UNDER NÅGRA ÅR I BÖRJAN AV 2000-TALET LYCKADES STOCKHOLMSBANDET AUDIONOM SKAFFA SIG ETT GEDIGET RYKTE MED SIN SUGGESTIVA OCH SYNTIGA KRAUTROCK, OCH FRAMFÖR ALLT DERAS HÅRDA SPELNINGAR. AUDIONOM VERKADE VARA ÄMNADE FÖR STORDÅD. ISTÄLLET SPLITTRADES DE. I HÖST KOMMER ETT RETROSPEKTIV MED LÅTAR FRÅN BANDETS ALLA OLIKA SÄTTNINGAR.

HISTORIEN OM AUDIONOM är kantad av medlemsavhopp, psykiska problem, strul och misär, men den genomsyras även av en stark musikalisk identitet och politisk övertygelse. Live pendlade Audionom hela tiden mellan katastrof och succé, men få kunde förhålla sig neutrala till en Audionomkonsert. Pulserande basgångar, syntmattor och repetitiva gitarrslingor till sterila trummor och flimrande bildsekvenser, om och om igen på öronbedövande volym tills tid och rum försvann.
Grundaren och ständige medlemmen Johan Hinders berättar hela historien, från starten fram till splittringen och den stundande återuppståndelsen. ”Alla är utbytbara, det är väldigt viktigt att påpeka”, säger han själv.

Café Dello Sport, Södermalm, måndag 24 maj 2004, 15.00
Spindlar, Lägga in sig, Pulver city. Nästan alla Audionomlåttitlar känns lite mörka, deppiga eller otäcka. Varför?
— Dels finns det förstås depprockkopplingar till titlarna, men annars… Lägga in sig kom till i en period när en person i bandet skulle det. Många i bandet har haft sådana problem. Det är inget jag är stolt över eller behöver hymla om, men jag har också haft psykiska problem, gått in i väggen och varit inlagd. Spindlar hade inget namn när vi spelade utomhus i Moss i Norge. Jag hade inget ställ utan spelade på marken och då kom det spindlar krypande över synten som jag fick undvika att trycka ner. Namnet föll sig naturligt efter det.
Jag har hört talas om en kaotisk spelning i Amsterdam. Kan du berätta om den?
— Det skulle ta flera dagar att beskriva den spelningen. Allt började med att vi spelade på Hola Folkhögskola i Ångermanland inför tjugo elever. Efter det satte vi oss nio personer i en minibuss och åkte nonstop ner till Amsterdam. En tjejkompis hade ordnat en spelning på en polsk pundarsquat i ett industriområde i hamnen. Det var otroliga low life-förhållanden, några söp hela tiden och Amsterdam är ju Amsterdam, det säger ju sig självt vad som hände. Några medlemmar ballade ur fullständigt. Under spelningen var golvet helt vattendränkt, vi var tvungna att lägga ut plankor för att inte få stötar. Det fanns Audionomaffischer uppsatta i hela stan och i punkkretsar är vi fortfarande tydligen stora därnere. På måndagen eller tisdagen efter spelade vi i en replokal i Malmö för att få in pengar så att vi hade råd att åka hem till Stockholm. Men vi var väldigt nära att lägga ner allt efter det. Vi pratade om att det är synd att allt vi gör blir cirkus. Det blev nästan alltid som om vi uppträdde som apor i en bur. Efter det hade vi även en turné på gång i Polen, vi skulle spela i staden som förut hette Auschwitz på något ställe som hette Las Palmas eller något liknande.
Det låter som ett passande spelställe för krautrockbandet Audionom.
— Ja, visst låter det klyschigt? Det hade varit roligt, men det blev aldrig av.
Hur startades Audionom?
— I slutet av nittiotalet startade jag och min barndomskamrat Henrik Hannebo ett projekt som vi kallade Apparat, som byggde på att göra ljudexperiment. Vi spelade in en demokassett i tio exemplar som innehöll syntar, tv-apparater och skruvande på knappar. Koffe, som var den första sångaren i Audionom, hade samma inställning till musik som jag. Han gillade kraut och ville göra något liknande, så vi slog ihop hans punkband PVC med Apparat och bildade Audionom i juni 1999. Mitt politiska engagemang övergick i det musikaliska. Audionom handlade om att få fram idéer på andra sätt. Jag har svårt att sätta ord på det.
Kan du utveckla?
