MÅNGA SUPERLATIV HAR RADATS UPP OM KARIN DREIJER UNDER DE TIO ÅR SOM HON KOMPONERAT MUSIK. EGENSINNIG, ORIGINELL OCH KOMPROMISSLÖS ÄR DE VANLIGASTE. MEN NU, EFTER ATT KNIFES ANDRA ALBUM “DEEP CUTS” HAR SÅLTS I NÄSTAN 11 000 EXEMPLAR, KAN MAN OCKSÅ LÄGGA HITMASKIN OCH ZTV-FAVORIT TILL LISTAN. DET ÄR INTE OTIPPAT ALLS. KARIN OCH OLOF DREIJER I KNIFE ÄR DET ROLIGASTE SOM HAR HÄNT SVENSKT MUSIKLIV PÅ EVIGHETER.

Hemma hos Karin Dreijer, Svedmyra, onsdag 9 april 2003, kl. 15:30

NÄR YTTERDÖRREN ÖPPNAS slås man först av en diskret doft av blöt hund. Karin är mer frank och konstaterar att det luktar prutt. Det visar sig att hon fyllde år för ett par dagar sedan och fick en camembertost direkt från Frankrike i present. Nu står den lilla osten i kylskåpet och luktar så mycket att hon drar sig för att öppna dörren.
Vi går husesyn i envåningshuset i södra Stockholm som hon delar med sin pojkvän Kristian Andersson. Vardagsrum med blodröd fondvägg, öppen spis och stereo, verandadörr med kattlucka, stökigt lagerrum, två katter, oanvänd oljepanna och källaren som tidigare huserade Knifes studio. I garaget står en Dodge Dart och en vackert orangeröd Volvo P1800. Ute på garageuppfarten står en Volvo 145 och den 245 turbo som Karin hämtade mig i från tunnelbanestationen.
— Och så har jag en gammal PV från 1958 också, men den står på landet på Tjörn. Det gick inte att ha den i stan, alla skulle peta på den hela tiden. Jag funderar på att ge den till pappa, han gillar att åka omkring i den på landet.
Hur kommer det sig att ni började samla på Volvo-bilar?
— Det var Kristian som var inne på det från början och jag har alltid gillat att köra bil. Och så gillar jag snygga saker. Jag gillar designen mer än motorerna. Vi är med i flera Volvo-klubbar också.
Vad gör man i en Volvo-klubb?
— Man träffas och dricker kaffe och kollar på varandras bilar. Byter reservdelar och så. Men jag tycker inte att Volvo-träffarna är så kul, det är bara en massa män. Wheels i Barkarby är mycket roligare. Det är en jättestor träff som hålls i augusti varje år, med främst amerikanska bilar. P1800-klubben är töntigast. Ju dyrare bil, desto töntigare klubb verkar vara det som gäller. PV-klubben består av väldigt gamla gubbar. Samtidigt har de ordning på sin klubb och tillverkar nya reservdelar som man kan köpa.
Knife har lyckats med något väldigt sällsynt. Senaste albumet Deep cuts, som kom i januari, har sålts i över 10 000 exemplar. För det första är det väldigt ovanligt att en skiva som släpps på ett så litet skivbolag som syskonen Dreijers egna Rabid Records säljer så mycket. I vanliga fall brukar skivor med de största svenska indiebanden, de som inte säljer sina låtar till reklam och som det inte annonseras för på tv, att sälja ett par tusen exemplar. För det andra är Knifes musik inte den allra enklaste och radiovänligaste riffrocken, utan den tar istället en krokig väg fram till målet. Dessutom har Knife aldrig spelat live, något som ofta krävs för att nå en stor publik.
— Olof har tjatat på mig att vi ska turnera i sommar, men det går ju inte i mitt tillstånd. Så jag kom undan, säger Karin och skrattar.
Hon är gravid i femte månaden och har börjat bli ordentligt rund om magen. Om man tittar noga så ser man att det putar i den nya videon till You take my breath away, duetten med Jenny Wilson i First Floor Power.
Era två tidigare videor har varit tecknade och mer experimentella. Varför är ni med själva i den nya?
