Fyra långhåriga killar kliver in på scenen och tar plats vid sina instrument. I skenet av lamporna från ljusanläggningen spelar de sin hårdrock, som dånar ut ur de jättelika högtalarna. Tusentals åskådare jublar och klappar händerna.
Men texterna skiljer sig från de som de flesta andra grupper sjunger, Gud, Jesus och frälsning är flitigt återkommande ord. Gruppen heter Jerusalem och är en av landets populäraste rockgrupper. För några år sedan var den portad i en av landets största frikyrkor — men nu spelar de rock på heltid för att nå ut med det kristna budskapet, evangeliet.
Det har onekligen hänt en del inom den kristna musiken sedan Jan Sparring rörde upp en storm inom kristenheten med sitt beslut att åka på turné i de ”syndiga” folkparkerna…

Idag är rockmusiken etablerad bland kristna ungdomar. I var och varannan kyrka finns en rockgrupp.
Men det tog ett tag innan pop och rock blev riktigt rumsren. Visst spelade kristna ungdomar rockmusik tidigt. Det var dock inget som passade i kyrkorna, som av tradition har svårt att acceptera nymodigheter.
Äldre människor minns kanske att dragspel — och ännu tidigare fiol — länge betraktades som ”syndiga” instrument eftersom de användes på dansbanor.
Och medan popmusiken fick sitt stora genombrott i början på 60-talet dröjde det ända till slutet på samma decennium innan någon kristen sångare började sjunga pop.
I ett traditionellt TV-program med kristna sångare dök plötsligt en nykomling upp och skakade om tittaren.
Dels var han inte klädd i kostym — han hade istället vardagliga kläder — och dels sjöng han en egenhändigt komponerad poplåt med den engelska titeln ”Good old Sunday school”.
Killen hette Ingemar Olsson och utbildade sig just då till frikyrkopastor. Ända sedan dess har han fått bära epitetet Poppastorn.
Ingemar Olsson var den kristna popmusikens store pionjär. Första LP-skivan kom 1970 och den blev omdiskuterad. Inte nog med att den innehöll svängig popmusik och kritik mot de kristna veckotidningarna — musikerna på plattan var dessutom ”vanliga” studiomusiker.
Bland musikerna fanns t ex trummisen Ola Bunkert och gitarristen Janne Schaffer. Och skivan producerades av Claes af Geijerstam.
Ingemar Olsson är idag fortfarande aktiv musiker, sångare och låtskrivare. Med 13—14 års distans till sina uppmärksammade inbrytningar säger han:
— För mig var det aldrig så märkvärdigt. Efter ett antal år med olika popgrupper på olika klubbar var popen min musik. Jag hämtade min musikaliska inspiration från t ex Beatles.
När jag sen började göra texter med kristet budskap var det naturligt att jag sjöng dem till popmelodier. Och Janne Schaffer & Co var ju mina kompisar. Jag hade ju under många år spelat på samma ställen som de.

Profan inspiration

Ingemar Olsson fick musikalisk inspiration från s k profana grupper, men ungefär samtidigt som Ingemar började framföra sin kristna popmusik tog gospelutvecklingen fart i Sverige.
Stora körer som Joybells och Choralerna inspirerades av amerikanska körer typ Edwin Hawkins Singers och drog fulla hus i kyrkor landet runt med sin oerhört svängiga gospel.
Och Jan Sparring och hans kompgrupp med pingstpastorn Pelle Karlsson i spetsen drog ut i folkparkerna och sjöng och spelade om Gud och Jesus så det stod härliga till. En del protester höjdes från kyrkofolket i början — men de dog ut så småningom.
En av de mest uppmärksammade grupperna från den tiden var gospelgruppen Christians, som nästan helt satsade på publiken utanför kyrkorna. Ja, de satte t.o.m. upp en egen krogshow — något mycket sensationellt på den tiden. Men medan gospelmusiken snabbt fick fotfäste tog det ytterligare ett tag innan popmusiken blev accepterad.
I början av 70-talet började dock en man vid namn Tomas Ernvik göra väsen av sig. Oväsen tyckte många.
Hans stora förebild var den engelske supergitarristen Eric Clapton.
Ernvik gjorde kristna texter till tunga blueslåtar som han oftast komponerade själv och framförde tillsammans med resten av gruppen Vatten.
Tomas Ernvik blev sedan centralgestalt inom det kristna musiklivet i Göteborg, där den största utvecklingen skedde under första hälften och mitten på 70-talet.
Anledningen till att Göteborg dominerade var sannolikt att Björngårdsvillan finns i staden. I ”Villan”, som blev riksberömd genom otaliga TV-program med glada sjungande ungdomar, fick alla grupper, sångare och musiker uppträda — även de som inte var tillräckligt ”rumsrena” för kyrkorna.
Björngårdsvillan blev en oas för kristna människor som gillade svängig gospel, pop och rockmusik. Dit tog man också med sig kompisar som gillade bra musik.

