Han dök upp på folkparksforum i Göteborg, viftade med en stövel och visade att han hade hål på sulan och började så sjunga amerikanska folksånger. Branschfolket ömsom slöt eller spärrade upp ögonen och undrade: vad är detta?

Om hans placering i svenska folkparker sommaren -66 skall inte ordas, men på en del håll slog han an med dunder och brak. Innan han kom ner till Göteborg och Forum, hade han gjort en singelskiva tillsammans med Stockholms-bandet Merrymen. När han kom hem från Göteborg fick han ensam göra en LP. Vem är då denna yngling, som döljer sig bakom artistnamnet Boz?
Enligt egna uppgifter, föddes han för 21 år sedan i Ohio och kristnades till William R. Scaggs. Han växte upp i grannstaten Texas och det var där han sexton år gammal träffade en gitarrist med namnet »Miller». Denna nye vän blev Wililams lärare och undervisare i gitarrens mysterier. De spelade tillsammans en tid, innan William flyttade till Wisconsin och började studera medicin vid universitetet. På fritiden spelade han kompgitarr i ett lokalt popband med huvudsakligen rhythm and blues på repertoaren.
I januari i år lämnade William universitetet och studierna och följde nästa månad med sitt pop-gäng till England, där man blivit lovad göra några skivinspelningar. Av olika anledningar blev inspelningarna uppskjutna gång på gång och till slut tröttnade William och packade sin gitarr och stack iväg över kanalen till Köpenhamn.

Gatusångare

Där försökte han försörja sig som gatusångare, men det blev mest »danske smile» och han stack söderut, till Spanien. Han kuskade runt en tid, innan han åter drog sig uppåt Europa. Han traskade igenom Frankrike och i Belgien, hade han tappat sitt pass och fick sitta två veckor i buren.
Så kom han då till Stockholm och hans debut skedde på Hötorget, där han fortfarande enligt egen uppgift — på femton minuter sjöng ihop 140 kronor, som gatusångare.
På något sätt kom han i kontakt med Merrymen och gjorde en singel tillsammans med dem. Så följde i rask takt Forumet, LP:n och nu för en tid sedan gästspelet i TV:s Drop In.
Det har sagts på sina håll, att Boz är en svensk Bob Dylan och han har nästan blivit förklarad profet bland sina anhängare. Men för en icke Boz-frälst, framstår likheten med Dylan, endast i att Boz sjunger hans texter.
Som musiker — Boz spelar gitarr och munspel — kommer han inte med några större överraskningar. Såvitt jag kan bedöma, håller han sig till standardfraser i sitt spel och den sång han framför, är obegriplig. För som alla Texikaner har han en fruktansvärd dialekt. Men som någon en gång uttryckte det: det gör inget att man inte hör honom — man ser honom inte heller. Håret är i vägen.
Det är ingen tvekan om att Boz kan komma att göra sig populär i vidare kretsar än han nu är, men för mig verkar Boz vilja vara Dylan och så länge Dylan själv finns, bör Boz försöka hitta en egen stil och egna texter. Sådana saknar han nog inte, för i december kommer han att ge ut ett häfte med folksånger från folksångens land, Dallas.
Vad som kommer att hända med Boz — denna särling bland folksångarna — är väl ovisst. Kanske kommer vi att missta honom, när han nu skall fira sin jul hemma i Dallas och i denna månad reser tillbaka till Texas.
Eller kommer Boz tillbaka?