— Det var dags. Och vi ville också bli lite mer kommersiella. Nu får kanalerna faktiskt visa videon, så att radiostationerna kan fatta att det är en hit och börja spela den. Vi trodde inte att Heartbeats-videon skulle visas alls för den är ju ganska hemlig, men den gick en hel del på ZTV. Vi hade pratat om att vi ville ha dans i videon. Det var skönt att Jenny var med också, så vi inte behövde stå där ensamma.
Ni dansar ganska fint och slappt, men Olof visar upp oanade talanger.
— Henry Moore, som filmade, sade till mig hela tiden att jag skulle dansa mer tyskt och strikt, men jag vaggar mest. Jag hade lite mage då, men det syns inte så mycket. Vi stod där i flera timmar och svängde så jag höll på att svimma när vi var klara. Jag tänkte att jag skulle se ut som tjejen i Bladerunner, men den sminkningen fick Olof. Jenny och jag var mer snitsiga. Kläderna plockade vi ut från SVT:s klädarkiv, vi ville ha färgstarka och sportiga kläder.
Du ser besatt ut i videon.
— Sådär ser jag nog alltid ut när jag sjunger, tror jag. Det är ganska allvarligt för mig.
Olof och Karin har ägnat de senaste månaderna åt att komponera soundtracket till regissören Christina Olofssons nya ungdomsfilm Hannah med H. Den handlar om en 18-årig tjej som är vegan och skriver dikter och som blir utsatt för ett experiment. Projektet tog längre tid än förväntat och Karin ser fram emot att graviditeten sätter stopp för nya jobb.
— Nu har vi gjort musik i snart ett och ett halvt år i sträck. Det får vara slut med det. Energin tar slut. Man måste få tid däremellan och fundera över det man har gjort och vad man ska göra nästa gång. Och då vill jag ha det lugnt omkring mig.
På vilket sätt tar det energi?
— Vi gillar ju att dra saker till det yttersta hela tiden. Om det är en känsla som ska fram så försöker vi maximera den. Jag går ju inte omkring sådär och skriker i vanliga fall. Det är tungt rent psykiskt. Därför tycker jag att det är ganska viktigt att skilja på artist-Karin och privat-Karin. För det vi håller på med i Knife, det är så tydliga iscensättande av historier. När jag ska sjunga en låt går jag in i en roll, en karaktär för att genomföra det.
Klarar du inte av det annars? Eller hur menar du?
— Jämför till exempel med singer/songwriter-genren som nästan är raka motsatsen till det vi håller på med — det ska vara så himla naturligt och känsligt med akustisk gitarr och så. Jag tycker att det är väldigt ineffektivt, det berör mig inte. Jag gillar när det är intensivt. Som artist har man ju möjligheter att ta ut svängarna och göra vad man vill, vilket man inte får i det vanliga livet. Sakerna som vi vill få ut har ofta legat och pyrt ganska länge, så när de väl kommer ut blir det intensivt. Depression är intensivt och det är väldigt intensivt att ha panikattacker. Det är stora känslor som påverkar en fysiskt. För att avbilda det i musik och bild så måste vita ut svängarna så mycket som det går.
Har du ett exempel på en låt som tog väldigt mycket kraft?
— Låtar med mycket sång kräver mest. När det är en känsla som ändå är ganska normal, men samtidigt stark så blir det svårt. One for you fick vita om en massa gånger. Att berätta en jobbig historia på ett “efter stormen”-sätt, det är svårt. Det är enklare att gå in i en skrikroll som Is it medicine, till exempel. Från början var den en ballad, väldigt vacker på ett Julee Cruise-sätt. Vaggvisevackert. Men det blev inte tillräckligt känsligt, så vi skrek den istället. Det var egentligen väldigt fult gjort mot texten. Kan du den där låten “Ta ner mig till sjön”?
“Jag känner att jag måste i. Och när du badat mig så ska du torka mig”…?
— Ja! Upp och ner, upp och ner. Jag tyckte att den var så jobbig när jag var liten. Jaha, så går de ner där och badar och så går de upp och torkar sig och så ska de ner och bada igen, aaah. Men jag härmade den i Is it medicine. Sluta gråta nu, allt blir bra, sov nu, snart blir det morgon igen, då tar du dig igenom dagen, och nu är det kväll igen och då börjar det om.