I mitten på 70-talet spred sig med blixtens hastighet nyheten om ett nytt häftigt kristet rockband: Jerusalem. En göteborgsgrupp som spelade dånande rockmusik.
Jerusalem var den första kristna gruppen som kompromisslöst gick in för hårdrock. De var visserligen inte välkomna överallt — men var de än spelade så kom ungdomar i massor.
Gruppens ledare, Ulf Christiansson, försökte inte gömma undan budskapet för att inte stöta sig med någon. Nej, det var raka rör. Evangeliet skulle ut — till varje pris.
— Rocken har alltid varit min musik, säger Ulf Christiansson. Innan jag blev frälst spelade jag i andra grupper. Impulserna fick jag från Kinks, Rolling Stones med flera. Men att vi blev först med att spela hårdrock beror nog på att ingen tänkt på det tidigare.
Reaktionen blev på sina håll ganska våldsam mot Jerusalems musik. När en tape med gruppen spelades i det kristna musikprogrammet Till Glädje fick redaktionen massor av skällbrev där man klagade på Jerusalem och deras ”ogudaktiga” musik. Och till en av Göteborgs största frikyrkor var de inte välkomna.
— Ändå var det inte så mycket negativt som man kunde tro, säger Ulf Christiansson. Ibland fick vi skäll i andra hand — det var sällan någon kom fram till scenen och klagade.
Det mesta skället gällde den höga volym som Jerusalem använde. Men volymnivån behölls med motiveringen att rockmusik ska spelas högt.
— Vi sänkte aldrig volymen, däremot blev vi bättre och bättre så att musiken inte längre var så brötig. Och dessutom lärde vi oss att mixa bättre. Detta tillsammans gjorde att man sedan inte upplevde volymen som lika hög som tidigare, menar Ulf.

Nya rockgrupper

Efter Jerusalem har det kommit fram många nya kristna rockgrupper. Och nu är utvecklingen inte lika koncentrerad till Göteborg som tidigare. Runt om i landet spelas det rockmusik av kristna tjejer och killar.
Men det är fortfarande ganska svårt att nå utanför den kristna lyssnarskaran. Många kristna grupper har svårt att få spelningar i s k profana sammanhang.
Göteborgsgruppen Salt, som också var banbrytande på 70-talet med sin funk-jazz-blues-rock, är ett exempel på en grupp med skickliga musiker som har svårt att nå ut. Trummisen Danne Gansmoe berättar:
— En del är rädda för att släppa in oss på exempelvis diskotek och ungdomsgårdar. Det spelar ingen roll om våra texter handlar om Gud eller något annat. Vi är en grupp kristna musiker — det räcker. En del arrangörer är rädda att våra spelningar ska förvandlas till bönemöten…

