Nittiotalets mest hatade svenska band? Kanske. MÖRK GRYNING är hur som helst tillbaka efter mer än tre års tystnad, och purfärska ”Maelstrom Chaos” ska finnas i butikerna till sommaren. Serenity har kollat läget med bandets strängbändare Jonas Berndt, som visade sig vara en välartikulerad ung man med många stora ord på tungan.

Föreställ er följande: Den smärte gräsrotsjournalisten Lars har varit och inhandlat en splitter ny samtalsavspelare för bruk vid telefonintervjuer. Tilläggas bör att den — i relation till omfånget — är en särdeles dyr liten apparat. Väl hemkommen från sin shoppingrunda påbörjas monteringen. Tio minuter senare står det klart att allt inte fungerar som det ska. En ofattbart alternativ montering påbörjas, men när förlängningssladdarna tagit slut och jag förstår att vår familj inte äger fler än tre bandspelare lägger jag ned det projektet.
Kallsvetten börjar lacka, jag känner paniken komma smygande. Snart, mycket snart, ska jag ringa upp Jonas Berndt i MÖRK GRYNING för en liten chat om bandets kommande och tredje skiva ”Maelstrom Chaos” (No Fashion/MNW). Antag att min nyinköpta skit-recorder inte fungerar. Jag har telefonintervjuat utan bandare en gång tidigare, och det var inte kul. Stressigt är en grov underdrift. Skrivkramp likafullt.
Klockan sju ska jag ringa Jonas, och när det är en kvart kvar har jag lyckats strypa problemet med hjälp av en helvetisk avancerad bandspelare som enligt uppgift går på tiotusentals kronor och bjuder på fler knappar och rattar än instrumentbräden i Bondbilen (cred till Hampus för utlåning med kort varsel). Tiden väntas in, och snart är det dags att slå numret till Jonas.
May the force be with me…

MÖRK GRYNING bildades 1994 av Jonas Berndt (bas/gitarr/keyboard/sång) och Peter Nagy (sång/gitarr/keyboard/trummor). Målsättningen var att skapa riktigt ond och mystisk black metal, skilt från vad de båda hållit på med tidigare. En mindre lyckad demo gav bandet kontrakt med huvudstadens No Fashion, och våren 1995 gick de in i studion för att sätta förstlingsverket ”Tusen År Har Gått…” (No Fashion/HOK) på tape. Ut kom en av de — i mitt tycke — bästa black metal-skivorna någonsin. VENOM må vara jävligt true, men det smakfulla mötet mellan hårt och vackert som utgör ”Tusen År Har Gått…” är svårslaget.
I slutet av 1996 spelades uppföljaren ”Return Fire” (No Fashion/HOK) in, ett stycke något råare ljudande metall med drag av såväl thrash som heavy och black metal. Helt klart en skiva av elefantkaliber, ändock inte i samma klass som debuten.
Men nu är det alltså skiva numereux trois som snart är redo för release, och ska man tro Jonas verkar det blir en riktig rysare.
— När vi började skriva låtarna tänkte vi att det skulle vara lite mer åt ”Tusen År Har Gått…” än ”Return Fire”, börjar Jonas. Mer melodiskt, symfoniskt och mäktigt. Framförallt är det bättre struktur på låtarna, vi har ju utvecklats rätt mycket sedan ”Return Fire” spelades in för fyra år sedan.
Syntar har varit ett återkommande element i MÖRK GRYNINGS musik, ”Maelstrom Chaos” är inget undantag.
— Vanligtvis inom black- och death metal använder man ljud som är just syntetiska stråkar eller körer, men vi har försökt att använda synten som ett eget instrument. Det gör att vi sticker ut.
Skivan spelades in i norska Grieghallen. Enligt Jonte var det ett lyckat val.
— Grieghallen har ju stått för ett antal klassiska black metal-produktioner genom åren (MAYHEM, IMMORTAL m.fl. förf. anm.), och vi kände att det var dags för något nytt. Det ligger en otroligt mäktig atmosfär runt hela studion, man har utsikt över fjällen som omgärdar Bergen, allt är så kraftfullt. Själva studiobyggnaden är skitstor, tror det är bland de största konsertlokalerna i Norden.
Idealet var dock att hitta en passande studio inom Sveriges gränser. Swanö hade inte tid, och Abyss ger Jonas inte mycket för:
— Jag tycker att det låter alldeles för digitalt. Det är klart, fint och rent, men inget riktigt djup i ljudet, spekulerar han. Framförallt låter allt likadant, det är svårt att få till något eget. MARDUK har bra ljud, annars tycker jag att Abyss-produktioner i allmänhet är ganska anonyma.