Vill du säga vad den handlar om?
— Det är väl ganska uppenbart. En del har ångesten på kvällen, en del har den på morgonen, men det gäller ju bara att bita ihop hela dagen och försöka somna så blir det bättre sedan, förhoppningsvis.
Det smäller i ytterdörren och Olof kommer in i vardagsrummet. Han har cyklat hit i snöregnet och är blöt. Han tar fram sin mobiltelefon ur jackan och visar Karin ett sms han precis har fått. Det är Robyn som har smsat. Hon har bett Knife att skriva två låtar till USA-lanseringen av hennes senaste album Don’t stop the music. Olof lämnade låtarna till henne i morse och nu smsar Robyn att hon tycker om dem.
— Vi ska också producera låtarna också, eller kanske bara Olof, beroende på när det blir. Vill du höra vad vi har gjort?
Karin går ner i källaren och hämtar en bränd cd-skiva som hon stoppar in i stereon. Arbetsnamnen är “tufflåten” och “den mjuka”. Först ut är tufflåten, som lätt skulle ha kunnat vara med på Deep cuts. Den är massiv och snabb, med dundrande basgångar. Sedan kommer den mjuka som är mer lös i kanterna. Karin nynnar en sångslinga utan ord och det är svårt att föreställa sig Robyns mjuka, utpräglade soulröst ovanpå syntarna.
Robyn är ändå en kommersiell artist, frågan är hur mycket hon vågar använda av låtarna? Spelar det er någon roll?
Olof: Vi har fulla rättigheter, så vill hon att vi ska ändra för mycket så kan vi säga nej. Men i smset skrev hon att produktionen är exakt det hon vill ha och melodierna är exakt dem hon önskat sig, så jag hoppas att vi inte ska behöva ändra någonting.
Ger man ifrån sig det bästa man har?
Olof: Vi ger det vi har, men det är ändå så bra så att vi skulle kunna använda det själva. Däremot så märkte vi att vi satt och fläskade på med hitljuden. Vi vågar fläska på ännu mer kommersiellt än när vi gör musik åt oss själva.
Karin: Hon gillar ju Deep cuts och nämnde vilka låtar hon tyckte om. Så vi jobbar på i samma stil som på albumet. Hon står för hela textbiten och då tycker jag inte att det är så känsligt att ge bort det. I slutändan är det hennes amerikanska skivbolag som bestämmer vilka låtar som kommer med på skivan, så inget är helt klart innan de har hört låtarna.
Har ni fått många liknande erbjudanden sedan Deep cuts blev så framgångsrik?
Karin: Det är mycket bissniss nu. Många vill vara med. Vi har blivit kontaktade av alla stora bolag och förlag i Sverige. Och Robyn hör av sig. För att vara en ung poptjej så har hon extremt sunda åsikter. Hon är inte naken i sina videor och så är hon Unicef-ambassadör.
Det finns ju värre artister att jobba med.
Karin: Jag har svårare för att alla skivbolag och andra är som hökar. Jaha, nu har elektronisk musik blivit trendigt, det kan vi inte missa! Nu har vi hållit på med garagerock för länge, nu måste vi hitta nästa nya sak. I många sammanhang blir det så tydligt att man är där för att lätta deras dåliga samvete. Det blir lite för mycket när man får tjugo sådana mail om dagen. Och vi är ganska väluppfostrade, det är verkligen svårt att bara skita i att svara på dem. Man vill ju ändå vara artig och svara schysst, men till slut orkar man inte det.
Hur började du lyssna på musik?
— Det började med pappa. Han har lyssnat mycket på skivor och jag har alltid fått spela skivorna hemma när man har haft kompisar över. En del kanske inte fick hålla på med stereon hur som helst, men vi fick göra vad vi ville. Vi lyssnade mycket på Bob Marley och mycket 70-tals vänsterproggmusik. Han tycker mycket om jazz också, men det har inte smittat av sig så mycket på mig, mer på Olof. Det var också mycket afrikansk musik och Jean-Michel Jarré.
Spelade din pappa i något av alla proggband i Göteborg?