— Jag fick barn 1995 och gick av naturliga skäl ut mindre ett tag. Jag blev mer politiskt intresserad efter att jag blev pappa, mer förbannad på något sätt. Jag vet att andra också upplevt samma sak, man känner sig så förtryckt. Jag mötte så många svåra politiska situationer, så jag engagerade mig i olika utomparlamentariska organisationer och hängde mycket i anarkistiska kretsar. Även om jag har ändrat en hel del åsikter sedan dess står jag fortfarande på en anarkistisk grund.
Kändes det som att ni fick ut det politiska intresset genom musiken?
— Absolut, om man talar om känslan av att åstadkomma något så var det mycket enklare att få ut det man ville med musiken, istället för att förhålla sig inom stela strukturer och dela ut flygblad. Sedan var vi var inte The (International) Noise Conspiracy heller, så skulle jag aldrig kunna göra. Jag tycker det är svårt att stå och säga: ”Hej, vi är anarkister, tyck som vi”. Jag har inget emot T(I)NC, men det är inte min grej.
Vad var tanken med Audionom från början?
— Att vi skulle dra ihop ett gäng instrument i något industriområde och bara köra. I början var vi som en gerillagrupp som gjorde något underifrån. Givetvis hade vi väl romantiska drömmar. Koffe var inspirerad av Einstürzende Neubauten och jag var Hawkwindfanatiker och väldigt inne på vad som händer när man blandar hård monoton rock med syntar. Det handlade också mycket om att se vad som händer rent kemiskt när olika personer möts. Jag fixade en replokal i Eriksdalsskolan. Det var en fördel med att bli förälder, ens kontaktnät breddas in i vuxenvärlden.
Vad är det som är så bra med krautrock?
— Jag lyssnar på mycket, inte bara kraut. Men jag dras till monoton musik, varför vet jag inte. Jag känner ofta att det är onödigt med vers och refränger i musik.
Minns du första spelningen?
— Det var på Fylkingen, två låtar på en kvart, väldigt nervöst. Ett tag efteråt hade vi en manifestation högst uppe på Hammarbytoppen, det var väl så långt vi kom med det politiska budskapet. Det var mycket folk inblandade från anarkistkretsar och det funkade bra. Vi körde tre låtar och Koffe sjöng i en megafon. Efter en spelning på Backstage senare på hösten började jag och Koffe bråka. Vi var på sätt och vis de två visionärerna och jag fick stå för det praktiska, samtidigt som det började bli en väldig blandning av vad folk ville göra i bandet. Det var väl lite halvbittert där ett tag mellan oss, och Koffe slutade, men det kändes spännande att bli ett instrumentalband, alla fick mer plats i bandet.
Ni hade med en videokonstnär i gruppen, som är med även idag. Varför?
— Det kändes naturligt med Martin när vi blev ett instrumentalband, hans bilder blev våra texter. Sedan var det många av de grupper jag lyssnat på som använt sig av bilder på samma sätt, till exempel Hawkwind.
Hur reagerade folk på er musik?
— Allra först var folk väldigt avvaktande, de tyckte väl att vi var skit-dåliga vilket jag kan förstå, men vissa var lyriska. På Backstage kom brytpunkten. Året efter, inför en spelning på Kägelbanan skrev DN om oss och då blev det helt plötsligt en liten hype. Det där är farligt, att man kan påverka folk så mycket om man själv står svajigt.
Vad menar du?
— Det är lätt att få hybris utan att fatta det. Det man absolut inte vill bli är det här bredbenta rockbandet som spelar för att få tjejer. Men det är lätt att hamna där när det rullar på. Det finns något som lockar när det dyker upp. Vi hade en spelning på Hannas och det var folk som köade runt kvarteret för att se oss. Ägarna blev så stirriga och oroliga av upploppsstämningen att de slängde av oss från scen efter en låt. Sådant skapar ju också ett intresse. Vår gitarrist Peter blev nerslagen från scen men gick upp igen, folk försökte rycka ur sladdar. Ägarna borde ha fattat att det då gäller att stänga av elen. I den vevan hade vi vår första spelning utanför Stockholm, på en festival i Moss i Norge tillsammans med andra Stockholmsband som åkte dit. Jag tror att den enda som såg oss var en norrman, en ljudtekniker. Annars åkte alltså Stockholmsartisterna till Norge för att spela inför varandra. I juli 2000 blev vi veckans demo i P3 trots att vi inte hade skickat in något.
Visade någonsin något skivbolag intresse för er?