Själv skulle jag tycka det kändes olustigt att förlita sig på någon som inte talar samma språk som en själv. Bara en sådan högst elementär fras som ”Nu gör vi klart det här och sedan tar vi några bärs” kan ge upphov till bisarra missförstånd i vårt västra grannland.
Enligt Jonas fungerade det dock smärtfritt med Grieghallens studiotekniker.
— Pytten var svinbra att jobba med, allt flöt utmärkt.
Inga problem med språket?
— Nja, lite i början kanske… Men det var bara roligt att få garva åt lite norska uttryck, fnissar Jonas.
Medlemmar är något som definitivt inte kommit och gått i MÖRK GRYNING, sedan starten har Jonas och Peter — med undantag för ett fåtal gästmusiker — skött allting själva. På nya skivan märks dock ett nytt ansikte, och det är Mattias Eklund, tidigare känd från SINS OF OMISSION och Jonas andra band MORTIFER. I MÖRK GRYNING kallar han sig för Avatar och trakterar gitarren.
— Tidigare har jag spelat bas och gitarr, förklarar Jonas. Peter har skött gitarr, trummor och det mesta av sången. På den här skivan har jag lagt två gitarrer på de låtar jag skrivit, Peter två gitarrer på hans låtar och så har Mattias lagt dubbla gitarrer på samtliga låtar. Jag lägger bas på alla låtar och sjunger på två, resten sköter Peter.
Ni är nu alltså tre medlemmar, och har innan bara varit två. Hur går det egentligen till när ni repar in nytt material och dylikt?
— Den rutinen vi har haft innan, är att vi repat när vi haft något att repa inför. Till nya skivan har vi dock repat betydligt mer än tidigare, förut har vi mest suttit hemma och gått igenom låtarna, spelat in på porta och sådär. Jag vet inte hur många rep det blev nu till nya, fem eller sex stycken…
Låter verkligen mycket…
— Fast sedan har ju alla suttit hemma och övat in sina grejer så det sitter.
Att ett black metal-band ställer upp och spelar live är av någon ful anledning inte alls en självklarhet. Vad denna högst idiotiska trend kommer av är jag inte rätt man att svara på, men Jonas gör i alla fall sitt bästa för att MÖRK GRYNING ska bryta den snarast:
— Det är ju meningen att vi ska spela live nu, vi får se hur det blir. Vi hoppas på att No Fashion ska kunna skicka ut oss på något, vi är jävligt sugna på att lira lite i Sverige.
Bandet har dock spelat en gång live, och det varpå Viksjöträffen i Jakobsberg, senhösten 1996, just efter att ”Return Fire” spelats in.
— Rent musikaliskt och ljudmässigt sett var det väl helt okej, men vi hade inte haft någon tid innan att ordna någon typ av show. Det var bara att stå där rakt upp och ner och lira i T-shirt, liksom.
Själv fick en recension i Metal Duck bli det närmaste jag kom den spelningen.
— Fast det står fel där, det var ingen vit kråsskjorta Peter hade på sig… Hur som helst ska kommande spelningar bli så bra som möjligt på alla plan. Och MÖRK GRYNING ska i fortsättningen inte förbli ett sidoprojekt, det ska bli ändring på det nu.

Både ”Tusen År Har Gått…” och ”Return Fire” har släppts av stockholmska No Fashion, ett bolag som har dragit på sig ett ganska skamfilat rykte de senaste åren. Blir det tredje gången gillt för dem med ”Maelstrom Chaos”?
— Stämmer. Men sedan är det väl slut, kontraktet är lite tvetydigt. Jag tror vi kan gå efter den här skivan, åtminstone tycker vi så… Det är ju en ny kille som sköter No Fashion nu, som vi tycker är betydligt bättre att jobba med.
Dom har väl varit lite lata av sig tidigare?
— Jo… Men vi hoppas på att få det stöd vi behöver av MNW nu, de har ju köpt upp House Of Kicks och därmed No Fashion.
Vad tycker du om de övriga No Fashion-banden nuförtiden då?
— Jag vet knappt vad det finns för nya band. Det finns ju en hel del power metal-band, men dom tycker jag inte om.
Jag känner lukten av sensation runt hörnet, men låter Jonas prata på en liten stund till…
— Vad hette de där då, MILSTERN…
MISTELTEIN? (Stay on target)
— Ja, just det. Det var ju ganska tight och sådär, men dom var väl inget speciellt egentligen.
DARK FUNERAL då? (Fire!)
— Nja, jag vet inte… Jag kan inte påstå att deras musik säger mig speciellt mycket nuförtiden, säger Jonas och verkar välja orden väl. De får väl hålla på som de vill.