— Lite när han var ung. Men han spelade alltid i Röd fronts orkester på första maj. Han har haft med sig Olof där i flera år, när Olof spelade saxofon. Paul, som spelade synth med Honey is cool, hans pappa var också med där.
Vilken var din första skiva?
— Det var när jag fick åka till Bengans och köpa Cyndi Lauper-singeln All through the night för mina egna pengar. Det väl 1983 tror jag.
Varför började du spela elgitarr?
— Jag valde mellan gitarr och cello. Man kunde ju spela ackord och sjunga till, det var socialt bra. Musikfröken satt ju och spelade och sjöng, det tyckte jag verkade trevligt. På högstadiet hade vi en studio i skolan och då startade jag mitt första band
Vilka var dina första gitarrhjältar?
— Bon Jovi och Guns’n’Roses. Det var ju det man fick spela i musikskolan. Man tog med låtar man gillade och fick hjälp med att ta ut dem och sedan fick man dem i läxa. Det var mycket mjuk hårdrock på den tiden. Alla fick lära sig Dead or alive med Bon Jovi, eftersom det är så mycket gitarrplock i den. Jag kan den fortfarande utantill. Jag kan spela den på er releasefest, haha.
Två veckor senare åker jag ut till Knifes nya replokal som ligger i en gammal fabrik i Liljeholmen, strax utanför tullarna i Stockholm. Rummet och litet och varmt och väggarna är täckta med trasmattor som isolering. Karin har precis varit på yoga för gravida och Olof är lite förkyld. Om några dagar ska Knife börja jobba om soundtrack-låtarna som de har gjort till Hannah med H till ett album som ska släppas i höst. Olof spelar upp en låt som är skriven till en scen där huvudpersonen är på disko. Den heter Handyman och kan bäst beskrivas som hård och pulserande bodymusik, komplett med homoerotiska toner. Olof stönar fram “Slipped with the hammer on your thumb and the saw got caught in your thong”.
— Det är en ragglåt. Det är någon som raggar på en hantverkare. Vi funderar på att fråga Stefan Elmgren i Hammerfall om han vill lägga ett riktigt ordentligt gitarrsolo på den. Det kan nog bli coolt, säger Karin.
Vi bestämmer oss för att gå och köpa glass i Liljeholmens centrum. Karin är ledbruten efter att ha hjälpt sin syster Stina med att sjösätta hennes folkbåt dagen innan.
När jag sökte på Rabid records på nätet, så dök det upp en lista med idrottsklubbar. Där stod det att Rabid records är någon form av klubb för någon form av sport.
— Ja, det var en period förra sommaren som vi körde cross country med mountainbike i skogen. Jag var så himla seg så jag var inte med och tränade mer än ett par gånger. Det var mest min kille och min syrra som drev på, de körde en tävling nu i september som heter 08XC — tolv mil genom skogen, i nästan åtta timmar var de ute och cyklade. Och då tävlade de för Rabid records.
Hur kommer det sig att ni började med det?
— Alltså, jag gillar ju sport. Även om jag inte är en sådan aktiv utövare. Man måste göra saker där man rör på sig. När man gör musik sitter man still.
Hade ni organiserade träningar i idrottsklubben Rabid records?
— Visst, vi cyklade i Hellasgården. Det är skithäftigt. I början är man rädd och sedan är tanken att rädslan ska minska ju bättre man blir. Men jag tror inte att jag kom så långt, jag var ganska harig hela tiden. Nu ska de köra MTB Vättern, alltså Vättern runt, fast nu kan ju inte jag vara med.
Vad gör du annars när du inte gör musik om dagarna?
— Dels frilansar jag som formgivare. Nu ska jag göra formen på en bok av Belinda Olsson. Utöver det försöker jag göra saker som får mig att varva ner, för att göra musik är ganska krävande. Jag gillar att vara på havet… haha. Jag gillar naturgrejor faktiskt. Jag har börjat fixa i min lilla trädgård och så går jag på yoga. Antingen så får man göra sådana grejor eller så får man börja äta piller igen och börja gå till psykologen. Man hittar vägar som gör det lite lättare.
Hade du svårt att kombinera det förut?