Pionjären Ingemar Olsson kämpade i många år för att få en chans att bli spelad i ungdomsradion. Det blev nobben. Inte av musikaliska skäl men för att han gjorde kristna låtar.
— Attityden har förändrats något på senare år, men det är fortfarande svårt för kristna sångare och musiker att konkurrera med andra. Vi måste faktiskt vara lite bättre än andra för att få en chans.
Men å andra sidan tror jag att vi måste lära oss leva med ett visst motstånd. Och det ska nog vara så. Den dag vi är helt accepterade överallt är budskapet troligtvis så utslätat att vi inte har något att komma med längre.
Kristna sångare och grupper har svårt att nå ut med sina skivor. Distributionskanalerna är ofta dåliga och plattorna finns nästan bara att köpa i samfundens egna affärer.
Och om en skiva med någon av de nyare kristna sångarna eller grupperna dyker upp i en vanlig skivaffär hamnar den oftast längst in i hörnet i facket med etiketten ”Kristet” eller ”Religiöst”. En slasktratt för all kristen musik — från Jan Sparring och bröderna Samuelsson till Jerusalem och Edin-Ådahl.
Trots detta säljer exempelvis Jerusalem en hel del skivor. LP:n Krigsman har sålts i runt 19.000 exemplar i Sverige —en siffra som står sig gott i konkurrens med profana grupper.
Jerusalem har varit med i radio och TV ett flertal gånger. Men på senare tid har också två andra artister ur den kristna musikrörelsen gjort sig namn i etern:
Pianisten, låtskrivaren och sångaren Per-Erik Hallin, landets främste gospelpianist. När exempelvis Totte Wallin vill ha lite gospelfeeling på någon platta — då kallar han på Per-Erik.
Ingemar Johansson — låtskrivare, gitarrist och sångare. Han var med redan under första hälften av 70-talet med gruppen Höga Visan. Ingemars kompis på sina turnéer av det gäng som tillsammans med Mikael Rickfors kallas Mikael Rickfors Band.
Dessa båda förekommer flitigt i radions olika musikprogram, t ex Radioapparaten, Radio FM och Eldorado. Per-Erik Hallin var dessutom med i Nöjesmaskinen i våras.
Tack vare bättre distributionskanaler kommer dessa båda att sälja än fler skivor i fortsättningen och förhoppningsvis nå ut till en ännu bredare publik.
Det finns också flera kristna grupper som är väl så bra som sina profana motsvarigheter men aldrig når ut till den breda massan.
— Men det är nog lättare för en kristen grupp att sälja några tusen skivor än vad det är för många profana grupper, tror Leif Cederfjord på det lilla skivbolaget Talking Music och tillika en av de ansvariga för Björngårdsvillans musikverksamhet i Göteborg.
— Det är exempelvis lättare för en kristen grupp att få göra en platta än vad det är för en profan grupp att få ett skivkontrakt.

Utanför kyrkan

En tendens på de senaste åren är att kristna musiker och sångare blivit alltmer utåtriktade. Den kristna musiken har tidigare mest varit anpassad till redan troende — nu vänder man sig till publiken utanför kyrkorna.
Man kompromissar inte med det kristna budskapet men söker nya vägar textmässigt. Försöker komma bort från det ofta svårförståeliga religiösa språket.
Ingemar Olsson spelar nästan bara utanför kyrkorna. Ingemar Johansson likaså. Jerusalem spelar aldrig i kyrkan, bara i konsertlokaler och utomhusscener.

Och den kristna musikrörelsen är på väg att bryta ner många barriärer. Ulf Christiansson:
— Vi säljer många skivor även till människor som inte är bekännande kristna. Därom vittnar alla brev jag får. Självklart förstår jag att de främst köper plattorna för att de gillar musiken — men förhoppningsvis tar de också åt sig av texterna.
Den kristna musiken har numera stor spännvidd. Alltifrån bröderna Samuelsson och Nils-Börge Gårdhs religiösa schlagermusik via Per-Erik Hallins gungande gospel och Ingemar Johansson mjukare rock till Jerusalems dånande hårdrock.
Hur var det nu han sa, frälsningssoldaten: ”Why should the devil have all the good music?”