För de oupplysta kan berättas att f.d. DARK FUNERAL-krigaren David Parland — mer känd som Blackmoon — var en baddare på att häva ur sig spydiga kommentarer i tid och otid för ett par år sedan. Han ska bl.a. ha hotat Jonas till livet om de släppte ”Return Fire” på No Fashion. MÖRK GRYNING ska enligt den vresige gitarristen inte varit tillräckligt ”true”, och därmed inte förtjänta av att kalla sin musik black metal.
Är det rätt att kalla MÖRK GRYNING för black metal, om man ska ta hänsyn till alla regler folk hittar på?
— Jag kallar det fortfarande för black metal, muttrar Jonas. Sedan får folk säga vad fan dom vill. Vad som är regel i t.ex. Norge är inte regel i Göteborg, och vad som är regel i Göteborg stämmer absolut inte överens med attityden i Stockholm. Även om jag gillar en del av de stockholmska black metal-banden kan jag inte påstå att jag ideologiskt sett har speciellt mycket med dem att göra.
— Om man t.ex. ser på ”Tusen År Har Gått…”, då kallade jag mig satanist och var djupt troende. Men när jag sedermera började forska i ämnet kom jag underfund med att både kristendom, judendom och islam härstammar från samma källa, vilket är den sumeriska mytologin. Och hur kan då bibeln vara Guds ord?
Religionskritik är ett av mina favoritämnen, så jag sitter mest tyst och lyssnar medan Jonas radar upp den ena teorin efter den andra:
— All religion är påhitt av människor. Alla namn på gudar och annat är ett tafatt försök att förstå, eftersom den mänskliga hjärnan strävar efter att begripa allt. Däremot tror jag fortfarande på övernaturliga krafter, och med övernaturliga krafter menar jag väsen från en annan dimension. Den andra sidan går inte att förstå, därmed kan man heller inte ge den eller dess invånare några namn eller skepnader.
— Som jag står idag tror jag att allt handlar om kaos och ordning, och det är en åsikt som relativt många håller på. Kaos är det perfekta, det ursprungliga, medan vår värld är ordning. Vår musik är en besvärjelse för att komma i kontakt med kaos.
— Många av dessa s.k. satanister och djävulsdyrkare är helt enkelt missnöjda människor som märker att de inte lyckats åstadkomma något med sina liv, för deras liv är så jävla innehållslösa och grå. Då blir det lättare för dem att hata allt och önska jordens undergång, eftersom det skulle få dem att må bättre.
Om någon när jag var 13 år sagt till mig att jag en dag skulle sitta och lyssna när basisten i MÖRK GRYNING — det mest sataniska och ondskefulla band jag visste — talar illa om djävulsdyrkan hade jag antagligen bara garvat. Men jag kan inte låta bli att imponeras av hans klarsynthet, killen är nyss 21 år fyllda och trots allt på gränsen till en barndomsidol för mig.

När bandet bildades 1994 var Jonas bara 14 år gammal, medmusikanten Peter 17 år. MÖRK GRYNING skulle vara ett skumt projekt, något hemligt och obskyrt. För att skydda sin riktiga identitet antog de båda pseudonymer. Jonas blev Goth Gorgon, Peter valde att kalla sig Draakh Kimera.
— På den tiden, och nu för tiden också till viss del, var allt så jävla upphängt på hur gammal man är. Vem fan bryr sig? Vi visste att vi inte skulle bli tagna på allvar om vi gick ut och sa att jag var 15 bast när skivan spelades in, därför låg vi lågt med vilka vi var.
Var det därför du bär en mask i bookleten till ”Tusen År Har Gått…”?
— Nej, det var det väl inte egentligen. Så jävla liten såg jag inte ut, det var helt enkelt för att göra något originellt. Sedan att alla inte fattat att det är en mask är ju en helt annan sak…
Något som verkligen inte håller jämn takt med musiken på debuten är texterna. Ambitionen att skriva en sammanhängande temaskiva om det slutliga kriget mellan gott och ont lyckades bara delvis.
Hur ser du idag på rader som ”Vi är i en mörk ondskefull skog”?
— Nja, jag kan ju inte påstå att jag skulle skriva något liknande idag, skrattar Jonas förläget. Man får helt enkelt se objektivt på det hela. Tanken var ju att skriva något som verkligen var annorlunda, och när man väl börjat författa historien finns det ingen återvändo. Fast även om det stundtals är ganska löjligt, tycker jag fortfarande att vissa fraser och meningar är riktigt lyckade.
Att Jonas lyssnade på en del tysk heavy metal under skapandet av ”Tusen År Har Gått…” är inte svårt att räkna ut. Även lite MAIDEN-influenser lyser igenom, och när jag påpekar att riffet i ”Unleash The Beast” är väl likt ett parti i gamla dängan ”Infinite Dreams” får jag allt annat än medhåll på andra sidan linjen.