— Det är så lätt att ryckas med i musiksvängen, att det ska vara så häftigt och coolt hela tiden. Festivaler och fester och klubbar hela tiden och spelningar. Och det är ju inte drogfritt direkt. Det kommer gärna upp i ett tempo som en del är känsligare för.
Vadå, har du haft drogproblem?
— Nej, inte droger, men jag har varit väldigt psykiskt instabil. Och då klarar man inte riktigt av att ta det där. Men nu kan jag känna att jag inte är så intresserad av det längre. Olof tycker att jag är jättetråkig. Han tycker att jag inte hänger med i svängen.
Men varför blev det för mycket? Fick du för mycket uppmärksamhet?
— Egentligen har vi fått mycket mer uppmärksamhet nu. Men med Honey is cool var det så nytt. Man hade inte fått möjlighet att utveckla sina egna åsikter om hur man vill sköta saker och ting. Så man rycktes gärna med alla som drog. Man sade ja till allting.
Var det därför Honey is cool lades ner?
— Jag hade absolut ingen lust längre. Då hade vi redan börjat med Knife-grejorna också. Jag var inte alls intresserad av att göra några livespelningar och hade väldiga problem med det på slutet. Jag fick värsta spelen ibland.
Varför?
— Jag trivdes inte riktigt i bandet längre. Det var väldigt mycket personkemi som var helt fel. Jag tycker att det är väldigt viktigt att alla jobbar lika mycket, annars tycker jag inte att det är kul.
Är det därför du inte vill spela live med Knife?
— Jag har inte gjort det sedan dess. För jag vet inte om jag vågar, ärligt talat.
Men vad kan gå fel?
— Du vet, jag har ju fått förlamningar. Jag har legat på golvet och inte kunnat röra mig en tum. Före vår spelning med Mercury Rev hösten 1999, då var jag förlamad fram till en minut innan vi skulle gå på scenen. Jag låg där i en hög och kunde inte röra någonting i kroppen. Den omgången panikattacker hade inte satt igång ännu så jag fattade inte vad det var. Jag var livrädd och så var Kristian med och jag såg hur livrädd han såg ut. Det var hemskt.
Kunde du prata?
— Knappt. Och så kom det någon sur scenansvarig och kommenderade upp oss på scenen utan att bry sig alls. Jag hade kunnat skjuta honom. Men av någon konstig anledning så reste jag mig upp och gick rakt ut på scenen och började spela. Jag kommer inte ihåg någonting överhuvudtaget av den spelningen. Det var väldigt obehagligt.
Vet du varför det gick så långt?
— Jag förstår ju nu att det inte bara berodde på att jag var instabil. Det var en kombination av att vi aldrig fick betalt, ingen ordnade något åt oss, vilket innebar att jag fick hyra bil, köra och fixa allt praktiskt. I princip hade man ju varit igång i två dygn före en spelning. Så jag var väl helt slut, antar jag. Det har varit så jobbigt, tycker jag.
Har det alltid varit jobbigt att spela live?
— Jag kan bli så arg på att vi aldrig fick någon hjälp. Vi kunde ha kört hela dagen, komma till spelstället, ha sagt till i förväg att vi är vegetarianer och det enda som finns att äta är ett berg med köttfärs. Jag antar att det är så i början, men för oss var det så i fem år. Idag skulle jag aldrig åka iväg om jag inte fick bra betalt och en garanti på att det vi vill ha där, finns där. Och kommer man dit och det inte finns så har jag rätt att åka hem. Idag skulle jag nog vara jobbigare.
Tror du att ni behandlades så eftersom folk trodde att ni var ett tjejband? Gjorde du den kopplingen?
— Nej, inte då, det var ju så impopulärt att tänka så, haha. 1997 fick vi inte spela på Hultsfredsfestivalen eftersom tjejkvoten var fylld, men det gick vi ut med offentligt och de dementerade direkt. Förra året bokade de inga tjejer, i år har de försökt lite mer. Men det är tur för dem att Marit Bergman kom på i fyllan att hon skulle starta ett rock-kollo för tjejer i samband med festivalen. Hultsfred borde vara väldigt tacksamma för det.
