Som svampar ur den svenska myllan växer olika musiktidningar upp. En del av dem är så erbarmligt dåliga, att man undrar vad som fordras för att starta en sådan. Uppenbarligen endast ett startkapital, en bunt någorlunda aktuella idolporträtt, plus en man som hjälpligt förstår engelska och ordagrant kan översätta artiklar ur den engelska musiktidningsfloran.

Oväsentligheter

Det viktigaste för dessa tidningar verkar inte att vara att ge läsaren en uppfattning om vad artisten sysslar med inom sitt arbete. I stället skrivs det flera spalter om organisten Ole Halvdan, som får finnar på sin tjusiga näsa, om han äter blodpudding.
En svensk veckotidning, som numera nästan uteslutande skriver om pop, dödförklarade omsorgsfullt Mike Wallace (numera Caretakers) p. g. a. narkotikamissbruk. När Mike dök upp och ansåg, att ryktet om hans död var betydligt överdrivet, ursäktade tidningen nådigt sitt misstag.
Samma tidning gifte nästan bort Paul McCartney med en tysk flicka, som ingen hört talas om varken förr eller senare. Det verkade i stort sett bara vara att rusa iväg och köpa lysningspresent och en påse risgryn.

Sängkammarjournalistik

Vad en tidning skall ge sina läsare är vettig information, om vad artisten gör på scen eller på skiva. Visserligen har publiken betalt pengar för att se och läsa om sin idol, men det innebär inte att han skall behöva upplåta t. o. m. sin sängkammare för insyn.
En artikel skall vara något av en konsumentupplysning för publiken. Inte att undra på att idolhysterin är så stor, när de flesta tidningarna sätter skvallerspalterna främst.
I somras åkte en svensk sångare fast för rattfylleri. Omedelbart blev det stora rubriker i alla tidningar, och Medel-Svenson gissade på snart sagt hela artistkåren eftersom inga namn nämndes i artiklarna. När den skyldige sedan visade upp sig offentligt, för att hans kollegor skulle slippa att svartmålas, var det många som sa: »Typiskt såna där scen-människor!»

Tvivelaktig reklam

Det finns artister, som anser att det spelar ingen roll om tidningarna hittar på någon historia för det är i alla fall reklam. Tages fördömde just denna åsikt i radions Tonårskväll i början av oktober.
Troggs‘ skiva »I Can’t Control Myself» har blivit förbjuden att spelas i många radiostationer runt om i världen, bl. a. i Australien, därför att den anses vara obscen eller alltför sexig. Troggs får reklam men Chris Britton, gitarrist i Troggs, säger att det finns bättre sätt att få publicitet, och han skulle definitivt ha valt ett annat sätt.
Personligen är jag av den åsikten att direkta lögnhistorier, eller rykten som inte har vidimerats, skadar en artist i längden trots att ett ökat intresse märks direkt efter artikeln. Det är alltid svårare att få bort ett dåligt rykte än att skapa sig ett gott.
Folk som jobbar på estrader i Sverige och utomlands är inga änglar eller gudar, som står skyhögt över oss andra. De är vanliga människor med låt vara ovanliga arbetstider, och deras resväg till de olika arbetsplatserna är längre än de flesta andras. Det sägs att artisterna betalas för mycket, men de höga gagerna motiveras ofta av att personen i fråga är tvungen att betala två boplatser. Dels sitt eget hotellrum och dels den vanliga bostaden, där han kanske har fru och barn att försörja. Även matkontot blir hårt ansträngt med krogkosthållningen. Jag skulle vilja se de »9–5-jobbare», som skulle vilja byta sin trygga plats mot en ambulerande tillvaro på de svenska landsvägarna, även om lönen ökade avsevärt.
Idolpressen av i dag har en stor uppgift att fylla, om den håller sig till fakta. Det är idolens arbete som skall bedömas inte privatlivet. Alltför många tidningar ignorerar detta totalt.