Jonas nynnar lite på de båda låtarna och försöker få det att gå ihop med min sanning.
— Jag vet vilket parti du menar, men nej, det är verkligen inte stulet! När jag skrev de här låtarna tänkte jag aldrig på att många riff var typiska heavy metal-grejer, det kom sig bara naturligt eftersom jag lyssnade på mycket sådant på den tiden. När folk sedan hörde skivan sade de att ”Fan, det här är ju tysk-metal!”, och vi lyssnade och sade ”Det är det ju fan”.

En rad turer hit och dit följde i kölvattnet efter debuten. Klimax nåddes när Jens Rydén i Dusk Magazine #4 intervjuade Jonas och vid samma tillfälle bl.a. avslöjade medlemmarnas riktiga namn som till dess hållits relativt hemliga.
Jonas verkar inte speciellt sugen på att dra upp gammalt groll:
— Jag tycker att hela grejen var jävligt dåligt av honom, och speciellt sättet han gjorde det på.
När Jens band NAGLFAR spelade i Stockholm var det payback-time.
— Jag var rätt full och slog honom på käften, kommer inte ihåg så mycket. Jens är väl ingen person jag hyser agg mot såhär flera år efteråt. Det där är glömt, i alla fall för min del. Men han blev väl rätt sur kan jag tänka mig…
Om folk härsknade till bara de hörde namnet MÖRK GRYNING, blev det inte bättre när uppföljaren ”Return Fire” släpptes.
— Vi märkte ju att folk ogillade i synnerhet våra texter, och då var det ju bara kul att spinna vidare på den grejen.
Speciellt en av texterna på ”Return Fire” går i samma stil som de på ”Tusen År Har Gått…”. Läsaren får följa med på äventyr och kan relatera till det som sjungs, istället för att bara mötas av löst sammansatta fraser.
— Temat på skivan är ju krig, och jag tänkte att vi skulle ha en låt som verkligen var som en liten fantasy-berättelse med sammanhängande handling. Men det är också en sådan text jag inte skulle skriva idag, något barnslig faktiskt.
Låten Jonas syftar på är ”The Doom Of Planet Yucnown”, en riktig rökare både musik- och textmässigt.
Vi kommer in på film, efter att jag till Jonas förvåning knäckt att texten till ”Manhunter” är baserad på den klassiska Rovdjuret med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen.
Är ni filmintresserade?
— Jag är väl det, myser Jonas. Jag har alltid fascinerats av film, och speciellt skräckfilm. Jag kommer ihåg när jag var nio och vi precis fått video, då sprang man ju ner till videobutiken och hyrde skräckfilm direkt.
Trogna läsare av Serenity vet vad jag tycker om skräckfilm: det måste man ha! Känslan av att krypa ihop med en påse popcorn och plöja igenom en riktigt makaber och obskyr rulle är svår att överträffa.
Hur ser favoriterna ut?
— Om man ska se på filmhistorien i stort måste nog Starwars-trilogin vara det ultimata, det kommer aldrig göras filmer bättre än dem. De formade ju hela ens barndom. Annars gillar jag Omen, The Shining, Exorcisten, Hellraiser… Terror På Elm Street, i alla fall den första. Scream och sådan skit gillar jag inte alls.
Den första delen är ju svinbra!
— Låt gå, den första håller, men annars då…
Det?
Nej, den tycker jag är värdelös. Jag stör mig bara på alla äckliga ungar och deras jävla gäng.
Fast idén med en galen clown är väl ändå rätt helgjuten?
— Nja, jag vet inte, funderar Jonas. Jag tycker bara det är lamt att han aldrig lyckas ta ihjäl barnen, så jäkla svårt kan det ju inte vara.
Jonas bör veta vad han pratar om; han jobbar nämligen som musiklärare, ett arbete han tycks trivas bra med.
— Jag gick musiklinjen på gymnasiet, och då är musiklärare i stort sett det enda jag har någon som helst utbildning för. Jag kan ju lugnt säga att jag trivs bra mycket bättre här än vad jag hade gjort på något annat jobb jag kan få i dagsläget.
Tröttnar du inte på alla snorungar någon gång?
— Det är klart att jag skäller ut dom så in i helvete ibland, men när lektionen är slut är det ju inget jag går och tänker på direkt.
Av någon anledning har samtliga av de musiklärare jag haft under min grundskolegång varit religiösa, inklusive den stackaren som fick ta emot ett 50 sidor långt specialarbete om MAYHEM.
— Då blir det ju ett schysst bryt med mig då, skrockar Jonas. De ska minsann få lära sig hur man rockar…