Du har spelat gitarr sedan mellanstadiet, men i Knife är till och med gitarrljuden gjorda på dator. Är du trött på gitarren?
— Ja, jag är väldigt trött på den, eller egentligen mer på vad den symboliserar. Du vet, killar som står och juckar. Det är väldigt få som ifrågasätter gitarren och utforskar den. Sonic Youth och lite sådana experimentella typer… och Steve Vai, haha. Om det ska bli någon förändring idag så tror jag att syntarna är bra. Jag läste en intervju om bodymusik i DN häromdagen och det tyska bandet DAF sade något så himla bra som jag verkligen håller med om — varför ska man göra ny musik på femtio år gamla instrument?
När man läser intervjuer med er får man lätt intrycket att av ni är tystlåtna och tillknäppta.
— Vi kanske inte vill säga allt till alla. Det som driver oss till att göra musik är att vi har mått väldigt dåligt i perioder. Och det är kanske inget man vill basunera ut hur som helst. Det är ju någonting man går och bearbetar ständigt. Vi gör musik för att kunna må bra igen.
Men hur gör musiken att man mår bättre?
— Jag tror att vi får ut väldigt mycket känslor i vår musik. Vi kan visa känslor som vi inte lyckas visa vanligtvis. De gånger folk som känner igen sig i det så klickar det väldigt fint. Då vet vi att vi inte är ensamma och de vet att de inte är ensamma. Nu är det 10 000 som har köpt skivan och av dem är det nog många som inte förstår vad vi säger. Men det funkar även utan. Det är väldigt tydlig musik, eftersom det är beatsbaserat och påminner om saker man hör på diskotek. Vi paketerar det ju lättillgängligt. Vi ville att det skulle vara så den här gången, så att många skulle ta det till sig.
Jag tror alltid att alla texter är biografiska och bokstavliga. Till exempel Pass this on, att någon varit kär i Olof och pratat med dig om det.
— Men det kan ju vara jag som är kär i någons bror. Det var lite roligt när vi skulle göra videon till Heartbeats. Den låten handlar om när jag träffade min kille, en speciell kväll. Men när Andreas Nilsson fick låten och lyssnade igenom texten så säger han: “oj vad svårt det här blir, jag menar det är ju en person som ligger sjuk och är febrig”, haha. Det händer ju grejer när man träffar någon. Det var ganska roligt att han trodde att det handlade om sjukdom och feber. Men det här är kärlek för mig, haha.
Olof kommer gående med en rykande Billy’s pan pizza på ett pappfat. Han slår sig ner jämte oss på parkbänken.
Går det att säga vad en låt måste ha för att ni ska tycka att den är bra?
Olof: Den måste kännas väldigt mycket. Men det är ju jävligt vagt. Den får inte kännas meningslös. Om den är svängig så måste den gå att dansa till.
Karin: Det är så olika för olika låtar. En del av våra låtar som har en mer humoristisk touch, de måste kännas roliga. Det måste framgå att det är kul. Som Hanging out till exempel. Cop tycker jag också är skojig, och den är lite otäck också.
När jag lyssnar på Deep cuts tycker jag att det är en ganska allvarlig skiva.
Olof: Men det är ju jättekul på Rock classics när det kommer ett pianosolo mot slutet.
Är det viktigt att ha humor i låtarna eftersom ljudbilden är så hård?
Olof: Det är viktigt att ha många inslag för att väga upp det påfrestande materialet. En allroundskiva, helt enkelt! När budskap sägs på bästa sätt så är det med humor, som Peter Wahlbeck eller Michael Moore gör.
Har ni ett budskap med er musik?
Olof: När vi jobbar så händer det ganska ofta att jag vill att Karin ska skriva mer politiska texter.
Karin: Men där går våra åsikter isär om vad som är politiskt. Olof vill ha det väldigt konkret och jag gillar inte att vara så konkret. Jag tycker mer om när man kan tolka in saker. Det är mer intressant och utmanade rent skriverimässigt.
Ibland tar den politiska åsikten över all uppmärksamhet från musiken.