— Nja, bara några mindre. Sedan var det saker på gång som aldrig blev något, det var mycket snack. Folk trodde att vi hade grejer på gång, men det hade vi inte. Det var lite tabu för oss att söka skivbolag.
Varför då?
— Det var nog tanken att hålla sig underground, att hålla isär. Något tog emot. Vi hade i och för sig senare en ganska cirkusartad historia på gång med skivbolaget Silence. Peter hade framställt det som att det bara var att gå upp på kontoret och skriva på, så vi knallade upp med allt vi gjort och killen där visste inte riktigt vad han skulle säga. Det blev väldigt pinsamt alltihop. Det var vårt enda försök att kon ett skivbolag och det slutade med fiasko.
Efter det blev det många medlemsbyten i gruppen, bland annat hoppade Henrik av. Varför?
— Just då var det mycket supande som han inte gillade. Kring många medlemmar var det riktigt struligt, mycket droger och skit. Det är det farliga med hybrisen jag pratade om, att tro att det är coolt. Då visar det sig om man har rent mjöl i påsen.
Var droger en av huvudanledningarna till allt strul?
— Nej, det var inte missbruk som pajade Audionom. De flesta av oss höll inte på med sådant, sista tiden i bandet spelade vi dessutom helt nyktra. Däremot var en anledning till att det blev jobbigt alla starka viljor i bandet som ledde till en konstant dragkamp om vad vi skulle göra. En annan anledning var att merparten av de femtontal personer som var inblandade i Audionom fått en eller annan form av psykisk diagnos och helt enkelt mått väldigt dåligt i perioder. Alla är utbytbara i Audionom, det är väldigt viktigt att påpeka. Jag skulle gärna se en spelning framöver där jag inte är med, bara för att visa att det inte hänger på mig.
Då är det alltså något mer än du själv som är Audionom.
— Precis.
Vad är det?
— Det vet jag inte. Det finns en vilja någonstans, en politisk grej att vi kunde och kan visa att alla de här personerna i bandet som kom från olika miljöer när det gäller klass, kulturer, politik och åsikter, kan samarbeta. Vissa ville bli rockstjärnor medan andra bara ville få slå en käftsmäll på publiken, det fanns de som var väldigt drogliberala och de som aldrig rörde droger, ändå hade alla samma höga ideal. Blandningen fungerade. Den känslan är mycket större än att… köra en utomhusspelning i Vitabergsparken, eller vad fasen som helst.
Lite som en fotbollsklyscha, att alla drar åt samma håll?
— Precis, vi brukade jämföra oss med ett fotbollslag på många sätt eftersom vi är så många, haha.
Ni släppte en ep först 2001. Varför tog den så lång tid att få ut?
— Det var strul från alla håll, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag ringde folk och tjatade varje dag i ett års tid. Jag hade tänkt att det skulle vara olika personer som skulle mixa låtarna, och det var ju bara dumt. Efter det har jag lärt mig att det gäller att få ut saker snabbt som bara den, innan alltför många hinner tänka till. Ett tag där efteråt låg Audionom på is, jag höll på med andra sidoprojekt. På våren 2002 började vi spela igen, med några nya medlemmar. Det började kännas skitbra med ett sound som kändes både hårt och avskalat. Mer Joy Division än kraut. Framåt sommaren blev det något av en konkurrenssituation mellan mig och Peter i gruppen, då vi båda började sjunga. Relationen mellan mig och Peter blev mer komplicerad, han är min halvfarbror fast han är tre år yngre, bara det. Vi hade haft en tajt relation som började lösas upp. Det blev en sorts tävlan mellan oss som jag inte gillade, så jag var faktiskt på väg att hoppa av. Men trummisen Palle övertalade mig att vara kvar.
Men senare på hösten, den 27 september 2002, gjorde ni er sista spelning, på klubben Shrine på Söder i Stockholm. Var det bestämt att det var sista spelningen?
— Nej. Vi behöver inte gå in på detaljer, men en sak hände som gjorde att jag och Peter bröt med varandra. Rent generellt kan jag säga att jag under en längre tid inte hade mätt bra och var tvungen att tänka på mig själv. Vi hade säkert splittrats längre fram om det som hände inte hade hänt då. Så vi lade ner men jag, Palle, videokonstnären Martin och basisten Kitte ville fortsätta spela tillsammans och det ledde så småningom fram till gruppen 1999.
Hur kändes det att lägga ner?
