverige. Tänk dig själv! Vilken vansinnig idé att göra cirkusmusik utan cirkus och sedan annonsera: cirkusorkester söker cirkus. Den killen kan få ett vansinnigt intressant, bra betalt jobb med vrålhippa jobbarkompisar inom vilken reklambyrå som helst, i morgon. Då får han en rejäl månadslön för sitt arbete och sin kreativitet, i stället för lite tillfälliga småsmulor från kulturbidragstårtan. Och där kommer det tillbaka igen — musikens dåliga villkor.
S: Så som jag uppfattar det, har du aldrig försökt dig på att vara riktigt trendig i ditt syntskapande, vare sig på den första lilla Korgsynten eller på den Emulator du har idag. Är det rätt iakttagelse?
P: Ja, Jag har aldrig riktigt gillat det här typiska elektroniska syntljudet som finns i de förprogrammerade syntarnas värld. Snarare är det så, att en del människor har anklagat mig för att använda synten enbart för att härma akustiska instrument. Detta är en fullständigt felaktig bedömning. När jag använder synten i min musik så försöker jag tänka orkestralt och det är möjligen på grund av detta feltolkningen beror. Sedan är det ju en helt annan sak att jag numera använder nästan uteslutande Emulatorn i mina produktioner. Men min grundfilosofi är att inte ersätta en massa musiker med min maskin, utan att jag på ett väldigt konkret sätt kan genomföra och förverkliga mina ”orkestrala” idéer direkt på en tape.

De verkliga hjärnorna

S: Det här med trendigheten i stort inom hela musikbranschen är ju inte så lyckat i längden.
P: Nej, det märkliga är att det inte är så lyckat över huvud taget. Ett av de många underliga fenomenen inom skivbranschen är ju dessa överreklamerade trendiga dagsländor. Du kan inte slå på TV:n eller öppna Expressen, Vecko-Revyn eller vilken tidning som helst utan att läsa om de här gängen, precis som om det vore en vansinnigt stor grej, så du väntar dig att de har sålt femtiotusen ex. Men de säljer inte mer än femhundra, om ens så mycket.
Men de verkliga hjärnorna som fortfarande finns kvar inom skivindustrin, de missar man, de skrivs det inte så mycket om, de syns sällan i TV, och förekommer i bästa fall någon gång i kvartalet i radio.
Fördröjningseffekten från den stunden du levererar den färdiga produkten, tills dess du får någon form av gensvar, är mångfaldigt kortare i reklambranschen än inom skivindustrin. När jag levererar musik till en annonsbyrå, så dröjer det inte många dagar innan det säger pang på bankkontot, sedan ringer annonsbyrån och tackar för ett gott jobb. Företaget som gett annonsbyrån i uppdrag att ordna hela reklamkampanjen ringer också titt som tätt och visar sin uppskattning och i många fall förbeställer de redan på direkten nya jobb. Att få en sådan direkt respons på det jobbet man gör, kan du ju själv förstå är väldigt stimulerande. Man blir glad. Ett liknande förfarande existerar inte inom skivindustrin. Framgångarna är lite väl godtyckliga där.
S: Menar du att skivbranschfolk skiljer sig så markant ifrån andra yrkesgrupper?
P: Tänk dig en duktig yrkesman som söker jobb på Volvo och får svaret: Okej. om du gör ett bra jobb och har tur så får du kanske betalt efter ett år eller så. Men alla verktyg och redskap får du hålla med själv. Tänk dig in i detta. Det är ju bara musikfolk som går på den grejen.
S: När började du egentligen med reklammusik?
P: Någon gång i mitten på sjuttiotalet kom jag igång lite smått, men de sista åren har det varit uteslutande reklam- och industrifilm som almanackan varit mer än sprängfylld av.
S: Du gör ju nu väldigt mycket jobb för utlandsbruk. När tror du reklam-TV kommer att införas i Sverige?
P: Svårt att säga. Men jag tror betal-TV kommer först. Sedan tror jag att det viktigaste steget är att monopolet bryts och att det därigenom kommer att uppstå olika mediavarianter mestadels på gott, med något enstaka ont undantag. Men monopolet måste brytas.
S: Vad kommer att hända om inte monopolet bryts?
P: Det kommer att tyna bort när satelliterna kommer. Den intressanta frågeställningen är ju hur S.R. kommer att använda de resurser de har. Man kan ju redan idag starkt ifrågasatta åtminstone en del av de inhemska produktionerna som görs. Nu menar jag inte att vi skulle göra en massa amerikanska varianter, men visst finns, det betydligt djärvare sätt att sätta ihop ett manus än det vi brukar se på svensk TV.
S: Men det finns väl människor inom Sveriges gränser som med lätthet skulle kunna fixa upp det på ett tillfredsställande sätt?
P: Javisst, det är inget snack om den saken. Det är bara att konstatera att de reellt kreativa krafterna har en markant tendens att hoppa av S.R., monopolet har inte tillräckligt stark konstnärlig miljöanda för att dessa personer skall finna det tillfredsställande att jobba vidare. Därmed inte sagt att jag helt ohämmat sågar allt som görs på radio och TV i Sverige. I många stycken produceras det helt makalöst bra saker, men vad jag vill komma åt är att det finns en klart farligt tendens. Och jag tror att de krafterna och den kunskapen som i dag skulle behövas för att förvandla t ex ”Taxibilders” grundidé till en pangsuccé, finns på till exempel annons- och reklambyråerna.
S: En annan paradox i sammanhanget är ju att samtidigt som det är anställningsstopp på S.R. finns en ständig efterfrågan på kreativa kvinnor och män inom reklambranschen.
P: Är det någonting som jag fått klart för mig, så är det att hela samhället är en enda stor paradox.
S: När jag har lyssnat på dina produktioner har jag lagt märke till att det alltid är bra speakers med, jag trodde det var någonting det var ont om i Sverige.
P: Nej, det tycker jag inte. Det skulle i så fall vara på den kvinnliga sidan, där är det faktiskt väldigt tunnsått. Elisabeth på TV är en av de få som är helt okej. Om vi sedan ser på den manliga sidan är det inga problem. Hasse Gustavsson, Harry Goldstein, Bob Stralander inte att förglömma plus ett par till, står helt i klass med andra bra speakers utomlands.
Det här med att jobba som speaker är ett enormt svårt jobb. Att kunna tala in olika texter med rätt dragningar, betoningar osv är faktiskt ett helt litet konststycke i sig. att få en text direkt i näven, snabbt kolla igenom vad den handlar om och sedan läsa in detta på ett naturligt sätt direkt in på tape, det är det inte många skådisar som fixar upp. Men som sagt, vi har några här i Göteborg.
S: En sista liten profetia angående musiklivet här i Sverige.
P: Vi måste snabbt som ögat få i gång en debatt angående både den så kallade kommersiella och den stads- och kommununderstödda musiken och konsten. Vi måste debattera konstnärernas villkor, annars kommer alla kreativa förmågor som idag finns kvar inom musik-, ja hela kultursektorn att hoppa av och sugas upp av andra mer alerta sektorer inom och utanför samhället där villkoren är betydligt gynnsammare, och där det visas uppskattning för kreativitet och kunskap.