Karin: Precis. Vi väljer ju att göra musik, hade vi velat vara mer raka så hade vi kunnat göra något annat. Le Tigre är till exempel ett band där åsikterna tar över ibland. När man ser deras liveshow med alla filmer som visas då faller alla bitar på plats. Men senaste skivan är sådär, rent låtmässigt.
Olof: Jag tycker inte det finns så många band som gör det bra, därför vill jag utforska det mer.
Tycker du att ni gör det bra?
Olof: Jag är nöjd, fast jag skulle kunna tänka mig att vara mycket hårdare. Men jag har inte lyckats skriva något som blivit tillräckligt bra. Jag vill göra trance-grejor som är jätteradikala. När jag har varit på raves så är det den mest massiva musiken som finns. Atari Teenage Riot gör det bra. De sysslar ju mer med ett helhetsintryck.
Sedan vi träffades förra gången har det hunnit hända ännu märkligare saker för Knife än att Robyn smsar. Häromdagen flög Mobys tyska manager in från London för att prata om ett eventuellt samarbete. Han fick upp ögonen för bandet via branschhemsidan Hitquarters, där olika band presenteras varje månad. Och det var inte bara han som hörde av sig. Knife har fått en mängd email av olika personer som ligger bakom eurotechno-akter i Europa, som vill göra dem till dansgolvsstjärnor.
— Han har varit manager för Moby från början. Alltså innan Moby släppte sin första skiva. Han jobbar också med Sonique och Röyksopp. Det som är konstigt för oss är att han vill börja på en väldigt hög nivå. Vi har ju skickat skivor till bolag i Tyskland och USA som Disko B och International DeeJay Gigolo och han säger att det är värdelöst, att de är lika små som oss.
Karin: Han tycker att vi ska licensiera skivan till ett stort skivbolag.
Vad gjorde ni med honom när han kom hit?
Karin: Vi tog med honom till replokalen här i Liljeholmen.
Olof: Han satt mest och lyssnade på oss. Jag tror att han bara ville kolla vilken sorts människor vi var. Sedan gick vi och åt pizza på Ciao-Ciao. Han var väldigt klar och tydlig och saklig.
Karin: Han ska lägga fram ett förslag för hur vi ska jobba ihop.
Olof: Så nu måste vi skaffa bra advokater.
Skulle ni vilja slå över hela världen?
Olof: Om det går att göra på ett sätt så att det känns skönt så är det självklart. Vi vill ju fortsätta kunna göra musik och få pengar för det.
Karin: Det är väldigt svårt att få ett utländskt bolag att satsa på dig om du redan från början går ut och säger att du inte vill göra speciellt mycket promotion och kanske inte ens spela live.
Olof: För oss är det en förutsättning.
Karin: Vi har sagt att vi kanske kommer att spela live i framtiden. Men promotion måste vi göra. Moby gjorde promotion för Play i två år.
Det lönade sig, kan man säga.
Karin: Frågan är om man vill leva så. Ska vardagen bestå av att man åker runt som ett reklamjippo?
När i tiden ligger den här eventuella lanseringen?
Karin: Så som jag ser ut så kan det inte hända något förrän tidigast februari nästa år.
Olof: Men Johan Renck, som jag pratade med igår då, han sade att han inte skulle hinna göra något före februari ändå.
Karin: Alla ringer nu. Han vill göra en video åt oss.
Det är nu det börjar. Blir ni igenkända på stan?
Karin: Jag tror inte att någon känner igen mig.
Olof: Men du går ju inte ut.
Karin: Ja men, jag går ju på restauranger istället!
Olof: Du har ju inte varit på en popklubb på hur länge som helst.
Karin: Jag var på Entombed i vintras.
Olof: Mm, men det var ju ett halvår sedan.
Hur påverkas ni av alla hyllningar och att alla vill jobba med er?
Olof: Jag har svårt att ta det på allvar.
Karin: Jag har jättesvårt att hantera allt beröm. Vad ska man göra härnäst? Jag vet inte om det är prestationsångest, men jag vill inte göra något förutsägbart. Nästa gång skulle jag kunna göra dödsmetall bara för att jävlas.

Soundtracket till Hannah med H släpps i november och har samma namn som filmen. Kolla www.rabidrecords.com för uppdateringar.