— Det var bland det mest frustrerande jag varit med om. Vid det laget ville vi samma sak, musikaliskt var det roligt och jag kände att vi borde ha fått till ett bokslut och ge ut en skiva. Även om jag var på väg att hoppa av strax innan var det frustrerande att allt bara rann ut i sanden. Därför är 1999 en otrolig revansch för mig.
Finns det någon mer bitterhet när du ser tillbaka?
— Det gör det nog, fast jag inte vill erkänna det. För ett tag sedan, när det var på väg att gå åt helvete även med 1999, var det jobbigt. Och kanske när jag ser ett band som är på gång och inspirerade, då kan jag känna att ”så där har jag också varit”. Samtidigt har jag lärt mig att förstå vad som är viktigt, ens vänskap och musiken i sig är viktigare än att skaffa tio öl till bandet.
Men nu, drygt 18 månader senare, har Audionom återuppstått.
— Ja, förra sommaren tänkte jag att det var konstigt att det inte fanns några nya band som spelade krautrock…
…precis samma tanke du hade när Audionom startade.
— Exakt. Nu är ju ändå marken upplöjd för nya band men ingen har satt igång, så jag blev frustrerad. Vi började dra igång ett kraut-projekt, från början tänkte vi inte ens kalla oss Audionom utan Nordstiernan, men så kom vi på att det bara skulle bli konstigt. Dessutom fanns tanken att ge ut ett retrospektiv. Nu ser vi gruppen mer som ett projekt, som i början. Det låter grymt när vi repar. Som en naturlig fortsättning av det vi gjorde om man sätter samman alla konstellationer av bandet, eftersom det är med folk från alla perioder av Audionom. Sedan har vi väl blivit lite bättre på det vi gör, alla har spelat mer och i andra band. Jag tror inte att någon stänger dörren för att det inte kan bli något mer än sommarspelningen. Vi får se vad som händer.
Är du rädd för att det ska strula till sig igen?
— Jag är mest rädd för att vänskap ska strula. Det som hände med Audionom tidigare var att det var mycket prat bakom ryggen. Nu har åtminstone jag valt att köra med öppna kort, intrigerande orkar jag inte med längre. Vänskap är ändå viktigare.
Förstod ni att ni ändå påverkade folk som hörde er och såg spelningarna?
— Inte så mycket då, men jag har förstått det efteråt. Vissa personer har uppenbarligen påverkats av Audionom, och det är ju bra. Att de börjar tro på något och börjar spela musik, bara de inte börjar supa och ta en massa droger bara för att de gillade och ville vara som ”de där nerpundade psykfallen på scen”, haha.
Känner eller kände ni er besläktade med andra band?
— Seamonster och Sickoakes hade vi en del gemensamt med, men även andra band som inte alls lät som Audionom, som The Ark till exempel. Deras musik är milslångt ifrån det vi gjorde, men jag förstår precis vad de håller på med. Silverbullit känner vi inte, men rent musikaliskt känner jag att vi har en del gemensamt. Dem har jag väldigt stor respekt för.
Vad tror du de andra medlemmarna säger om den här intervjun?
— Jag har pratat med alla om det och de tycker det är bra. Några kanske blir lite upprörda, men det här är mina åsikter som jag står för.
Vad är du mest stolt över med Audionom?
— Att vi lyckades förena många viljor under ett namn. Och för mig personligen att jag vågade börja spela musik. Men stolt och stolt… Det ju inget dåd vi har åstadkommit, eller hur?

DEN 11 JUNI ÅTERFÖRENADES Audionom — bestående av Johan Hinders, Henrik Hannebo, Martin Malm, Koffe Berger, Palle Sigerhall, Kristian ”Kitte” Berg, Mårten Holmberg och Andreas Bergman — för en kväll på Fylkingen i Stockholm. Intäkterna går till att ge ut ett retrospektiv med Audionom med låtar från 1999-2002. Sammanlagt gav Audionom ut en vinyl-EP (Beauty Resources, 2001), en live-VHS inspelad på Kägelbanan (2001), en split-LP med Sickoakes (Mothertrucker, 2002) samt medverkade på All songs are sad songs (Make it Happen, 2001). Johan Hinders spelar annars i syntpop/krautbandet 1999, electropoptrion Appareil samt enmansprojektet Fe.

Anders Dahlbom är frilansjournalist och funderade ett tag allvarligt på att ta ut sparpengar för att släppa en skiva med Audionom.
Emanuel Almborg är fotograf och konstnär. Under sommaren driver han klubben Never Ending Summer i Stockholm.